Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18. 6 Maj 1871 - Max Haushofer: Kännetecken på arbetsskicklighet - Motorer för mindre kraftbehof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verktyg och de materialer, han bearbetar, att han vet att
behandla ett för honom möjligen främmande material med de
vanliga verktygen, eller äfven med obekanta verktyg kunna bearbeta
ett material, som han förut känner till. Deremot får man ej
begära, att han skall reda sig med främmande verktyg vid
bearbetningen af ett likaledes för honom obekant material.
2. Materialförbruknirigen. En skicklig arbetare förbrukar
ej mycket, ej heller inånga slags materialer samt vet att draga
tillbörlig nytta af affallet. Dessa egenskaper äro isynnerhet af
vigt vid tillskärningen i en skräddareverkstad, ty här måste
den största uppmärksamhet fästas vid de former, efter hvilka
materialet sönderdelas, under det att t. ex. vid
guldsmedsgöromålen, der dock ett råmaterial af vida större värde behandlas,
intet afseende egentligen behöfver göras vid affallets form.
3. Snabbheten, med hvilken arbetet utföres. Denna
omständighet är desto vigtigare, i ju större skala rörelsen bedrifves.
Vid många arbeten är den till och med det enda korrektivet
på skickligheten, då nämligen ett förökande af
produktionsförmågan icke sker på bekostnad af de färdiga alstrens godhet
utan endast beror på en fortsatt öfning. Den allt mer sig
utvecklande arbetsfördelningen samt den tilltagande användningen
af maskiner gifver också detta kännetecken dag för dag allt
större betydelse. Detsamma hänger äfven noga tillsammans
med frågan om ackordsarbetet; men står tyvärr i motsatt
förhållande till alla öfriga kännetecken på arbetsskickligheten, ty
den genom oafbruten öfning förvärfvade produktiviteten vid
förfärdigandet af särskilda föremål vinnes för det mesta på
bekostnad af den allmänna arbetsbildningen och arbetarens
sjelfständighet.
4. Snygghet och punktlighet vid arbetets utförande.
Produkten skall vara fulländad både till färg och form.
Ojemnheter af alla slag, fläckar, skrofligheter, trubbiga och spetsiga
vinklar i stället för räta, krokiga linier i stället för raka,
bukliga scharner, framstående kanter i stället för inpassade fogar,
håligheter, utspringande hörn, knutar i väfnader, m. m. – se der
de fel, som göra produkten till utskottsvara, och hvilka icke
alltid hafva sin grund i arbetarens oskicklighet utan oftast i en
viss liknöjdhet, som ej åsidosätter möjligheten att göra det
bättre, blott viljan är med, utan ytterst beror på bristen af
tillräcklig karaktersfasthet.
5. Ömsesidigt underlättande af arbetet arbetarne emellan
eller sammanarbete. Likasom t. ex. då tvenne arbetare skola
nedlägga en längre och tyngre bjelke, de måste båda på en gång
lösgöra händerna, om icke den ena skall skadas, likaså existerar
vid hvarje annat arbete ett större eller mindre antal detaljer, som
fordra enighet i utförandet. Den enes handgrepp måste vara
så afpassadt i förhållande till den andres, som en skruf passar
till en mutter. Ett beundransvärdt exempel i detta afseende är
bland andra gossarnes arbete i en glasfabrik, då de tysta och
vana taga glaset från blåsaren för att föra deta till kylugnarne
och dervid ila förbi hvarandra i de skarpaste vändningar utan
att stöta tillsammans.
6. De nödvändiga hjelpmedlen. En skicklig arbetare
måste förstå att i nödfall låta en knif göra tjenst såsom såg,
borr, huggjern, hyfvel, fil eller tång; hvarmed naturligen ej
påstås, att han icke skall känna eller kunna nyttja för handen
varande hjelpmedel. Detta kännetecken vinner emellertid i
betydelse, mindre då det är fråga om någon större rörelse, men
desto mera då det ifrågavarande arbetet hör till området för
råvaruproduktionen. Der större industriela verk äro centraliserade
blifver arbetaren i mindre grad tvungen att kunna göra så
mångfaldig användning af sina verktyg, än der hvarest produktionen
framtränger i den vilda naturen. Sålunda arbeta t. ex. de
californiska och australiska guldgräfvarne med hacka, spade och
hafstång för samma ändamål, hvartill på andra ställen
begagnas fullständiga bergsmannaapparater. Skogsbyggarne
medföra till skogen intet annat än yxa och såg och måste med
dessa verktyg först bygga sig ett herberge derstädes, derpå
tillreda sig hjelpmedel för framforslandet af trästockarne; vidare
måste den härmed fälla träden och kanske slutligen äfven
förvandla dem i en på floderna användbar farkost. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
