Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samling, och det är likväl hans bestämmelse,
icke att stiga ner till allmogen, utan att lyfta
den upp till sig, helst i andelig kunskap.
Men — den, som skall upplyfta,
måste sjelf stå högre. J ären kallade att tjena
Gud, icke blott i andan, utan äfven i
sanningen, det vill säga, icke blott i viljans helighet,
utan äfven i kunskap och bildning. Det är
en falsk, en olycksalig tanke, som jag någon
gång hört yrkas, men hvars följder jag oftare
erfarit, att nemligen den kristlige läraren
be-höfver mera tro än lärdom, och att i synnerhet
den så kallade verldsliga visheten är honom
umbärlig. Denna tanke är först och främst
falskj ty den förutsätter, att Religionen skulle
vara, hvad den icke är, icke kan vara, något
fullkomligen afsöndradt och enstaka i
mensklig-heten, någonting bildadt i en helt annan verld
och främmande för denna, ett slags månsten,
som plötsligen och oför tänkt fallit ner ur
skyarna. Men Religionen är ju tydligen något
gudomligt just derigenom, att hon är det högsta
i menskligheten; hon är ju uppenbart de
mensk-liga förmögenheternas blomma, utvecklad och
mognad, liksom andra blommor, genom det
himmelska ljuset. Men icke sväfvar den
blomkronan för sig sjelf i luften, icke hänger
hon lös på solstrålarna5 utan hon har sin rot,
sin stjelk, sina blad, hvarförutan hon icke kunde
lefva och trifvas. Den andliga visheten kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
