Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14. 8 April 1871 - Rich. Åkerman: Beräkningsgrunder för det till bessemerfärskningen nödiga kraftbehofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
per | vigtsenhet | till | koloxid | förbrändt | kol | till | c:a | 475 | värmeenheter; |
» | » | » | jernoxidul | » | jern | » | » | 720 | » |
» | » | » | kiselsyra | » | kisel | » | » | 6,175 | »</table>
Häraf framgår, att kiselns förbränning bör tillföra metallbadet cirka 13 gånger mera värme, än som af samma vigt kol kan åstadkommas, samt omkring 8 1/2 gånger mera värme, än som fås genom förbränning af samma vigt jern. Men badets temperatur är emellertid icke endast beroende af den alstrade värmemängden utan också af den tid, hvarunder förbränningen försiggår. Fastän nämligen vid förbränning utaf en oförändrad mängd af de respektive ämnena lika mycket värme alstras, antingen förbränningen går fort eller långsamt; så förloras dock genom ledning och utstrålning en i samma mån större del af det alstrade värmet, som processen försiggår långsammare, ty värmeförlusten genom samma ugnsväggar kan i det närmaste sägas vara proportionel mot den tid, hvarunder processen fortgår, under det, som sagdt är, den alstrade värmemängden i begge fallen förblifver densamma. Det är också i sjelfva verket ingenting annat än den i förhållande till de öfriga färskningsmetoderna stora hastighet, hvarmed bessemerprocessen försiggår, som föranleder, att bessemerprodukten är flytande, under det de med de andra metoderna framställda jernslagen endast äro vällvarma. Oberäknadt det vid de öfriga forskningsprocesserna förbrukade särskilda värmet måste nämligen i det närmaste lika mycket värme alstras under dem som vid bessemer; men färskniiigen går i de äldre metoderna så långsamt, att den ojemförligt största delen af det genom de respektive ämnenas oxidering alstrade värmet ej tillgodogjordt utstrålar i luften, under det bessemerprocessen deremot tillgodogör en i samma mån större del deraf, som processen hastigare afslutas. Af det redan sagda följer, att temperaturen vid bessemerfärskningen måste blifva i samma mån högre, som en större myckenhet af de till förbränning afsedda ämnena på en viss tid hinner att oxideras, eller med andra ord ju större förbränningshastigheten är; men denna bestämmes naturligtvis af den myckenhet syre, som på tidsenheten tillföres de förbrinnande ämnena, och syreqvantiteten beror åter af den blästermängd, som genompressas badet. Temperaturen vid bessemerprocessen kan derföre egentligen sägas bero dels af tackjernets kemiska sammansättning eller de med jernet förenade qvantiteterna af de ämnen, som skola förbrännas, samt dels af den blästermängd, som på tidsenheten inpressas i tackjernet, och hvilken i sin ordning är beroende af blåsmaskinens styrka samt det motstånd, som godset i ugnen utöfvar, så att ju mera tjockflytande detsamma är, desto mindre blästermängd kan en viss blåsmaskin förmå att på tidsenheten genompressa metallbadet. I det föregående är visadt, att af de i ett bessemertackjern ingående ämnen, hvilkas värmeeffekter äro kända, intet vid sin förbränning åstadkommer en så hög värmegrad som kisel, och det skulle derföre tyckas, som om gången i bessemerugnen alltid borde blifva i samma mån varmare, som tackjernets kiselhalt vore större. Men ju mera kisel ett af en gifven masugnsbeskickning bekommet tackjern innehåller, desto större är vanligen också dess halt af grafit; och när ett någorlunda fosforfritt tackjern innehåller mycket grafit, är det i allmänhet tjockflytande, hvarföre äfven dess motståndskraft mot blästern ökas med grafithalten. Genom den i följd af det grafittjocka tackjernets motstånd minskade blästermängden kan man vidare förklara, hurusom det är möjligt, att vid bessemerverk med jemförelsevis svaga blåsmaskiner »gången» kan blifva svalare, så snart kiselhalten öfverskrider ett så lågt procenttal, att detta t. o. m. är mindre än det, som vid bessemerverk med starkare blåsmaskiner anses böra utgöra kiselhaltens minimigräns. Den samtidigt med kiseln ökade grafithalten gör nämligen ett jemförelsevis fosforfritt tackjern snart nog så tjockflytande, att färskningen med ett svagt blåsverk för mycket försenas[2], hvarigenom åter »gången», den myckna kiseln oaktadt, kan blifva svalare, än om kiselhalten varit mindre. Härtill kommer ändtligen, att kiselhalten i ock för sig äfven tyckes öka ett bessemertackjerns behof af hög blästerpression. Det är visserligen en sanning, att man genom en särdeles omsorgsfullt vårdad masugnsgång och närvaro af mangan i beskickningen på ett par ställen här i landet lyckas att med jemförelsevis mycket svaga blåsmaskiner framställa en alldeles utmärkt bessemerprodukt; men å andra sidan har det också visat sig, att det för detta måls ernående erfordras en ännu större [1] Antages gaserna vid sitt bortgående besitta en högre värmegrad, så blifver naturligtvis den genom de respektive ämnenas förbränning med atmosferisk luft metallbadet tilldelade värmemängden mindre; men som kolet af ifrågavarande ämnen är det enda, hvars förbränningsprodukt är flygtig, så är det också dess värmeeffekt, som lider mesta afbräcket af, att gaserna vid sitt bortgående äro varmare. [2] Det finnes t. o. m. exempel på att en bessemerblåsning kunnat räcka öfver en timme, till följd af att det använda tackjernet i förhållande till blåsmaskinens styrka varit alldeles för nödsatt. << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/tektid/1871/0121.html |