Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog vid Magisterpromotionen 1820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För vishetens och sångens vän på jorden.
Andtruten följde han den flyende,
Den älskade, utöfver berg och dalar,
Med lyran på sin arm, och aftonvinden
Slog ett adagio i dess silfversträngar,
Och Gudens suckar svarade dertill.
Och redan är förföljarn henne nära,
Hans andedrägt re’n bränner hennes skullra,
Hans armar öppnas re’n att famna henne.
Då bad hon upp till Zeus med sträckta händer:
”Förbarma dig, o gif mig ej till pris
Åt snillets Gud, ej sådan som jag är
Låt honom fatta mig: förvandla förr,
Hur helst du vill, den lefvande gestalten!”
Och se, på en gång (underbart att höra!)
De späda föttren växte fast i jorden.
Det smärta lifvet reste sig till stam,
Till grenar bredde sig de sträckta händer,
Och håret susade som löf i vinden.
Rörd tryckte Febus den förvandlade
Intill sitt bröst: ännu var trädet varmt,
Och hjertat slog ännu inunder barken.
En qvist han bröt sig utaf nyfödd lager
Och flätade den in i gyllne lockar,
Och bar den jemt till tecken af sin kärlek.
Och från den stunden (det är sagans mening)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
