Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FRITHIOFS SAGA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En tröst lik viil, jag har ej någon annan! —
För mig är intet, som förströr min saknad;
1 allt, som omger mig, har hon en målsman.
De höga tempelhvalfven tala blott
Om dig; och Gudens bild, som skulle hota,
Tar dina anletsdrag, när månen skiner.
Ser jag åt sjön, der sam din köl och skar
I skum sin väg till längterskan på stranden.
Ser jag åt lunden, der står mången stam
Med Ingborgs runor, ritade i barken.
Nu växer harken ut, mitt namn förgås,
Och det betyder döden, säger sagan.
Jag frågar Dagen, hvar han såg dig sist,
Jag frågar Natten, men de tiga still.
Och hafvet sjelf, som här dig, svarar på
Min fråga endast med en suck mot stranden.
Med aftonrodnan skall jag skicka dig
En helsning, när hon släcks i dina vågor,
Och himlens långskepp, molnen, skola ta
Om bord en klagan från den öfvergifna.
Så skall jag sitta i min jungfrubur,
En svartklädd enka efter lifvets glädje,
Och sömma brutna liljor uti duken,
Tills en gäng Våren väft sin duk, och sömmar
Den full med bättre liljor på min graf.
Men tar jag harpan för att sjunga ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>