Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GERDA (Fragment) ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot poemets slut tecknar skalden Gerdas omvändelse
"Huru bergets hed na tärna
O
Mången stilla aftonstund
Hängde vid den Vises mund,
Som vid himlen hänger Nordens stierna.”
Absalon återkallar i hennes minne deras första
möte vid Runamo, skildrar sin ungdoms kärlek och
slunden, då han beslut att offra sitt lif ät himmelens tjensl:
”Qvällén sönk på Selands lunder,
Sorgsen giek jag, drömmande derunder.
Men din bild var uti månens sken,
Hoppande från gren till gren,
Och din vöst som hölja slog mot stranden,
Ljöd som ton i näktergalens sång; —
Längs med hafvet var min sorgsna gång.
Redan mörknar vågen, mörkna landen, —
Se, då glänser der i skyn
För min häpna blick en syn,
Och Guds moder på en bädd af strålar,
Skön som man i Södern henne målar,
IIvitklädd, hälften jungfru, hälften mor,
Ned ur purpurskyar for.
Himlens skönsta Saga, nej, förlåt mig,
Himlens skönsta Sanning vinkar åt mig
Med en blick, så öm, så ren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
