- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 /
54

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 18 Februari 1871 - Bestämmande af stärkelsehalten hos potatis efter dess specifika vigt - J. H. F.: Arkitekter och ingeniörer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanlig fjedervåg med visare och en tafla, indelad efter det
vigtsystem, som begagnas. Äfven den under vågen nedgående
stången är graderad för större vigter.

Vid vågens begagnande äro följande vilkor att iakttaga:
1:o potatisen, som skall undersökas, måste vara torr och fri
från sand, hvarföre hvarje potatis före torkningen bör rengöras
med en liten borste; 2:o det använda vattnet måste vara
destilleradt eller också rent regnvatten; 3:o potatis och vatten skola
innehafva vanlig rumstemperatur – 17° à 18° –, för hvilket
ändamål de före vägningen böra stå några timmar i rummet;
4:o den undre trådkorgen skall hänga fritt i vattnet, så att han
icke berör hvarken väggar eller botten till det under stående
kärlet.

Vågen jemte korgarne upphängas öfver ett kärl,
innehållande vatten, af åtminstone 160 liniers (475 m. m.) höjd och
diameter samt justeras genom påhängande af vigter eller andra
föremål vid den öfre korgen, så att visaren pekar på noll, då
den undre korgen helt och hållet hänger ned i vattnet. Derpå
uppväger man noga i den öfre korgen en bestämd vigt, a pund,
ren potatis och sönderskär dem, ifall denna vigt ej kan jemnt
erhållas genom inläggande af hela potatisar. Sedan denna
operation blifvit verkställd, öfverflyttas den uppvägda potatisen
i den nedre korgen, hvilken derefter fullständigt nedsänkes i
vattnet, hvarvid noga måste tillses icke blott att alla potatisar
komma med i den nedre korgen, utan äfven att de alla
betäckas af vatten. Skulle en eller annan vilja flyta ofvanpå,
kan detta förekommas genom att lägga dem under andra, tyngre.
Korgen föres nu några gånger upp och ned i vattnet för att
aflägsna de vid potatisen vidhäftande små luftblåsorna,
hvarefter å visartaflan potatisens vigt i vatten, b pund, afläses.
Skillnaden mellan de båda erhållna vigterna, (a-b) pund, utvisar
vigten af det utaf potatisen undanträngda vattnet, hvarför
specifika vigten fås genom den först erhållna vigtens dividering
a
med denna skillnad; potatisens spec. vigt således = –––,.
a–b</table>
Såsom ofvan nämndes, kunna tabeller uppgöras, som, då
städse samma vigt uppväges i den öfre skålen, omedelbart
angifva i enlighet med vigten i vattnet såväl specif. vigten som
i öfverensstämmelse dermed stärkelsehalten. Äro eri gång
sådana tabeller upprättade, bör ej någon af de här beskrifna
åtgärderna vara af sådan art, att de i praktiken möta något hinder
för att utföras af en vanlig arbetare, som blott är någorlunda
ordentlig. (Agronomische Zeitung.)

Arkitekter och ingeniörer.


I en artikel i n:o 4 af denna tidning med öfverskrift,
»Våra ingeniörer såsom arkitekter», har, närmast med anledning
af några mindre lyckade anordningar vid
sammanbindningsbanan genom Stockholm, våra ingeniörer blifvit tagna i
upptuktelse, för det de »taga del i en konst, som är vidt skiljd
från deras eget fack», hvarigenom man befarar: »att vårt lands
arkitektur skall erhålla en riktning, hvilken icke kan nog skarpt
klandras.» Det är icke så mycket för att annullera en sådan
upptuktelse, utan fastmera för att söka utreda ett vigtigt
spörjsmål och undanrödja inbillade, af mer än en arkitekt hysta
farhågor, som författaren anhållit om plats för denna uppsats.

I likhet med –k– anse äfven vi, att
»ingeniörvetenskapens hastiga framsteg icke varit utan inflytande på
arkitekturen, med hvilken den har åtskilliga praktiska och
konstruktiva beröringspunkter»; men, innan vi tillåta oss att granska,
hvari detta inflytande består, låtom oss till en början bestämma
omfånget af begreppet arkitektur. Omfattar denna konst blott
»boningshus, monumentala byggnader och föremål, som fordra
dekorativ behandling», såsom –k– har gjort, då blifva
beröringspunkterna icke många; rnen utsträcker man deremot
begreppet, hvilket vi vilja göra, till alla de byggnader af
varaktigare beskaffenhet, som på ett visst kulturstadium äro
nödvändiga för ett folks behof, då äro redan nu beröringspunkterna
många och blifva allt mer och mer flera.

I samma mån, som ingeniörvetenskapen och arkitekturen
ingripa i hvarandra, växer också svårigheten att kunna särskilja
de föremål, som böra komma under en ingeniörs eller en
arkitekts behandling. Att döma efter den hemliga bäfvan, med
hvilken arkitekter skåda och »påpeka den fara, som hotar vår
ännu unga, moderna arkitektur, på hvilken man söker tvinga
former, hvarifrån den en gång måhända skall hafva svårt att kunna
frigöra sig», tyckes det, som om ingeniörerna skulle få ett allt
större inflytande på byggnadskonstens utveckling; och hvilken
annan kan orsaken dertill vara, om icke den, att vår unga.
moderna arkitektur saknar former för en hel del
byggnadsbehof, soin ingeniörerna genom skapandet af nya former söka
tillfredsställa. För detta kunna ingeniörerna ej klandras, ty
det är nödvändigheten, som tvingat fram de nya formerna;
och ingeniörerna hafva endast fogat sig efter
nödvändigheten, äfven om de för den skull måst trampa sig väg, hvilket
arkitekterna ej tyckas vilja göra, emedan, efter deras
påstående, »ett afvikande från den väg, de gamla utstakat, icke
lemnar lyckliga resultat». Nekas kan emellertid ej, att de nya
formerna, huru ändamålsenliga de än varit, mången gång ej
tillfredsställt skönhetssinnets fordringar, men kan man strängt
taget undra derpå, då det sköna är vida svårare att uppnå än
det ändamålsenliga, som likväl är ett oundgängligt vilkor för
det förra. Man kan visserligen gifva ett föremål en för ett
ytligt betraktelsesätt skön form, utan att denna är
ändamålsenlig, men detta blifver ej i sann mening skönt, så vida
derför fordras, att formen skall motsvara innehållet och vara ett
uttryck för föremålets inneboende idé. Ändamålsenligheten
blifver således något föregående, det som först eftersträfvas,
då fråga är om att tillfredsställa ett behof; att göra detta på
ett skönt sätt blifver något efterföljande, som först då kan
erhålla sitt rätta uttryck, då man genom långvarig praktik
funnit den ändamålsenliga formen. Den af estetici hyllade
satsen: »att just i och med den sköna formen meddelas
föremålet den största ändamålsenligheten», kan följaktligen ej finna
tillämplighet, då fråga är att skapa föremål, som skola
tillfredsställa nya behof, utan torde den omvända satsen i sådana
fall snarare vara riktig.

Det ändamålsenliga vinnes genom konstruktionen; det
sköna, då fråga är om byggnader, genom arkitekturen,
förnämligast dess dekorativa del. Skall arkitekturen emellertid
inverka på ett skönt sätt, måste den grunda sig på och vara
motiverad af konstruktionen; i annat fall är det i och med
detsamma slut med det sköna intrycket och den Ehrensvärdska
frågan »kolonner hvad gören I der» framställer sig sjelfmant.
Huru ofta brytes dock ej häremot inom vår unga, moderna
arkitektur? Vi se t. ex. på en byggnad mittelbandslisten, som
skall markera golflaget, dragen i fönstrens underkant, och dock
veta vi alla, att fönstren ej gå ned till golfven i de moderna
byggnaderna. Vi se ett stall dekoreradt i en slags trästil med
motiver hemtade från Ryssland och Schweiz, och det enda, som
af byggnadens yttre kan gifva anledning till den förmodan, att
det är ett stall, är ett på gafveln såsom dekorativt element
anbragt hästhufvud. Vi se en ladugård uppförd i en slags
holländsk renaissancestil och kunna lika gerna tro, att det är en
arsenal o. s. v. Sådant vittnar om bristande sinne för
konstruktion, och det hela gör ett fult intryck, de dekorativa
detaljerna må i och för sig vara huru vackra som helst.

Å andra sidan måste medgifvas, att sådana byggnader,
»hvilkas hufvudkarakter bildas af dessa stränga och stela detaljer,
som obevekligt följa gifna demensioner, utan att göra ens den
minsta eftergift för att tilltala eller behaga», ej göra det glada
intryck, som hvarje skönt föremål meddelar; de göra åskådaren
snarare allvarsam, likasom hvardaglighetens prosa. Men de hafva
den stora förtjensten att vara sanna, och man blir
åtminstone ej lurad samt slipper att förarga sig öfver en osanning,
som genom att ikläda sig en vacker mask tillnarrat sig ett
oförtjent intresse. Ännu värre är, om man för att förtaga
»stelheten» alldeles utan mening här och der klutar på en
arkitektonisk detalj, hemtad från de gamla, såsom t. ex., om man på
en fabriksbyggnad, som saknar hvarje tillstymmelse till
dekoration, såsom pendant till fabriksskorstenen sätter en på grekiska
kolonner hvilande kupol för att deri upphänga ringklockan.
Detta blifver rent af löjligt, ungefär som om en otaheitiska
trodde sig förhöja sina behag genom att sätta på sig chignon
och pariserhatt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free