- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 /
205

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26. 1 Juli 1871 - E. A. Wiman: Värmets magasinering vid ångvarmapparater. Ångkakelugnar - Hydrostatisk våg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1.
illustration placeholder

Fig. 2.
illustration placeholder

Hydrostatisk våg,

konstruerad af mr F. E. Duckham.


en dygnet om i det
närmaste jemn
värmegrad, ehuru de eldas
endast en eller två
gånger om dagen.
Värmet, som under
eldningen magasinerats i
kakelugnens inurmassa
med en ifrån ytterytan
inåt hastigt växande
intensitet, framtränger
småningom till ytan, så
att denna, vid en viss
tjocklek å
kakelfyllningen, under flera timmar
kan förblifva vid en
nästan konstant
värmegrad och sålunda
oupphörligen aflemna lika
stora värmemängder till
rummet.[1] Detta
exempel visar den fasta
kroppens sätt att inom
sin massa fördela det
upptagna värmet. Dess
partiklar kunna
nämligen icke röra sig om
hvarandra, och teglet är
dessutom en dålig
värmeledare.

Men om kakelugnen
i stället för tegel
innehölle vatten, inneslutet
inom t. ex. en plåtcylinder, skulle förhållandena icke längre
förblifva desamma. Vattenmassan är i följd af den lätthet,
med hvilken hvarje dess partikel rörer sig förbi de andra för
att söka jemnvigt inom ett lager af samma täthet som den
sjelf, alltigenom jemnvarm från ytan inåt, nämligen i samma
horizontela lager. Då eldningen upphört, kan af denna orsak
cylinderytan icke såsom kakelugnsytan förblifva lika varm under
en längre tid, utan dess temperatur sjunker kontinuerligt, och
detta hastigare, i samma mån vattenmassan är liten. Den
värmemängd, som cylindern lemnar ifrån sig, aftager på samma sätt;
och temperaturen i det rum, som cylindern skall hålla varmt,
är härunder i ett oupphörligt, hastigare eller långsammare
sjunkande.

Man inser redan häraf, att, då man för
rumvärmningsändamål behöfver magasinera värme, man härtill icke bör
begagna en flytande utan en fast kropp. Men ännu andra skäl
tala härför.

Temperaturen hos det svalnande vattnet är icke densamma
genom hela dess djup, utan aftager hastigt mot bottnen. Så
t. ex., om man i en bägare på blott några tums höjd slår
kokhett vatten och derefter ställer den ifrån sig, skall man efter
några minuter finna temperaturen vid bottnen 10 à 15 grader
lägre än vid ytan. Samma, men blott i större skala, är
förhållandet med en vattenkakelugn. Den svalnar hastigast i
närheten af golfvet, der starkare värmemeddelning företrädesvis
vore önskvärd, och innehar alltid den högsta värmegraden i
närheten af taket, der en värmemeddelning gör minsta nyttan.
Detta är det andra stora principfelet hos vatten såsom
värmemagasin. Härtill komma slutligen ännu två olägenheter hos den
flytande kroppen vid dess användning för ifrågavarande
ändamål, nämligen dess egenskap att afdunsta samt att betydligt
utvidga sig med temperaturen.
Den förra af dessa
omständigheter försvårar anordningens skötsel, den senare invecklar dess
konstruktion.

Det är tydligt, att nu framställda anmärkningar icke gälla
den centrala vatten varmapparaten, inom hvilken en stor
vattenmassa är i oupphörlig cirkulation, låtande vattnet, allt efter som
det svalnar, afgå från värmecylindrarne till pannan för att åter värmas; de gälla
metoden att magasinera
värme uti en relativt
liten
vattenqvantitet,
fullkomligt innesluten
inom en
värmningsreservoir.

I utlandet har man
nämligen, inseende det
i vissa fall olägliga
verkningssättet hos den
vanliga ångvärmningen,
nämligen svårigheten
att medelst densamma
vidmakthålla en jemn
värmegrad inom mindre
befolkade lokaler, såsom
sjukrum etc., sökt ernå
en förbättring genom
att låta ångan uti
särskilda rör
genomströmma och uppvärma af
vatten fyllda cylindrar,
hvilka sedan skulle
värma rummet. Mot
denna metod gälla de
gjorda anmärkningarne.
Men om man i stället
låter ångan uppvärma
en fast kropp, om den
får aflemna sitt värme
uti det inre af en
kakelugn, skall denna
senare komma att verka på alldeles likartadt sätt, som om den
direkte eldades. En af ånga värmd reservoir, af hvad form den
nu må vara, skall, insatt i kakelugnen, motsvara de varma gaser,
som från en brasa genomströmma dess kanaler. Det är denna
metod för värmemagasinering, som vi af nyss antydda skäl anse
vara den rätta, och hvilken, då den på ett praktiskt sätt låter
sig utföras, måste komma att åt ångvärmningen öppna tillträde
till äfven de lokaler, från hvilka den eljest skulle vara utestängd.

Ritningarne på sid. 204 å de för ett par år sedan
patenterade ångkakelugnarne visa några tillämpningar af metoden. I
fig. 3 framställes en af tvenne koncentriska plåtcylindrar utförd
ångvärmningsyta inmurad uti kakelugnen. Den inre cylindern
är antingen obetäckt, såsom i horizontal-genomskärningen fig. 1,
eller betäckt af sand, innesluten af en innanför sittande
plåtcylinder, såsom i fig. 3. Mellan de båda förstnämnda
cylindrarne inledes ångan, och uti den inre cylindern inkommer luft
genom öppningen vid golfvet, antingen från rummet sjelft eller
från det fria. Denna luft uppvärmes vid kaminytans passerande
och framkommer vid dess öfre ände i rummet. I fig. 2 utgöres
ångvarmytan af en enkel gjutjernscylinder, och den nämnda
luftcirkulationen eller ventilationen kan, der så fordras,
åvägabringas genom en bakom kakelugnen afstängd kanal. Såsom
man af fig. 1 finner, är det yttre utseendet lika med en vanlig
kakelugns, med undantag deraf att här naturligtvis inga luckor,
sotventiler och spjell äro behöfliga, åtminstone icke för nyttans
skull. I stället för eldningen med alla den åtföljande
manipulationer af luckor, spjell, eldgafflar och askskyfflar, med alla
dess ved- och ask-transporter har man här den enkla
regleringen af en kran. som insläpper ångan.

Hydrostatisk våg.


Här ofvan är framställd en våg, konstruerad af engelsmannen
mr F. E. Duckham, och som synes särdeles användbar för
vägning af tyngre föremål, isynnerhet vid lastning eller lossning
om skeppsbord eller å jernväg, der lyftkran användes.

Vågens sammansättning och verkningssätt kan med få ord
antydas. Cylindern A är fylld med vatten eller ännu bättre


[1] Se »Ingeniörs-Föreningens Förhandlingar för 1869», sid. 38.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free