Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 11 Mars 1871 - W. Hoffstedt: Om svenska stenarters användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som lämpa sig för här ifrågavarande industrigren. Man påstår
ju, att Sverige i all sin fattigdom är ett »stenrikt» land och
detta med rätta, ty nog hafva vi sten i tillräcklig mängd, derom
har litet hvar varit i tillfälle att öfvertyga sig; men hvad kanske
hvar man icke känner, det är, att vi ega ett snart sagdt outtömligt
förråd just på sådana stenarter, sorn kunna finna användning
för här ofvan antydda ändamål. Vi hafva granit, både ljusare
och mörkare, både grå- och rödaktig; vi hafva porfyr i nästan
alla möjliga färgnyanser; vi hafva marmor, etc. Ett besök på
statens geologiska museum är för öfrigt tillräckligt för att
öfvertyga oss om, hvilka oerhörda qvantiteter af en massa utmärkt
vackra stenarter af bästa qvalitet vi hafva förvarade i våra berg.
Då vi sålunda se, att lämpliga råmaterialer för en mera
utvecklad stenindustri inom vårt land finnas till öfverflöd,
återstår att erfara, huruvida afsättning på de vid bearbetning af
dessa materialer uppkommande alster kan vara att påräkna under
så gynsamma förhållanden, att det blifver en lönande affär.
Hvad då först afsättningen inom vårt eget land beträffar,
inskränker sig denna för närvarande till sådana artiklar, på hvilka ej
så mycket arbete behöfver nedläggas, såsom till grundläggningar
för hus, till brobyggnader, m. fl. gröfre arbeten; ehuru vi ej
kunna inse något skäl, hvarföre icke vår granit och våra
porfyrarter i ett mera förarbetadt skick borde kunna erhålla
användning åtminstone vid flera offentliga, monumentala byggnader,
om nämligen bearbetningen drifves i sådan skala, att en
betydligare nedsättning af de nu gängse höga priserna å dervid
erforderliga delar af dessa materialer blefve möjlig.
Men är ej någon betydligare afsättning inom landet att
påräkna, bör exporten till andra länder kunna blifva så mycket större,
hvilket vi vilja söka ådagalägga genom att fästa
uppmärksamheten på den efterfrågan, som i olika länder förspörjes efter
här ifrågavarande stenarter, samt genom att visa, det konkurens
med i dessa länder redan befintliga stenbearbetnings-etablissement
för oss är möjlig. För detta ändamål är tillräckligt alt
meddela arbetskostnaderna vid dessa, hvarvid vi först vilja fästa
oss ensamt vid graniten.
Med den svenska graniten jemförbara materialer finnas
inom Europa endast i Preussen, England, Skottland och Ryssland.
Den preussiska, eller under namnet schlesiska bättre kända
graniten förarbetas hufvudsakligast till gröfre behof, hvartill orsaken
får sökas dels i bristen på något större granitsliperi för
maskinkraft, dels i de höga dagsverkspriserna. En stenhuggare af
medelmåttig skicklighet har nämligen i Schlesien åtminstone 1
thaler i dagspenning. Arkitekterna beklaga sig också här öfver
svårigheten att få vacker, finarbetad granit till ett någorlunda
modereradt pris. Från södra delen af Sverige exporteras till
norra Tyskland såsom gröfre byggnadssten redan nu ej så
obetydliga qvantiteter granit. Ar 1869 uppgick exporten till sagde
land af sten (ej specificerad i kornmersekollegii berättelser) till
ett värde af 117,323 rdr. Alla dessa omständigheter synas
häntyda på rätt goda utsigter för en ej så obetydlig export på
norra Tyskland, hvars läge dessutom gör, att frakterna ej böra
blifva så höga.
England och Skottland äro närmast Sverige och Norge de
granitrikaste länderna i Europa, hvarföre ej här brist på detta
material kan sägas förefinnas. Här gäller dock i ännu högre
grad det, som vis å vis Preussen sades om priset å den färdiga
varan på grund af de dryga dagspenningarne, hvilka här äro i
ännu högre grad uppdrifna, ända till 5 à 6 shilling. Icke desto
mindre förbrukas i detta land en enorm qvantitet granit såväl i
gröfre som i mera finarbetadt tillstånd. Såsom redan blifvit
nämndt finnas derföre också i England samt isynnerhet i
Skottland storartade stenbearbetnings-verkstäder, hvilka förse hela
landet med finhuggen och slipad granit samt deraf äfven exportera
till andra länder ej obetydliga qvantiteter. Frakten från
Aberdeen till London, den egentliga afsättningsorten för den skottska
graniten, var 1869 varierande mellan 7 och 9 shilling per ton,
då den från vestkusten af Sverige vanligen belöper sig till 10
à 12 shilling, ett pris som dock otvifvelaktigt skulle betydligt
nedsättas, om en regulier skeppning af detta material komme
till stånd och ej såsom nu endast tillfälligtvis inträffar. Detta
oaktadt är redan nu konkurrens med en så litet förarbetad vara
som gatsten möjlig. 1868 exporterades till England för 20,038
rdr och 1869 för 9,654 rdr sten, det mesta granit från
vestkusten. Blefve denna stenart till sitt yttre mera förädlad skulle
således deraf otvifvelaktigt till detta land kunna utskeppas
ganska mycket.
De i nordliga delen af Europa belägna öfriga länderna lida,
med undantag af Ryssland, total brist på granit, som, hvad hårdhet
och öfriga framstående egenskaper beträffar, kan täfla med den
svenska. Sålunda är den belgiska s. k. »granit bleu» äfvensom
den från Normandiet kommande betydligt lösare och kan
följaktligen ej heller bibringas en sådan grad af polityr som den
förstnämnda. Dessa länders behof i detta afseende fyllas
derföre också genom import från England och Skottland samt till
en mindre del från Sverige. Så exporterades år 1869 härifrån
till Danmark för 97,798 rdr sten af olika slag, förnämligast
granit. – Hvad Rysslands tillgångar beträffar, äro de för oss
obekanta, men någon export af granit derifrån hafva vi hvarken
hört eller sett uppgifvas. De i detta land befintliga
stenbearbetnings-verkstäderna afse hufvudsakligen tillgodogörandet af
stenarterna malakit och lapis lazuli.
Äfven Amerika bör kunna blifva en afsevärd utskeppningsort
för vår granit, ty stora qvantiteter af detta material importeras
årligen till Förenta Staterna dels såsom gatsten och
trottoirbordurer, dels i form af byggnadssten, hvaraf ej obetydligt
polerad. Den största delen häraf lär komma från Skottland,
hvilket förhållande gifver anledning till den förmodan, att
konkurrens på denna aflägsna handelsplats bör vara för oss möjlig.
I denna förmodan styrkas vi af ett yttrande i ett från
generalkonsuln i Newyork, herr C. E. Habicht, emottaget bref. Han
säger nämligen: »Jag skulle anse det möjligt, att de svenska
granitsorterna kunde finna betydlig afsättning i Newyork.» Ett
i samma bref relateradt yttrande af svensk-norske vice-konsuln
i New-Orleans, mr Perkins, lyder sålunda: »Han trodde, att en
betydlig handel uti granit der (New-Orleans) kunde uppstå med
Sverige, om den företoges med omsorg och genom erfarna
personer».
Öfriga i Sverige förekommande stenarter, hvilka kunna blifva
föremål för export äro porfyr och marmor. Den förra af dessa
är till följe af sin rikedom på skiftande färger samt den
utomordentligt höga grad af polityr, den kan antaga, särdeles
passande för ornamentala detaljer, inläggningar m. m.; och då den
i dessa afseenden står så godt som ensam, utan konkurrens, är
det, som här ofvan blifvit yttradt rörande graniten, i ännu högre
grad tillämpligt på denna stenart. Utländingens smak för den
svenska porfyren visade sig också tydligt vid verldsexpositionen
i Paris 1867, då nästan alla de af Elfdalens porfyrverk
exponerade artiklarne blefvo sålda. Aterupplifvandet af verksamheten
vid dessa stora, nu i lägervall liggande porfyrbrott borde således,
isynnerhet då kommunikationerna i Dalarne blifva beqvämare,
vara en lönande affär.
Hvad slutligen marmorn beträffar, kan åtminstone den vid
Kolmården och Clæstorp anträffade, serpentinartade, grönaktiga
tillfölje af sin billighet och klara färg säkerligen blifva föremål
för export. Största delen af den i utlandet använda gröna
marmorn erhålles vanligen från Italien och står särdeles högt i
pris. Sålunda kostar råa block af denna marmorsort t. ex. i
Brüssel 9 à 12 rdr per kub.-fot. Att för öfrigt de svenska
marmorarterna tillvunnit sig utländska arkitekters uppmärksamhet
synes af följande yttrande, som inför arkitekt-föreningen i Berlin
fäldts vid ett af arkitekten Neumann hållet föredrag med
anledning af några till sagde förening från Kolmårdens
marmorbruk insända prof:[1] »De föreliggande svenska marmorsorterna,
gröna med en mängd variationer, synas närmast likna vår
Eifelkalk af dolomitisk art. De egna sig på grund af sin milda,
gröna färgnyans företrädesvis till beklädnad af större ytor, pelare
och pilastrar. De ljusaste arterna skola säkerligen förläna
dermed smyckade rum en framstående tilldragande och glad
karakter».
Det anförda torde vara tillräckligt för att ådagalägga, hvilken
rik inkomstkälla Sverige skulle kunna hafva i en fullständigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
