Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- VIII. Vid en Kyrko-invigning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men några hafva dessutom genom enskilta och
frivilliga bidrag befordrat den goda saken.[1]
[1] Talaren tillade här följande enskiltheter: »Utom
församlingen bar detta skett af Enkefru Björklund i Wexjö,
som sjelf är född i Gårdsby och derföre hågkommit
kyrkan med ett par vackra nummertaflor, som äro
sångens urvisare. Vidare, och inom församlingen, har
enkan Annika Jonsdotter i Haketorp skänkt 1662/3 r:dr
till ett tornur. Måtte det uret, hvarje gång det med sin
tunga af malm utropar timmarna, påminna er, icke
blott om tidens flygt, utan äfven derom, att tiden icke
bättre kan användas än genom välvilja och välgörenhet
mot dem, som förtjena det, och dertill hör otvifvelaktigt
kyrkan. Sluteligen hafva äfven fröknarna Eva och
Ulrika Ribbing på Kråkenäs skänkt till kyrkobyggnaden
150 r:dr. Men detta är ännu icke på långt när allt,
hvarför församlingen har att tacka dem. Jag känner på
enskilt hand, hvad J alla veten, att det inom deras
krets ej finnes något lidande, det må vara armod eller
sjukdom, som de ej sökt att lindra, med understöd,
med deltagande, ja till och med, med personlig vård
och skötsel. Och detta göra de tyst, obemärkt, utan
skryt och prål, och ehuru de sjelfva ej kunna bjuda
öfver några rika tillgångar. Dock — jag bedrar mig.
Den bästa rikedomen är hjertats rikedom, och den har
blifvit deras. Jag tackar dem derföre i dag offentligen,
icke blott å kyrkans vägnar, utan äfven å egna, å
församlingens, å den lidande mensklighetens vägnar.
Jag tackar alla kyrkans välgörare, alla, som velat och
vilja henne väl. Och måtte Herren gälda deras hus
hvad väl de velat, hvad godt de gjort, för hans! —
Men kyrkan bygges icke blott med gåfvor, icke heller
med murslef och yxa allena. Arbetet fordrar äfven
ordning, tillsyn, beräkning; och en byggnads-styrelse
har derföre varit tillsatt, som skulle leda det hela.
Dess ordförande var du, kyrkoherde Johan Svensson,
som i många år företrädt mitt ställe här i församlingen.
Du har nyligen blifvit kallad ifrån oss för att röra dig
i en vidare och mera egen verkningskrets; men med
rätta är du här i dag, och biträder vid invigningen af
den kyrka, som uppväxt under din tillsyn. Välkommen
tillbaka, om också endast för dessa korta stunder! Bed
med oss för det tempel, hvars uppkomst du följt, från
grundvalen upp till tinnarne, bed med oss för den
församling, som du länge ledt och undervisat och rört.
Det förestår dig snart att på din nya plats göra hvad
du här gjort; det tyckes vara din bestämmelse att,
hvar du kommer, uppbygga, antingen Herrans hus eller
Herrans menigheter, eller beggedera. Det är en skön
bestämmelse. Lycka dertill, och lyckosamliga gånge det
dig öfverallt, hvart du flyttar din herdestaf, dina stora
gåfvor, ditt klara sinne. Farväl! — Bland
byggnadsstyrelsens öfriga ledamöter är det isynnerhet en, som
utmärkt sig framför de öfriga, och tagit den drygaste
delen både af besvär och ansvar på sina skullror. Det
är du, Måns Pehrsson från Stongby, som från början
nitälskat för saken, och, med daglig uppoffring både
af tid och möda, vakat öfver och hållit tillhopa det
hela. Du har mött motstånd och misstydning, som är
det vanliga för en hvar, som vill verka med eftertryck;
men du lät icke förvilla dig deraf, utan gick alltjemt
rakt fram, utan tvekan och vankelmod, till ditt mål.
Jag säger det offentligen, utan ditt biträde, din
rådighet, din ihärdighet, hade kyrkan icke stått sådan, som
hon i dag står. Derföre vare dig tack och heder på
denna din hedersdag, den bänk, du sitter på, är en
hedersbänk, vore han också icke den främsta, den
församlingens tacksamhet nu anvisat dig. Stig fram och
böj ditt hufvud för Herran, prisa honom i din själ, att
han låtit dig se denna dagen. Dock — hvad säger
jag? Du ser honom icke egenteligen, det har blifvit
skumt för dina ögon. Men du förnimmer honom med
din inre syn, du vet och känner, att han är inne.
Din lefnads bana löper mot sitt slut, du närmar dig
med trötta steg det gemensamma målet för oss alla.
Hvila då ut, hvila lugnt i skuggan af de murar du,
framför andra, hjelpt till att resa, sof stilla i den
kyrkogård, som du redt och bäddat. Den Högste vare
när dig till dess — och sedan. Farväl!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:05:19 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tegnersskr/7/0312.html
