Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min faders svärd är godt, det biter
i synnerhet på Moscoviter.
Det var en glädje till att slå,
jag önskar, kungen sett derpå.
Som mogna ax för lian strödde!
Mig tycktes nästan sjelf jag blödde.
Och brefvet jag till Stockholm för,
220 min ära står i pant derför.
Upp! ögonblicken äro dyra.»––––––
Så talar han i feberyra,
och dödsblek sjunker stridens vän
på fredlig kudde ner igen.
Och lif och död de stridde båda
om ynglingen, men lifvet vann;
och faran småningom försvann
och Axel kunde nu beskåda
med sansad blick, fast skum och matt
230 den Engel vid hans sida satt.
Hon var ej som idyllens sköna
som gå och sucka i det gröna,
en evig trånads konterfej,
med lockar gula såsom solens,
och kinder såsom nattviolens
och ögon som förgätmigej.
Ilon var ett österns barn: de rika
de svarta lockar lågo lika
en midnatt kring en rosengård,
240 och glädjens mod, det enda sanna,
stod stolt och ädelt på dess panna,
som segrens bild på sköldmöns vård.
Dess färg var frisk som konstnärn målar
Auroras i en krans af strålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
