Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern kemisk=teknisk undervisning och forskning. Intryck från en resa till europeiska kemiska laboratorier sommaren 1931. Av Professor J. ARVID HEDVALD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
+35°- Trots detta kändes det skönt med en avkylning från Die Jungfrau i Interlaken
nnder en söndag.
Schweiz är i många avseenden, även icke geografiska, ett land, som skarpt skiljer sig
från andra. Så är ock förhållandet med det andliga livet, som här inte riktigt löper i de
vedertagna banorna. Det finns sju s. k. kantonala universitet, som bekostas av
vederbörande kantoner, vilka i självständighetsavseende visserligen ej nått fullt så långt som de
olika amerikanska staterna men dock ingalunda äro att betrakta som landskap endast.
Utan tvivel äro dessa kantonala universitet och andra liknande inrättningar en betydande
ekonomisk börda, och jag kan icke inse, att de samtliga skola vara nödvändiga.
Visserligen är det dyrt att åka tåg i Schweiz, men avstånden äro ju heller ej stora, så denna faktor
behöver knappast motivera det stora antalet lärosäten. En teknisk högskola finnes, »Die
Eidgenössische Techn. Hochschule »i Zurich, som bekostas av staten, av alla de tjugofyra
kantonerna således. Universitetet i Bern fyller hundra år om två år. Det har ett förhållandevis
mycket stort antal studerande, c:a 1.500 och 103 professorer, varav 36 betecknas som
»ausseror-dentlich», och fem äro »Honorarprofessoren ». Kemien är representerad av sex professorer i
resp. oorg. kemi, organisk, analytisk, teoretisk, färgämneskemi och livsmedelskemi. Av dessa
var det professorerna i oorganisk (Kohlschutter) och analytisk (Epiiraim), som jag
närmast önskade sammanträffa med. Professor Kohlschutter har sedan länge ägnat sig åt
att utforska sambandet mellan ett ämnes sammansättning eller framställning och dess
kris-tallografiska egenskaper eller allmänna form och utseende. Han har med andra ord
behandlat den gren av kemien, som vi benämna topokemi. Man har länge sökt efter
regelbundenheter härvidlag, men litteraturen från äldre tid vimlar av uppgifter, som antingen äro
direkt felaktiga eller också sakna värde på grund av användande av odefinierat material. Ett
mycket vanligt fel är, att man från en yttre begränsning av en finkristallinisk substans —
som för övrigt ofta benämnes amorf — dragit oriktiga slutsatser i avseende på dess
kris-tallografiska data. Att en rent vetenskaplig kemi kan ha intresse av dylika spörsmål, är
utan vidare klart. Mindre självskrivet synes kanske, att det här gäller problem av stor
teknisk betydelse. Detta framgår dock utan vidare, om jag anför den iakttagelse, som ifrån
början förde mig i kontakt med dessa undersökningar. Stora Kopparbergs Bergslag hade
nämligen givit mig ett uppdrag i samband med deras rödfärgsframställning, och jag fann
vid en med anledning därav företagen undersökning, att den önskade röda färgen
framkom, endast om man utgick ifrån något slags sulfat av järn. Endast då utbildades
nämligen järnoxiden, som är den färgande substansen i rödfärgen, i de tunnfjälliga kristaller, som
åter äro betingelsen för att få den rätta färgnyansen och lystern. Något annat
kristallsystem tillhör denna form emellertid icke.
Dylika problem, ett kristalliniskt ämnes olika habitus alltefter dess framställning ur
olika medier eller under olika betingelser, olika kristallytors ofta betydligt olika
beständighet mot kemiska reagenser och därmed upplösningen eller förstörandet av kristalliserade
ämnen överhuvud taget äro topokemiska spörsmål, som ingen kemisk industri kan helt fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
