Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid en Prestvigning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för det Sköna; ty Gud är äfven det Skönas
Gud, skapelsen är lians dikt, som blommar i
våren, och gnistrar i stjerneh valfvet, och andas
ömhet och förtjusning i ett älskande hjerta.
Skönheten är väl förgänglig, men det Sköna är
evigt och ovanskligt, det är naturens
högtids-drägt, det är andens kröningsmantel. Men
just derföre är det mera form än innehåll: det
Sköna är sken, men ett återsken från Gud.
Den fromme solar sig gerna i detta ljus och
prisar honom, från hvilken det kommer; men
hans inre längtan uppfyller det icke allena.
Vidare är fromheten beslägtad med
sinnet för det Sanna, ty Gud är äfven
sanningens Gud, och lögn och falskhet finnas icke
hos honom. Om det Sköna ligger på ytan,
så ligger sanningen på botten af tingen, hon
är deras innersta grund och väsende. Derföre
är den fromme öfver allt och allestädes
sannfärdig, det bor intet svek i hans själ. Hon
är genomskinlig som en molnfri sommardag,
och himmelens ljus ser tvärsigenom henne.
Men sanningen, lemnad åt sig sjelf, fäster sig
uteslutande vid begreppet och skjuter känslan
åt sido, hon forskar och eftersinnar och
räknar, hon vill gerna mäta de frommas himmel,
och rita en landkarta öfver deras paradis.
Derföre är kärlek till sanningen allena icke ännu
fromhet, ehuru hon ingår deri och är
nödvändig för dess väsende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
