Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa Furier, ibland tidens sköna
Rysligt grinande, der Gratier le:
Högmod, blindt att egna fel ej röna,
Afund, klarsynt att blott andras se,
Inbilskheten, som på dyrkan pockar,
Nycken, som på en gång ger och tar,
Fåfängan, som tusen hjertan lockar,
Lättsintheten, som dem grymt bedrar: —
Alla dessa barn, som mörkret födde,
Skyggde undan lör dess ljusa själ;
Och den första önskan, som der glödde,
Var ej eget, men sitt slägtcs väl.
Hemligt tröstade hon andras smärta,
Öppet deras fröjd hon gladdes åt:
Endast kärlek bodde i dess hjerta,
Rent som Evas, förr’n hon äpplet åt.
Sällhet skulle hon sin ovän unnat,
Om en ovän blott hon kunnat få:
Verldens hat för sig hon önska kunnat
Blott för nöjet att förlåta då.
Utur kretsen af den högre verlden
Födseln slängde henne, skuggans vän;
Men dess hjerta, upphöjdt öfver Härden,
Vände, tröstad t, i sig sjelf igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
