Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska insatser i kullagerteknikens utveckling. Av SVEN WINGQUIST
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mått fullständigt lika kullager, som köras under så vitt möjligt lika belastning och
lika driftsförhållanden i övrigt, kunna uppvisa högst olika livslängd. Under
kullagerindustriens tidigare år uppgick denna spridning1) av livslängdsvärdena till 1:1.000 eller ännu
mera. Genom ett intensivt arbete på framställning av bättre och framför allt jämnare
stålkvaliteter, som speciellt i Sverige skett under intim samverkan mellan kullagerindustrien
och stålverken, har man lyckats reducera spridningen så, att den nu uppgår till endast
omkring 1:40. Så länge man måste räkna med en spridning av denna
storleksordning, kan man för praktiska fall ej räkna med medellivslängden, utan måste ange
livslängden till ett värde i närheten av minimivärdet. I praktisk drift kunna då
enstaka lager skadas inom kortare tid än den beräknade, under det att det stora
flertalet av de övriga komma att uppvisa en livslängd, som flerfaldigt överskrider
densamma. På detta sätt har man kunnat uppnå en god kompromiss mellan tekniska och
ekonomiska önskemål.
Palmgrens undersökningar hade emellertid föregåtts av ett grundläggande
forsknings- och experimentarbete, som hade sin förutsättning i att SKF:s ledning år 1911 hade
beslutat att snarast inrätta ett forskningslaboratorium i Göteborg. Dettas första uppgift
blev att söka lösa stålfrågan, d. v. s. söka bestämma vilka fordringar man måste uppställa
på det stål, som skulle användas vid kullagertillverkningen. Det svenska stålets erkända
kvalitet var ju en faktor, som man från början räknat med, men det visade sig snart, att
det erbjöd vissa svårigheter att ens av detta stål få en jämn produkt.
Huvudsakliga anledningen därtill var de primitiva kontrollmetoder, som vid denna
tid tillämpades vid de flesta av våra bruk, såväl beträffande stålets smältning som dess
avsvalning, bearbetning och glödgning. För att komma till rätta med alla de faktorer,
som påverka de stålets egenskaper, vilka göra det lämpligt som kullagermaterial, utförde
Uno Forsberg2) som SKF-laboratoriets skapare och ledare ett omfattande pioniärarbete.
I första hand ledde kemiska och metallografiska undersökningar till lokalisering av vissa
fel hos stålet; men de olika felen kunde naturligtvis endast gradvis elimineras, i den mån
man lyckades övertyga vederbörande stålverk om önskvärdheten av en mera vetenskaplig
kontroll å stålet i alla dess faser under tillverkningen. Parallellt med de metallografiska
och kemiska undersökningarna utfördes fysikaliska provningar på materialet, dels i form
av utmattningsprov på färdiga kullager, dels i form av böjningsprov med elasticitets- och
proportionalitetsgränsbestämningar, slagprov, hårdhetsprov, slitprov samt rena
utmattningsprov i enlighet med en modifierad form av den Wöhlerska provningsmetoden. Dessa
provningar utfördes å härdat material med varierande värmebehandling. Man kom därvid
emellertid snart till det resultatet, att för det definitiva avgörandet av en viss stålkvalitets
större eller mindre lämplighet såsom kullagermaterial de direkta utmattningsproven å
x) Spridningen kan enklast definieras såsom förhållandet mellan den kortaste och längsta livslängden
för lager, gående under identiska driftsförhållanden.
2) Bergsingenjör Uno Forsberg, v. verkst. direktör vid A.-B. Svenska Kullagerfabriken, Göteborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
