Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty uti lifvets djup hon helst såg neder:
Hvad brokigt blott sig på dess yta breder,
Den dagens uniform såg hon ej på,
Men dömde lindrigt om dess flärd ändå.
Det Sköna endast, uti dikt och toner,
Förtjuste henne, och bland sångens throner
Der voro få, hon ej sin hyllning gaf,
Och icke blott de nya, men de gamla,
Som stå ännu och ej så hastigt ramla;
Ty snillet vet dock ingen dopbok af,
Sjelft uppenbarelse, till Gud en ledning,
Ej biskopskräkla, men en trolldomsstaf,
Och hvar Apollo är och blir — en hedning.
Det sköna språket, lika rikt bestämdt
För Maros ljufhet och Horatii skämt
Som för de afgrundsdjupa Romartankar,
Der Tacitus i stormen fäller ankar,
— En skald till fots, som qvad, fast prosa blott,
Sin mörka tids sublima sagobrott, —
Det språk, som nu knappt af de lärda kännes,
Det klassiska, det blef i god tid hennes,
Liksom de andra, der vår nya tid
Sin oro pladdrar, med sig sjelf i strid.
Bland modets dockor, kanske modets spöken,
Hur lugn, hur mild satt vår Latinska fröken,
Och ingen märkte huru ömkansvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
