Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 / 211 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 27. 8 Juli 1871 - G. R. Dahlander: Om spektralanalysen och dess tekniska tillämpningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ljusets brytning och spridning försiggår och slutligen af en tub,
för betraktande af det bildade spektrum. Dessa
hufvudbeståndsdelar, äfvensom några tillbehör för speciela undersökningar, kunna
kombineras på flera olika sätt: Vi skola nu beskrifva några
af de förnämsta konstruktioner å spektroskopet, sådant det
användes för fysiska, kemiska eller tekniska undersökningar.

Fig. 1.

Fig. 1 visar schematiskt anordningen af ett fullständigt
spektroskop utaf det enklaste slag. Ljuskällan, för hvars
beskaffenhet vi straxt skola närmare redogöra, är anbragt vid L
framför en springa, hvilken genom en skruf eller annan
mekanism kan förstoras eller förminskas. Ju svagare intensitet
ljuskällan eger, desto större måste öppningen göras, så att ett
tillräckligt ljusstarkt spektrum må uppkomma; men eljest erhålles
ett skarpare markeradt spektrum, ju smalare springan är.
Collimatorn C utgöres af en positiv lins, i hvars brännpunkt springan
är anbragt; ljusstrålarne göras derigenom parallela, innan de
träffa prisman P. Denna är vanligen af flintglas eller af kolsvafla,
innesluten i ett af flera glasskifvor sammansatt trekantigt kärl.
För att erhålla starkare spridning får man använda två, tre eller
ännu flera prismor, alla ställda så, att medelstrålen lider den
minsta afvikningsvinkeln, emedan då spektral-linierna blifva
tydligast. Man igenkänner att afvikningsvinkeln är ett minimum
deraf, att de infallande och utgående strålarne då bilda lika
stora vinklar med motsvarande sidoytor till prisman. Slutligen
betraktas det i prisman bildade spektrum genom den
astronomiska tuben T. För att hindra främmande ljus att inverka, bör
prisman samt en del af collimatorn och tuben vara inneslutna
uti en invändigt svärtad låda.

Den inrättning, Kirchhoff och Bunsen gåfvo åt
spektroskopet vid deras första försök var just sådan vi nu beskrifvit
den. Sedermera hafva väsendtliga förbättringar blifvit gjorda vid
detta instrument. I första rummet må nämnas Kirchhoffs
metod för Jemförande af tvenne spektra med hvarandra, hvilken
är af stor nytta, då fråga är att undersöka, om spektrallinierna.
som erhållas af en kropp, härröra af något bekant ämne. Denna
metod består i att anbringa framför undre hälften af springan,
genom hvilken den smala ljusknippan insläppes i collimatorn, en
liten trekantig glasprisma, vid hvars ena sidoyta strålarne från
den en ljuskällan undergå total reflexion. Fig. 2 antyder detta.

Fig. 2.

L är en af de båda
ljuskällor, hvilkas spektra skola
jemföras med hvarandra; de
strålar derifrån, som gå
vinkelrätt mot den ena sidoytan
till den lilla prisman P,
hvilken upptager nedre hälften af
springan S, reflekteras totalt
af prismans andra sidoyta och
ingå derefter genom S till
collimatorn och derifrån till
den stora prisman och till tuben. Härigenom erhåller man ett
spektrum under det spektrum, som på vanligt satt bildas af
ljuset från den andra ljuskällan, hvars strålar gå genom
springans S öfre fria del och sedermera, likasom de nyss förut
omnämnda strålarne, passera spektroskopet. Om man t. ex. vill
pröfva huruvida kalium innehålles i en låga, anbringas denna på
vanligt sätt framför collimatorns öppning, men vid sidan af denna
ställes, på sätt synes af fig. 2, en annan låga, i hvilken ett
salt innehållande kalium får sönderdelas genom upphettning och
afgifva ångor deraf, hvarigenom i spektroskopet erhållas de röda
och violetta glänsande linier, som äro karakteristiska för kalium.
Finnes nu denna metall i den undersökta lågan, bör spektrum
visa dessa linier i förlängningen af de bekanta kalium-linierna.
Man får dock iakttaga, att några få linier äro
öfverensstämmande för olika metaller; sålunda hafva natrium och bly samt
natrium och barium, tellur och qväfve, krom och qväfve samt
zink och arsenik två och två en linie gemensamt. Vidare har
man funnit, att temperaturen hos den glödande gasen så till
vida inverkar på dess spektrum, att vid högre temperatur det
ofta inträffar, att gasen visar ljusa linier, som blott föga eller
icke alls kunna iakttagas vid en lägre temperatur, samt att gasens
spektrum till och med kan blifva kontinuerligt. Det erfordras
derföre försigtighet vid spektralanalytiska undersökningar för att
icke vilseledas af biomständigheter.

För att kunna mäta afståndet mellan tvenne spekirallinier,
hvilket är nödvändigt, om en karta öfver ett spektrum skall
kunna med noggrannhet upprättas, kan man använda en på glas
fotograferad skala, hvars bild framställes vid sidan af det
spektrum, som man vill afteckna. Fig. 3 visar schematiskt denna

Fig. 3

inrättning, sådan den användes vid Steinheils spektroskop. L
är ljuskällan, C collimatorn med springan för ljusets
insläppande, P prisman, T tuben, S en på glas fotograferad
millimeterskala, förminskad omkring femton gånger, hvilken upplyses
af en bakom ställd låga l. Collimatorn, tuben och det rör,
hvari skalan är anbragt, ligga med axlarne i ett och samma
horisontela plan; dessutom äro tubens och rörets axlar ställda,
så att den genom reflexion i prismans ena sidoyta uppkommande
bilden af skalan synes uti tuben, Skalan, hvilken är infattad
med stanniol, är så ställd, att dess svarta delningsstreck blifva
parallela med spektrallinierna, hvarföre man utan svårighet kan
afläsa afståndet mellan dessa linier.

Vid de nu beskrifna apparaterna lida ljusstrålarne ej endast
spridning, utan äfven en betydlig afvikning från den
ursprungliga riktningen. Härigenom uppkommer den olägenheten, att vid
undersökning af en ljuskällas spektrum man ej får direkte rikta
apparaten mot ljuset, utan att man först måste göra åtskilliga
försök, innan man kan finna den rätta inställningen. Man har
derföre bemödat sig att konstruera spektroskop »à vision directe»,
der hela apparaten innehålles i ett rör, som kan omedelbart
inriktas mot deri ljuskälla man vill undersöka. Amici och Janssen
voro de första, som an gåfvo principerna för sådana
spektroskoper. Ett dylikt instrument är det af Hofmann i Paris
utförda s. k. fick-spektroskopet, hvars anordning synes af fig. 4.

Fig. 4.

Här betecknar P en
af fem stycken
sammansatt prisma, a
en akromatisk lins,
b och c ett
linssystem, utgörande
objektivet samt d
och e ett annat
linssystem, som
bildar okularet till tuben. Vid brännpunkten till deri collimatorn
utgörande linsen a äro tvenne ståleggar anbragta, hvilka genom en
skruf och fjeder kunna ställas på något afstånd från hvarandra,
så att en fin springa bildas, hvarigenom ljuset inkommer. Prisman
P är hopsatt af trenne smärre kronglasprismor 1, 2 och 3 samt
tvenne flintglasprismor 4 och 5, afpassade så, att ljusstrålarne icke
undergå någon betydlig afvikning. Hela instrumentet är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>