Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steligt. Ty man älskar egentligen ingenting
annat än sig sjelf och sin egen lilla lumpna
personlighet,- livarje enskilt man tror sig vara
medelpunkten i solsystemet5 utom honom
gif-ves det intet, som har ett värde. Jorden är
till för att föda honom, medmenniskor för att
gagna honom, lag och rätt för att freda hans
fördelar, Gud sjelf är till för att slutligen
belöna honom. Och på detta sätt krymper
men-niskohjertat ihop, likt en frostbiten blomma, och
de stora tankarna, de rika uppoffringarna för
sin tro, sitt land, sin ära, för allt, som är
stort och ädelt i menskligheten, de draga sig
alla undan, och skämmas för ett egennyttigt
och småsinnadl slägte. Det är sannt,
enfaldigheten är försvunnen, men lifvets enfald har
äfven försvunnit; vantron är borta, men hon
har tagit tron med sig; man fruktar icke mera
för djefvulen, men man fruktar ej heller Gud:
det ihåliga lifvet har förlorat sin kärna, och
äfven de bättre bita sig fåfängt ömtända på
det målade skalet. Ofta i nattens tystnad,
när de mörka föreställningarna sväfva omkring
mitt sömnlösa läger, när jag tycker mig höra
hur likmasken gnager på mitt folks, på mitt
fäderneslands, på mina egna hjertrötter, då
förefaller det mig som " förstörelsens engel
ginge genom tidehvarfvet, liksom fordomdags
genom Sanheribs läger; då tycker jag mig stå,
icke vid Kristi, utan vid Kristendomens graf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
