Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 18 Februari 1871 - J. H. F.: Arkitekter och ingeniörer - Patenter - Upplysningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är emellertid en ganska egen företeelse, att, under det
så mycket skrifvits och ritats öfver alla slag af stilar i
arkitektur, nästan ingenting har gjorts för att utreda den historiska
utvecklingen af den vida vigtigare konstruktionen, oaktadt det
säkerligen gifves få intressantare ämnen. Hvilket kan vara
mera egendomligt än det faktum, att många stilarter, grundande
sig på i det närmaste samma konstruktion, vuxit upp oberoende
af hvarandra på skilda ställen. Så t. ex. den egyptiska och
grekiska byggnadskonsten. Båda hade murar och pelare med
kapitäler, arkitraver och öfverhängande kornicher; konstruktivt
taget voro de nästan desamma, men huru olika i detaljerna.
När så är förhållandet, då konstruktionen är densamma, huru
stora olikheter böra då icke uppkomma, då konstruktionerna
äro olika, såsom förhållandet måste blifva rned nutidens, der
jernet både såsom gjutjern, smidesjern och plåt till så väsentlig
grad ingår i byggnaderna. Jernet, detta »till byggnadsdetaljer
särdeles lämpliga material», huru olika måste det ej i
konstruktivt hänseende behandlas under dessa tre former, och ännu
mera i jemförelse med sten och trä.
Detta oaktadt huru framhåller man icke alljemt faran af
att afvika från den antika arkitekturen! Möjligtvis är man så
liberal, att man tillåter användandet af någon annan
auktoriserad stilart; men att låta konstruktionen efter sitt eget inre
väsende utarbeta sig till något egendomligt, som hvarken är
antikt, götiskt, romaniskt, eller något annat –ikt eller –iskt,
skulle det medföra någon fara för konsten, eller är det så
alldeles gifvet, att det skulle blifva misslyckadt, sedt ur
skönhetens synpunkt. Sägom sanningen, de gamla stilarterna hafva
sett sina dagar och deras naiva uttrycksfullhet och egendomliga
lämplighet har gått förlorad för nutidens menniskor, och alla
försök att återupplifva dem blifva öfverhufvud taget fruktlösa.
En ny gata och ett nytt hus, efter det antika sättet att bygga
gator och hus, äro oanvändbara för nutida menniskors behof, så
att vi äro nödgade att utfinna nya konstruktioner för praktiskt
bruk. Att dessa nya konstruktioner ej genast blifva fulländade,
ligger i sakens natur, men låt dem få lika lång tid på sig till
utveckling som de afslutade stilarterna, och få sedan se, om
de ej kunna uppträda i täflan med dessa.
Med den utveckling, som nutidens ingeniörvetenskap
uppnått, är det numera möjligt att besegra de flesta
konstruktionshinder. Svårigheten ligger endast i att gifva något andligt
intresse åt denna nödvändiga och oundvikliga konstruktion, utan
hvilken det är omöjligt att bygga; och denna svårighet skulle
arkitekterna med »den smak och formkänsla, det sinne för
proportioner», hvaraf de äro i besittning, kunna undanrödja, om
de ej hyste ett nästan sublimt förakt för konstruktionen med
dess evinnerliga kalkyler, ur hvilka dock sanningen framgår
osminkad – och märk! sanningen är alltings värde, säger
Thorild i sin estetik.
Michel Angelo påstod, att kunskap i anatomien var ett
nödvändigt vilkor för att blifva arkitekt; Vitruvius ville göra
arkitekten till musiker, hvilket nog kunde vara bra, om
»byggnadskonsten», som Gothe säger, »vore en frusen musik»; men trots
dessa herrars auktoritet, så torde det för en nutidens arkitekt
vara vida vigtigare att vara konstruktör. Utan denna egenskap
skall hans estetiska fordringar uppfyllas så mycket mindre,
som de i sådant fall komma att sakna någon grund att hvila
på, eller med ett ord blifva grundlösa, såsom t. ex. förhållandet
är ined –k–s fordran, att man för den nya bron öfver
Riddarholmskanalen, som är af jern, skulle »med ledning af den
förut varande bron (som var en hvälfd stenbro) sökt en form,
som icke alltför mycket stötte ögat». Hade man rättat sig efter
denna –k–s fordran, så är åtminstone det visst, »att icke
något vid konstruktioner vändt öga blifvit tillfredsställdt».
Alltså hr –k– låt ingeniörerna fortfara att »bryta bygd»
på byggnadskonstens område och oroa er icke för konstens
framtid, om de någon gång misslyckas, ty för att återigen
begagna Thorilds ord: »huru vet Ni, hvad skönhet kan genom ett
bemödande, som Ni finner svagt och mislyckadt, ändock
slutligen hinnas? Det som en gång, det som många gånger
misslyckas – kan det ej en vacker dag så lyckas, att deraf
uppstår den största lycka, det största behag?» J. H. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
