Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgs Hamn under 50-års-perioden 1882 till 1932. Av Hamnöveringeniör, major KNUT E. PETTERSON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utfördes 1877—79, så att, då Bergslagsbanan i sin helhet invigdes 1879, dess hamnbana å
Gullbergskajen var så färdig, att den knnde mottaga trafiken.
Därmed hava vi i stora drag följt hamnens utveckling fram på 1800-talet till början
av den 50-årsperiod från 1882 till 1932, som denna min redogörelse över hamnen skall
omfatta.
Innan jag övergår till densamma, som huvudsakligen kommer att utgöra en teknisk
beskrivning, vill jag lämna en översikt över hamnens omfattning och tekniska utrustning
vid periodens början 1882 (se vidare fig. 13 övre hälften, angivande hamnens omfattning
1882). Ungefär i älvens mitt fanns en muddrad segelränna, som å sträckan från Nyckelbojen
vid Röda sten upp till Västra Vågbrytaren hade minst 18 fots och därifrån upp till
Hisings-bron 17 fots djup samt en bredd av 200—250 fot; ovanför Hisingsbron var rännan 12 fot
djup och 120—150 fot bred. Strax ovanför staden var älvens naturliga djup tillräckligt för
12 fots djupgående. Intill segelrännan voro å dess södra sida 3 st. förtöjningsområden
upptagna, nämligen det västligaste utanför Klippan—Kusten, det mellersta utanför Sågen
—Stigberget med resp. 18 och 15 ä 17 fots djup samt det östligaste, som ungefär
sammanföll med vad senare kallats Stora Hamnbassängen, med 18 fots djup. Samtliga
förtöj ningsområden voro försedda med kraftiga dykdalber av pålar för fartygens förtöjande,
varjämte Stora Hamnbassängen skyddades genom ett par pål virkes vågbry t are, av vilka
den ena, Västra Vågbrytaren, ännu kvarstår; den andra, Norra Vågbrytaren, har däremot
senare, i samband med Frihamnens tillkomst, blivit flyttad. Kajer för fartygens direkta
angörande funnos å sträckan Järnvågen—Hultmans holme, till en längd av 3.380 m.
Hamnbanan var som dubbelspår framdragen från Statens järnvägars bangård förbi
Dilla Bommen och Cellfängelset till Packhusplatsen samt vidare som enkelspår å bro över
Stora Hamnkanalen ut längs Skeppsbron samt å ny bro över Vallgraven och
Järnvågsham-nen ut till Järnvågen. Från detta huvudspår utgingo stickspår till Packhuskajen samt
Dilla Bommens östra kajplan, av vilka förbindelser en del sedermera tagits bort.
Bergslagernas Järnvägars hamnbana omfattade spår från järnvägens bangård över
Falutorget ut på Gullbergskajen. Sammanknytning med Statens Järnvägars spår var
ordnad dels från Gullbergskajens västra ände utmed Dilla Bommens hamn (brutet 1923),
dels vid Dilla Bommens inre ände direkt från huvudstationen, vilken förbindelse ännu
kvar-ligger. Samtliga kajer hade som synes på så sätt erhållit ganska goda järnvägsförbindelser
med såväl Statens som Bergslagernas Järnvägar.
Sådana i en nutida hamn nödvändiga anordningar för trafikens bekvämlighet, som
körbara lyftkranar samt varuskjul, magasin o. d. saknades med undantag av Stora
Tullpackhuset, som tillkommit 1864, samt ett mindre träskjul å Packhuskajen. Detta var byggt
1873 och hade c:a 800 m2 golvyta; det är senare avsevärt tillbyggt och ingår i vårt
nuvarande skjul II.
Något egentligt uppehåll i hamnens utbyggande efter de två första större hamnpla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
