Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog vid Magisterpromotionen 1820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det murkna gamla, det omogna nya
Med blind förbittring kämpa nu om verlden.
Hvart striden lutar, det vet menskan ej,
Dess lotter vägas på de gömda vigter,
Som hänga dallrande emellan stjernor;
Men ljusets vän vet lätt sin plats i striden.
Det sägs, att solen sänks, att dagen grånar:
Välan, så kämpen under aftonrodnan;
Dag är det nog ännu att vinna slaget.
Tron ej hvad håglösheten hviskar till er,
Att striden är för hög för er förmåga,
Och att den kämpas ut väl er förutan.
Hvad mensklighetens herrlige ha sökt,
Sitt hela sköna, rika lif igenom,
Väl är det värdt att sökas af oss alla.
O! det är skönt att sluta sig till dem,
Om också som den ringaste, den siste.
Men för de höga makter ofvan skyn
Är intet ringa, intet stort här nere.
Härförarn ensam vinner icke slaget,
De djupa leder vinna det åt honom.
Verldsanden verkar genom menskokrafter,
Och af det spridda ringa fogar han
Med konsterfarna händer hop det stora.
Så bringom villigt till hans haf af ljus
Vår ringa gnista, till hans gudakrafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
