Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 24. 17 Juni 1871 - C. G. Zetterlund: Försök att tillverka bränvin af sågspån vid Hulta laf-bränneri - Renner: Om förtenning af gjutjern - Glimmer och glimmerfabrikater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| 9,0 | centner | sågspån af tall och gran (mycket vattenhaltig), | |
| 0,7 | » | saltsyra af en egentlig vigt af 1,18 och | |
| 30,7 | » | vatten (500 kannor). | |
| –––––––––– | |||
| Summa | 40,4 | centner. | </table>
Efter 8 1/2 timmars kokning innehöll sågspånsmassan 3,33 procent drufsocker, samt efter 11 timmars kokning 4,38 procent. Någon vidare stegring af drufsockerqvantiteten kunde härefter ej erhållas. Således hade inalles erhållits 438/100 . 40,4 = 1,77 centner drufsocker, hvilket i förhållande till den använda vigten, sågspån, 9 centner gör 19,67 procent. Syran i den färdigkokade sågspånsmäsken neutraliserades derpå med kalk, så att den afkylda och till jäsning färdiga mäsken innehöll i grad syra enligt d:r Lüdersdorfs syreprofvare, samt afkyldes till en temperatur af 30°, då jäst tillsattes, beredd af 20 skålp. malt-gröpe. Efter 96 timmars jäsning var sågspånsmäsken utjäst och erhölls efter destillation ett utbyte af 26,5 kannor bränvin à 50 proc. vid + 15°, fullkomligt fritt från lukt och smak af terpentin, samt i hög grad rensmakande. Det är mer än troligt, att tillverkning af sågspånsbränvin bör i stor skala kunna lyckas, så snart mair genom fortsatta försök utrönt, med huru mycket vatten man bör utspäda den syra, som vid kokningen användes, likasom kokningstiden, emedan dessa båda faktorer utöfva det största inflytandet på sockerbildningen. Då vi känna, att lufttorr sågspån innehåller omkring 80–85 procent cellulosa, och om man lyckades förvandla all denna cellulosa i drufsocker, så skulle man af hvarje centner lufttorr sågspån erhålla minst 12 kannor bränvin à 50 proc. vid + 15°. Sågspån af löfträd bör sannolikt lemna de bästa resultaten. Om förtenning af gjutjern.Af bleckslagare Renner i Breslau. Förtenning af gjutjern kan ske på tvenne sätt: 1:o på mekanisk väg genom föremålens neddoppning i smält term; 2:o på galvanisk väg. Den första metoden egnar sig för alla större och gröfre gjutna pjeser, isynnerhet för sådana, som icke alls eller blott delvis behöfva omarbetas genom filning, svarfning, Slipning, o. s. v. Förfaringssättet är följande: Äro de gjutna föremålen antingen helt och hållet eller blott till en del bearbetade, så nedläggas de i ett surt bad, sedan allt vidhäftande fett blifvit aflägsnadt, om så behöfves, med tillhjelp af något lutämne eller mineralolja (petroleumeter). Det sura badet, hvars bestämmelse är att bortfräta det öfversta lagret eller oxidhinnan, på det att en ren metallisk yta må erhållas, består af utspädd rå saltsyra (1 del syra på 15 à 20 delar vatten), uppvärmd för åstadkommande af bättre eifekt till 37,5°. I kyla går betningen för långsamt eller upphör till och med helt och hållet, hvarföre den aldrig bör vara under 18° à 19°. Man måste noga se till, att föremålen icke blifva liggande hvarken för lång eller för kort tid i vätskan, ty i förra fallet är det omöjligt att få tennöfverdraget att sitta qvar, och man blir tvungen att utglödga föremålen samt beta dem ånyo eller också att helt och hållet göra om dem. Blifva de åter för kort tid betade, fastnar tennet blott på vissa ställen. Det är då möjligt att framställa en någorlunda jemn yta, blott genom att låta dem ligga så mycket längre i tennbadet under en fortsatt gnidning med i klorzink indoppade blånsuddar. Under det att föremålen ligga i betvätskan, måste de då och då omflyttas, hvarvid de ställen, hvarpå vätskan ej förmått att verka tillräckligt, afgnidas med sand. Afskiljer sig oxidhinnan vid denna gnidning fullständigt, så är betningen att betrakta såsom fulländad. De nedlagda artiklarne upptagas då och afskuras fullständigt med skarp sand. Skulle dervid några felaktiga fläckar anträffas, så inläggas de åter, men endast för en kort tid, i betvätskan. Efter af skurningen måste ytan öfverallt vara metalliskt ren, och af spolas den slutligen noga med rent vatten, hvarefter artiklarne förvaras under rent (ej surt) vatten, som ofta ombytes. Å de af grått gjutjern och isynnerhet af gammalt sådant förfärdigade varorna finnas alltid i ytan porösa ställen samt slaggpartiklar, äfvensom stundom afskildt kol, och i sådana fall kan aldrig någon snygg förtenning åstadkommas. Förtenningen verkställes nu på det sätt, att det smälta tennet, som äfven, då ytan blifvit nyss afskummad, visar benägenhet att anlöpa med ett gulaktigt öfverdrag, betäckes med klorzink. Gjutjernspjeserna upptagas ur vattnet, neddoppas i en icke neutral klorzinklösning samt nedläggas försigtigt och långsamt i tennbadet. Nedkastas de hastigt häri, åstadkomma de en häftig kringkastning af tennet. Skulle vid jernets upptagande ur vattnet detta genom oxidation vara gul- eller röd-aktigt färgadt, så är det tillräckligt att neddoppa det i betväskan och dereftar afspola med vatten, för att aflägsna den förtenningen hindrande oxidhinnan. Temperaturen på tennbadet måste noga regleras, så att det ej blir för kallt och ännu mindre för varmt, i hvilket senare fall bildas en mängd tennoxid, som aflagrar sig på jerpytorna, och förorsakar en oren förtenning. I detta bad få föremålen ligga, till dess att tennet afrinner jemnt och likformigt och icke på spridda ställen och i droppform. Med många jernsorter går förtenningen mycket långsamt, men kan då underlättas genorn gnidning med blånor, som upprepade gånger doppas i nyberedd klorzink. Så snart denna börjar blifva svart och hård i tennbadet, måste den borttagas och ersättas af en ny lösning. Fäster tennet öfverallt fullständigt, så uttagas föremålen, hvarefter de, sedan det öfverflödiga tennet fått afdrypa, efter afsvalning nedläggas i rent vatten, der de lemnas så länge, tills den medföljande, hårdnade klorzinkeri hunnit lösa sig. De aftvättas slutligen med mjuka lappar och aftorkas med sågspån. Om mycket porösa ställen förekomma i gjutjernet, så är det ändamålsenligt att före tvättningen inlägga föremålen i mycket svag kalkmjölk för att derigenom neutralisera den der möjligen befintliga klorzinken. Det andra förfaringssättet passar till förtenning af smärre artiklar eller sådana, som blott delvis skola förtennas, såsom t. ex. det inre af vissa kärl. Hufvudvilkoret för att detta skall lyckas är, att artiklarne förfärdigas af lättflytande gjutjern samt besitta särdeles jemna ytor, eller också, såsom krukkärl och dylikt, afsvarfvas eller slipas. Betningen sker här helt och hållet som i förra fallet. Naturligtvis behöfva de artiklar, som skola förtennas på de förarbetade och således redan förut metalliskt rena ytorna, ej ligga så lång tid i betvätskan. Efter af skurningen inläggas de i ett bad, som framställes genom upplösning af 71 ort (30 gr.) vinsten i 3,82 kannor (10 lit.) destilleradt vatten, hvartill sättas 18 ort (20 gr.) af någon tennsaltlösning (tennklorur) i vatten. Badet förvaras i trä- eller ler-kärl, hvarest det uppvärmes till omkring 88°. Vid inläggningen nedföres mellan de olika föremålen äfvensom mellan deras delar rent zinkaffall. Då tennet aflagrat sig, afborstas och spolas artiklarne samt torkas på förut angifvet sätt; de ofullkomligt förtennade renas ännu en gång och inläggas ånyo. Den aflagrade tennhinnan blir med detta förfaringssätt mycket tunn. Betningen sker bäst i med bly fodrade trälådor, som antingen från botten uppvärmas medelst ånga, eller också omgifvas med en särskild apparat af bly, som är förbunden med lådorna genom rör, då betvätskan uppvärmes genom cirkulation. Klorzinkeri kan köpas eller också för här ifrågavarande ändamål framställas på det sätt, att man upplöser granulerad zink i rå saltsyra, helst i blykärl, och af filtrerar vätskan, så snart den är mättad.[1] Det lyckas icke alltid, äfven om alla här gifna föreskrifter iakttagas, att genast åstadkomma en vacker förtenning, alldenstund betningen, tennets temperatur m. m. aldrig kunna så noga beskrifvas, att icke praktisk erfarenhet behöfves. (Breslauer Gew.-blatt.) Glimmer och glimmerfabrikater.För omkring 6 år sedan införde i Tyskland herr Max [1] Om man vill undvika de illaluktande gaserna, som alltid utvecklas vid zinks lösning i saltsyra, kan klorzink äfven framställas på ett särdeles enkelt sätt, derigenom att man löser zinkoxid (Zinkhvitt) i saltsyra. << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/tektid/1871/0206.html 
|