Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid offentliga Föreläsningarnas
slut
på Carolinska Lärosalen i Lund, April 1824.
Jag slutar härmed mina föreläsningar öfver Thucydidcs:
och med det samma slutar jag äfven den offentliga
Lärarebefattning jag i tolf år bestridt vid Akademien. Det är
naturligt, att det ögonblick då man afträder från ett kall,
som man i längre tid innehaft, hvarvid man i mer eller
mindre mån fästat sitt sinne, måste förekomma hvem som
helst vigtigt och betydningsfullt. Man befinner sig
derigenom vid en afdelning af det menskliga lifvet, det är ett
tidskifte, ett slags nyår, som måste uppväcka en mängd
betraktelser hos hvarje ej alldeles förslöadt sinne. Det
framfarna ligger bakom oss med alla sina minnen. Gifvas der
några obehagliga bland dem, så gömma de sig i skuggan,
men de angenäma framträda med ovanlig glans i dagen:
de stå som slägtingar på kullarna vid stranden och vinka
med handen ett afsked åt den bortseglande. Det är som
om man öfvergåfvo ett fädernesland, hvars värde man
känner först då man skiljes derifrån, eller som om man toge
afsked af en umgängesvän, vid hvars fel man vant sig,
hvars förtjenster man aldrig skattar högre, än då man står
färdig att lemna honom. Och framtiden åter, de nya
förhållanden hon medför, huru dunkla, huru osäkra måste de
ej synas oss? Det är lunder sedda på afstånd: hvem vet
livad som bor under deras grenar? I sanning, vanan verkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
