Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 28. 15 Juli 1871
- Roterande ångmaskiner
- Framställning af vinättika
- Skydd för foglar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana, m. m. De såväl som sjelfva maskinerna tillverkas i
England af mr R. Morton, Stockton-on-Tees.
Framställning af vinättika.
Efter Pasteur’s metod.
Den fransyske vetenskapsmannen Pasteur har, såsom
bekant, framställt det af andra, isynnerhet Liebig, ifrigt bestridda
påståendet, att ättikas framställande af vin betingas af
ättiksvampen, Mycoderma aceti, en mikroskopisk planta, som kan
nära sig af vissa beståndsdelar i vinet, hvilka ej förekomma i
ren alkohol, och besitter egenskapen att förvandla vinets alkohol
i ättika. På grund af denna åsigt angaf Pasteur ett nytt
förfaringssätt för ättikberedningen, om hvars praktiska användbarhet
man hittills varit i okunnighet. Nyligen erfor man dock att
Breton-Lougier i Orleans tillämpat denna åsigt i stort, samt att
han för dess användning förlidet år erhöll af »Société
d’encou-ragement» i Paris det för förbättringar i ättikfabrikationen
utsatta priset af 1,000 francs. Vid denna prisutdelning uttalade
sig föredraganden, de Luynes, ungefärligen på följande sätt
öfver det nya förfaringssättet.
I ättikfabrikerna i Orleans tillverkas ättikan enligt den
vanliga metoden i fat om 95,5 kannors (250 lit.) rymd, hvilka fyllas
till hälften och ligga i långa rader öfver hvarandra. Å främre
botten af hvarje fat finnes en liten öppning af 10 à 15 liniers
(30 à 45 m. m.) diameter, som tjenar för vinets ifyllning och
luftens tillträde. Arbetet består deri, att man håller temperaturen
i arbetsrummen vid en tjenlig höjd och aftappar ur faten hvar
åttonde dag 3,1 till 3,8 kannor (8–10 lit.) ättika, som
ersättas med vin. Men den s. k. ättikmodern, verkar blott då
regelmässigt, sedan det med mycken omsorg och således äfven
mycken tidsutdrägt blifvit satt i gång. För detta ändamål
ingjutes nämligen först i hvarje fat 38,2 kannor (100 lit.) god
och klar ättika samt derpå 0,76 kanna (2 lit.) vin; efter åtta
dagar tillsättes åter 0,76 kanna (2 lit.) vin, och sålunda
fortsättes med större eller mindre förändringar af vinmängden, tills
fatet innehåller 68,8 à 76,4 kannor (180 à 200 lit,), hvarefter
för första gången så mycket ättika afdrages, att fatets innehåll
minskas till 38,2 kannor (100 lit.). Först från den stunden
arbetar ättikmodern reguliert. Olägenheterna hos denna metod
bestå deri, att ättikmodern s igångsättning fordrar en tid af 3
till 4 månader, samt att denna måste regelbundet hvar åttonde
dag erhålla det vin, som skall förvandlas, om icke dess
verksamhet skall upphöra, hvarföre äfven måste arbetas på mindre
lämpliga tider. Vidare behöfves likaså mycken tid för att åter
sätta en ur verksamhet kommen ättikmoder i gång som för den
första tillredelsen, och slutligen kan den ej nyttas från ett ställe
till ett annat, ej ens förändra plats på ett och samma ställe.
Vid det Pasteurska förfaringssättet, såsom Breton-Laugier
utför det, bortfaller helt och hållet användningen af ättikmodern.
De härvid begagnade apparaterna äro kar af omkring 47,8
kannors (125 lit.) rymd, hvilka stå i ett ruin med 20 à 25 graders
temperatur, och hvilkas form väljes sådan, att det möjligaste
största antal kan erhålla plats i arbetsrummet. Dessa kar fyllas
med en blandning af färdig ättika och vin, och på ytan af
denna vätska utsås ättiksvampen. Derjemte aflyfter man medelst
träspadar, som för att hindra vidhäftning äro fuktade, något af
svampskiktet från vätskan, som deraf betäckes, hvarefter man
neddoppar spadarne med yttersta kanten försigtigt i den friska
vätskan, hvarvid ättiksvampen nedskjutes och utbreder sig öfver
ytan samt slutligen efter 18 timmar betäcker den helt och
hållet. Med växtens utveckling begynner fabrikationen under
en samtidigt försiggående stark värmeutveckling. Efter 9 till
10, stundom blott 8 dagar, har hela vätskan öfvergått i ättika,
om man blott nätt och jemt tillsätter den vinmängd, som i
förhållande till ytans storlek är tillräcklig att förvandla växten.
Nu har svampen spelat ut sin rol; den är förbrukad, och
svamptäcket brister sönder samt faller till karets botten. Ättikan,
som samtidigt kallnar, afdrages genom en öppning vid bottnen.
Af 100 kannor (262 lit.) vin erhålles på detta sätt 95 kannor
(249 lit.) ättika. Sedan ättikan blifvit aftappad, rengöras karen
fullständigt genom borstning med vatten från alla svampdelar,
och kunna de derpå emottaga en ny blandning af vin och
ättika för vidare bearbetning.
Denna metod erbjuder den fördelen, att apparaterna kunna
så hastigt sättas i gång: efter 10 dagar kan man erhålla den
första produkten, och efter 12 eller 14 dagar är ättikan färdig att
aflevereras. Under det att vid det gamla förfaringssättet
användningen af sämre vinsorter kunde skada ättikmodern samt
all den deri uppkommande ättikan, kan enligt den nyare
metoden efter behag framställas svagare och starkare ättika
utan men för fabrikationens bedrifvande. Medan vidare vid
den gamla metoden en ganska betydlig mängd ättika erfordras
för att förvandla en liten qvantitet vin, då ju en ättikmoder
oni 100 kannor (262 lit.) blott gifver 9 kannor (23,6 lit.)
ättika i veckan, så produceras på det nya sättet dagligen
9,5 kannor (24,9 lit.) eller i veckan 66 kannor (173 lit.), alltså
7 gånger så mycket, och blifva följaktligen omkostnaderna i
samma mån billigare. Slutligen kan produktionen på kortare
tid efter behof ökas eller minskas. Breton-Laugier anmärker
i öfrigt, att i följd af den hastiga tillverkningen den erhållna
ättikan icke blifver så gammal som den enligt den förra
metoden framställda, hvarföre densamma också vore mindre
aromatisk; dock kan man gifva ättikan denna egenskap genom att
förvara den på fat.
(Deutsche Industrie-Zeit.)
Skydd för foglar!
Skydda foglarne! Huru ofta har man ej hört denna
uppmaning uttalas, men thyvärr huru litet beaktas den! Man har
redan skrifvit långa böcker öfver detta ämne samt hållit
timslånga tal för att framhålla nödvändigheten af något skydd för
de insektätande foglarne till fromma för åkerbruket och
trädgårdsskötseln, och dock huru liten uppmärksamhet fästes ej
härvid, huru föga uträttas i denna riktning. Till och med i de
trakter, som mest och hårdast träffas af insekternas omätliga
förödelser å sad och andra växter, råder i detta afseende en
sådan likgiltighet och tanklöshet, ja snart sagdt fördom, att nian
icke för ofta kan återkomma till detta ämne, icke för ofta känna
sig manad att verka for inställandet af detta olyckliga
utrotningskrig mot landtmannens och trädgårds-odlarens befjädrade
vänner. Alla till befrämjande af detta mål utgifna lagar blifva
också overksamma, så länge befolkningen ej är genomträngd af
sakens betydelse, så länge hvar och en ej är färdig att
uppträda såsom dessa nyttiga djurs försvarare. Man måste komma
på samma ståndpunkt ined insektätarne, som nu synes blifva
fallet med de råttutrotande roffoglarne, mot hvilka den förut
vanliga förföljelsen alltmera inställes. Det är icke så länge
sedan man öfverallt i byarne kunde se dödade ugglor med
utspända vingar uppspikade såsom troféer öfver förstugudörrarne,
och då man helsade nedläggandet af ett dylikt djur såsom en
hjeltedat, utan att begripa, att man skoningslöst rasade mot sig
sjelf och sina egna fördelar, i det man dödade sina vänner för
att befria sina farligaste fiender från deras förföljare och
derigenom värna dem och deras afkomma. Och skatorna,
sparfvarne, huru länge hafva de ej varit föremål för ett blindt
utrotningsraseri; huru ofta har man ej förbannat denna sistnämnda
läckermun, då han frossat på några körsbär eller vinbär, utan
att man dervid tagit i betraktande, huru många hundradetals
baggar och annan ohyra han redan före frukttiden utrotat, samt
att man utan hans hjelp kanske ej fått skörda någon frukt alls.
Må man unna dem dessa små läckerheter för den stora nytta,
de onekeligen göra oss! Och huru mycket mera böra vi icke
då värna de befjädrade djur, som icke blott lifva den oss
omgifvande nejden, fröjda oss genom sin glädtighet och sång,
utan lefva blott och bart af insekter och deraf förtära
utomordentliga qvantiteter. Här har folkskolan en stor uppgift att
lösa, och hvarje lärare, som icke medarbetar till denna lösning,
försummar i sanning en god del af sin pligt. Han måste verka
derhän och hos barnen inplanta åtrån efter att arbeta på, att
naturens visa verksamhet, som af inga menskliga medel kan ersättas,
får ostördt öfverallt utveckla all sin prakt. Barnet måste redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0238.html
