Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26. 1 Juli 1871 - Om trafikerandet af våra landsvägar med ångvagnar - E. A. Wiman: Värmets magasinering vid ångvarmapparater. Ångkakelugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilja i det längsta
tvifla derpå och
hoppas, att så ej måtte
vara förhållandet, ty
blifva dylika
åsigter gällande, utöfva
de äfven sitt
inflytande i andra fall,
och då kunna vi
också afstå från all
konkurrens på det
industriela gebitet
med andra nationer.
Aldrig har det väl
fallit någon in att
med stöd af dylika
skäl vilja med
allvar tala emot
jernvägars anläggande,
och likväl inträffar
äfven vid dessa,
att kreatur blifva
skrämda, innan de
hunnit vänja sig vid
det förbiilande,
frustande Lokomotivet.
Att denna rädsla i
öfrigt är ett
öfvergående ondt, derpå
hafva vi ju här i
landet dagligen
exempel från
jernvägarne och utomlands
äfven från direkt
erfarenhet vid bruket
af
landsvägslokomotiv. Vi hafva
sålunda t. ex. i
England sett en dylik
ångvagn komma
med rask fart vägen
fram, utan att
hästarne visade det
ringaste teeken till
rädsla eller ens
fastade någon
uppmärksamhet dervid.
Faran for uppväckande af rädsla hos dragarne är också vida
mindre med en landsvägsångvagn än vid ett jernvägslokomotiv
med eller utan trän, ty det förra går helt makligt och sakta
framåt (i medeltal 1/2 mil i timmen) samt kan stanna nästan
ögonblickligt, hvilket ej är fallet med det senare. I öfrigt är
det ej alltid så säkert, att djuren verkligen blifva rädda, ty de
hafva numera i allmänhet, då fabriker och slamrande verkstäder
litet hvarstädes uppväxa, hunnit vänja sig vid ovanligare
fenomen än ett landsvägslokomotiv. Det ligger också ganska mycken
sanning i följande yttrande af en äldre fackman, fälldt just
vid ett samtal i detta ämne: »Det är icke hästarne, som äro
rädda för lokomotivet, utan fastmera skjutsbönderna.»
Det är således att hoppas, att man i allmänhet skall bättre
inse sina fördelar än att tillåta någonting sådant, som påstås
hafva inträffat med den till stenkolsfälten i Skåne intagna
ångvagnen, nämligen att förbud utfärdats för allmänna landsvägarnes
trafikerande med detsamma. Skulle detta åter vara sannt, kan man
el nog beklaga detta vederbörandes tilltag att på den industriela
utvecklingen vilja sätta en sådan hämsko som ett förbud att
tillgodogöra sig de hjelpmedel för våra kommunikationers
underlättande, hvilka nyare tiders uppfinningar gifva vid handen.
Huru verkliga förhållandet i detta speciela fall än må vara,
är dock särdeles vigtigt att den opinion, som af den stora
allmänheten hyses i denna fråga, ej erhåller en sådan
missriktning som den här ofvan antydda, och hafva vi på grund häraf
ansett oss böra med dessa ord inleda den diskussion, som med
anledning af herr
östrands ofvan
meddelade bref möjligen
kan uppstå.
Fig. 1.
 |
|
|
Ångkakelugnar. Ingeniör E. A. Wimans patent. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
