Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skrifter på prosa - Inträdestal i Svenska Akademien, 1819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innerliga värma, den hjertliga kärlek för den
store döde, som genomandar det hela. Sålunda
talar ingen annan än den, hvars själ är
genomträngd, är full af sitt ämne. Det är mindre
talarens, än vänskapens och den djupaste
saknadens röst, som man hör. Det är, som man
såge hela hans inre sorgklädt. Vill man
uppehålla sig vid enskilta skönheter, så skulle man
kunna påminna om den träffande motsättningen
emellan K. Gustafs och Josef II:s särskilta
lynnen och handlingssätt; eller den lefvande
målningen af konungens belägenhet vid Anjala, der
han var ensam med förräderiet och sin
storhet; eller vid slutet, den herrliga teckningen
af hans karakter, hvilken innehåller liksom
förklaringen till allt det föregående, och i få, men
mästerliga, drag fulländar hans konungsliga bild.
Men alla dessa, och flera dylika skönheter,
sammansmälta som de böra, och förlora sig i det
hela, hvilket hvälfver sig som en triumfbåge
öfver hela den prisades lefnad; det är, liksom
såge man den stora skuggan hålla sitt intåg
derinunder till odödligheten. —
Men tiden tillåter mig icke att längre
uppehålla mig vid Grefve Oxenstjerna, som talare.
Det var också icke egentligen såsom sådan, han
sökte och vann sitt rykte. Vältaligheten var
hos honom snarare en talang, än ett sjelfvaldt
yrke. Hans fria skaldesjäl trifdes ogerna i de
trånga prosaiska formerna, och han gjorde sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
