Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24. 17 Juni 1871 - Om byggnader af kalktegel samt kalktegelfabrikationen - A. Cramer: Tillverkning af gjutjernsrör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åstadkommande af en fullkomligt intim blandning. Nu fuktas
massan, kalksandpisé äfven kallad, så att den får ungefärligen
samma konsistens som väl bearbetad trädgårdsjord, hvarefter den
är färdig att användas. Den inlägges då mellan de noggrannt
uppriktade planerna i 25 à 35 liniers (74 à 89 rn. m.,) tjocka
lager samt tillstampas så hårdt som möjligt med trästötar.
Fönster- och dörr-karmarne inriktas före inpackningen och
smygarne bildas af bräder, mot hvilka massan packas. Denna massa
binder så väl och så fast, att brädplanerna omedelbart kunna
borttagas. Emellan grunden och väggarne måste här likasom
vid tegelbyggnader anbringas ett isolerschikt af oledande ämnen,
såsom asfalt, cement eller tjärad näfver. Massan blir med tiden
nästan så hård som naturlig sandsten.
På detta sätt hafva, allt sedan herr Rydin gaf klafven härtill,
flera byggnader i Sverige utförts, och kallas de vanligen »gjutna
kalkbrukshus» eller äfven »Borås-hus» efter staden med samma
namn, der de först uppfördes. Omdömena om dessa byggnader äro
ganska olika, dock tyckas alla vara ense om byggnadssättets
lämplighet för verkstäder, fabriker, ladugårdar och uthus i allmänhet,
såsom särdeles billigt och bra, der god tillgång på passande sand
och kalk finnes. Huruvida på detta sätt uppförda boningshus
uppfylla å dem med billighet ställda pretensioner, derom synas
meningarne åter vara delade. Från vissa håll uppgifvas, att de
skola vara kalla samt benägna att fukta. Detta förnekas åter från
andra håll; och hvad fuktningen beträffar, beror den sannolikt
på användandet af dåliga och orena materialer samt massans
oriktiga tillredning, kalkens ofullständiga släckande, m. m. Kylan
bör väl också kunna förekommas t. ex. genom väggarnes
beklädande med förhydningspapp eller dylikt, så att ett afstängdt
luftlager bildas mellan väggen och pappen. En annan
olägenhet, som äfven uppgifves såsom tillkommande dessa gjuthus,
skulle vara, att väggarne vid en möjligen inträffande eldsvåda
så lätt kullstjelpas af de brinnande bjelklagren. Detta bör dock
ej vara svårt att förekomma genom anbringande af ankarjern.
Slutligen påstås äfven att de skola torka långsamt, hvilket
omdöme dock jäfvas af de flesta och anses härleda sig af samma
skäl, som här ofvan angifvits vid fråga om fuktningen.
Hufvudomdömet torde således blifva, att, om massan omsorgsfullt
beredes af rena och fullgoda materialer, samt tillpackningen
verkställes med noggranhet, de s. k. gjuthusen i de flesta fall
mycket väl kunna försvara sin plats såsom billiga och i många
afseenden ändamålsenliga stenhus, utan att dock kunna uppträda
såsom konkurrenter med stenhus af tegel annat än vid sådana
tillfällen, då detta sistnämnda material anses för dyrt.
Rydinska uppfinningen har emellertid, lika litet som de flesta
andra uppfinningar, stått stilla utan utvecklats genom flera
insigtsfulla personer, som uppskattat metodens värde. Bland dessa
må särskildt omnämnas Prochnow i Pommern och isynnerhet
doktor Bernhardi från Eilenburg i provinsen Sachsen, hvilken under
sina bemödanden att fullända kalksands-byggnadsmetoden i första
rummet fastade sin uppmärksamhet vid den omständigheten, att
enligt Rydins förfarande icke tunnare murar än 1 1/2 stens kunde
bopstampas. Han föreslog derföre först att i särskilda formar
sammanstampa kalksandmassan, som således skulle begagnas på samma
sätt som vanligt tegel. Dessa kunde dock ej på detta sätt
blifva tillräckligt hårda och skarpkantiga. För undanrödjande af
dessa fel måste man taga sin tillflykt till massans behandling
med press; och sedan en dylik af d:r Bernhardi blifvit
konstruerad, hufvudsakligen efter samma principer, sorn blifvit följda
af mr Forster i Portland, inträdde frågan om kalksandstegels
användande till byggnader från teoriens på praktikens område.
Man erhåller nämligen medelst dessa, numera betydligt
förbättrade och förändrade pressar ett byggnadsmaterial, som förenar
billigheten hos kalksandmassan med de fördelar och
beqvämligheter, som användandet af murstenar alltid måste medföra.
Under det att kalksandpisén företrädesvis egnar sig för uppförande
af tjocka väggar, kan man med af samma massa förfärdigade
tegel med säkerhet utföra 50 liniers (148 m. m.) murar. Då
kalksandpisé användes, måste dessutom ofta nog till infattningar och
öfverhvälfningar begagnas brändt tegel och ramverk, hvaremot vid
kalktegelbyggnader dessa arbeten utan svårighet kunna utföras
af samma material. Byggnaderna vinna ofta, derigenom att teglen
först få lufttorka 8 till 14 dagar, i fasthet och varaktighet.
Efter denna redogörelse för kalksand-pisé-byggnadsmetoden
och de fördelar, man vinner genom att först pressa massan till
tegel, öfvergå vi nu till beskrifningen å denna senare tillverkning.
Rörande råmaterialerna är först att märka, det dessa böra
vara af god beskaffenhet. Kalken, som bäst och billigast
erhålles genom bränning af vanlig kalksten, benämnes, såsom
bekant antingen fet (hvitkalk) eller mager (gråkalk), beroende
på hufvudbeståndsdelarnes, kolsyrad kalks och talks relativa
mängd. Ju mera af den senare beståndsdelen kalken innehåller,
desto magrare blir den och ju svårare är den att släcka.
För här ifrågavarande fall kan likväl mager kalk mycket väl
användas, blott den låter väl släcka sig, hvarvid den måste
sönderfalla i ett luckert pulver; och ligger härpå den aldra största
vigt. Släckningen verkställes vid kalktegelfabrikationen vanligen
i korgar af obarkadt vide med handtag, rymmande ungefär
kub.-fot (19,7 kub. d. m.) osläckt kalk. Sedan arbetaren dermed
fyllt en dylik korg, nedsätter han den i ett större kar, fyldt
med vatten till sådan höjd, att detta fullkomligt öfvertäcker
korgen. Derpå fyller han en andra korg och nedsätter i samma
kar o. s. v., tills 4 korgar blifvit der placerade. Den förstas
innehåll har då insupit tillräckligt med vatten och kan upptagas,
hvarefter vattnet får afrinna, och den släckta kalken urstjelpes på
det ställe, man bestämt till förvaring af densamma. På samma
sätt förfares med de öfriga korgarne. Af 1 kub.-fot (27,2 kub.
d. m.) osläckt kalk erhålles sålunda säkerligen 2 kub.-fot
(52,4 kub. d. m.) kalkpulver.
Sanden bör för detta ändamål hafva samma egenskaper som
erfordras för godt murbruk, nämligen renhet och skarphet. På
den förra af dessa egenskaper pröfvas sanden enklast genom att
utröra den med vatten, då detta, ifall sanden är oren, får ett
smutsgult utseende, härledande sig från inblandningar af jord
ock lera; är den åter fullkomligt ren blir vattnet nästan lika
klart som före sandens tillrörande. En ringa tillbandning af
lera gör dock icke sanden alldeles oduglig för
kalktegelfabrikationen. Tegel, tillverkade af något litet lerhaltig sand hafva
till och med visat sig blifva mindre spröda samt benägna att
fortare torka än de af ren sand förfärdigade, men de äro ej så
varaktiga. Huruvida sanden är skarp eller ej, utrönes bäst
genom att gnugga den i handen, då den i förra fallet kännes
stickande, men i senare mjuk, nästan som ylle. Slutligen bör
anmärkas, att sanden före användningen bör risslas, så att ej
små stenar eller alltför grofva sandkorn inkomma i massan. –
Såsom surrogat för sanden, der god sådan är mera sällsynt,
kan mycket väl begagnas ren stenkols- och torf-aska.
Af särdeles stor vigt är äfven att bestämma de riktiga
proportionerna mellan kalken och sanden. Dessa kunna också på
ett enkelt och praktiskt sätt utrönas, derigenom att ett kärl af
på förhand bestämdt kubikinnehåll fylles med den sand, som
skall användas, och derpå vatten gjutes öfver densamma, tills
detta visar sig öfver sandytan. Vattnet pågjutes lämpligen med
något målkarl, så att dess volym blir bekant. Det sålunda
åtgångna vattnet angifver volymen af den kalkgröt (med vatten
utrördt kalkpulver), som erfordras för att binda sandpartiklarne
vid hvarandra, och motsvaras den af ungefär 1 1/2 gång så mycket
släckt kalk i pulverform. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
