Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30. 29 Juli 1871 - Ludwig Pfau: Färgen, betraktad ur estetisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spets. Båda arterna hafva sina beundrare; dock är den stora massan
mera böjd för de intensiva färgerna, under det att den mera
bildade minoriteten föredrager de mildare, såsom också öfver
hufvud taget med tilltagande civilisation de brokiga kontrasterna
i drägt och smak försvinna för att gifva plats åt de neutrala
färgerna. Nu blir frågan: är kulturmenniskans förkärlek för brutna
färgar en slapphet i hennes njutningsförmåga eller en
utveckling af hennes färgsinne?
Låtom oss se till, huru naturen förhåller sig i förhållande till
grund- och blandade färger. Om vi jemföra de olika
naturfenomenen med hvarandra med afseende på deras kolorit, finna vi snart, att
hos de lägre naturalstren primitivfärgerna tilltaga, och att hos
de högre kollektivfärgerna blifva förherrskande. Urfärgerna
uppträda i sin största prakt tydligt och klart vid alla kolorerade
föremål, som närma sig spektrum, alltså mineralriket. Vi
behöfva blott i detta fall erinra oss himmelens blåa färg,
morgon- och afton-rodnaden, regnbågen och norrskenet, äfvensom
kristallernas och ädelstenarnes skimmer, metallens glans, m. m.
Växtriket är redan mera anspråkslöst, och under det att vid
himmelens fenomen de mest lysande färger uppträda, innesluter
sig plantan i den lugna, gröna färgen. Emellertid prunka
äfven blommorna i de präktigaste färger, hvilka dock i
förhållande till vegetationens stora massa blott äro enstaka punkter.
Om en ännu större hofsamhet vinlägger sig djurriket.
Insektverlden har visserligen sina fjärilar och granna skalbaggar,
foglarne sina kolibri och papegojor; men de praktfärgade djuren
utgöra dock undantag, och hos däggdjuren reducera sig
primitivfärgerna till ett minimum och framträda vanligen blott i
ögats iris och munnens purpur, ty det röda blodet döljer sig
nästan öfverallt, och tonen hos den gul- eller röd-aktiga huden
eller hos håret är redan af kollektiv natur.
Grundfärgernas fortskridande omvandling i blandningsfärger
är i öfrigt naturnödvändigt Då tingens högre utveckling
egentligen är ingenting annat än en allt rikare sammansättning af
dessa delar, så förena också naturligen de förbundna
beståndsdelarne sina olika färgämnena, och en förökad färgblandning blir
en oeftergiflig följd. Att kollektivfärgerna äro de högre i
fysiologiskt hänseende, kan sålunda ej lida något tvifvel; men de
äro det äfven ur estetisk synpukt, och ett öfvadt öga erkänner
snart, att äfven här, likasom i fråga om formen, det moraliskt
fullkomliga måste alstra något fysiskt skönt. Emellertid äro
ingalunda de starkare färgspelen att förakta, och ingen lär väl
förneka, att safiren är vackrare än brunkolet. Det oaktadt är
dock icke troligt, att vi skulle känna oss smickrade, om det
skulle hafva fallit naturen in att hafva förärat oss safirblått
hår, ty allt är vackert på sin plats, men upphör att vara det,
om man borttager det från den plats, det en gång intagit på
den estetiska graderingsskalan.
Redan ett flyktigt betraktande af naturen öfvertygar oss,
att denna fortfarande sträfvar att reducera praktfärgerna, att
bryta deras kraft samt att med lifvets högre utveckling utbilda
kollektivfärgerna. Sålunda blifva primitivfärgerna, sådana de
inom mineralriket, såväl som i luften och det återspeglande
vattnet uppträda i massa, redan betydligt mildrade genom
elementets genomskinlighet. Det fasta mineralet öfvergår dock i
större omfång snart i en grå färgton, och äfven klippan sarnt
jorden gifva sig, hvad färgen beträffar, tillkänna såsom den
anspråkslösa bakgrund, som växtverlden skall dekorera med sin
saftiga grönska. Likaså visar sig det gröna i växtriket, då det
uppträder i massa, såsom vekt och genomskinligt i följd af
bladens transparens, och de brokigt färgade blommorna gifva åt
de half genomskinliga kropparne någonting spädt, eteriskt, som
fullkomligt förmildrar primitivfärgernas brutala prakt.
Men huru oblandad den känsla af välbehag är, som
färgglansen hos blommorna meddelar oss, så blir denna verkan hos
djuren en mindre gynsam, ehuru äfven här naturen mången
gång ingalunda försmår den brokiga paletten. Fjärilarne rädda
sig ännu genom sin spädhet och lätthet, och likaså kolibri;
men spansk-grön-skiftande, brokiga skalbaggar se vanligen ut,
som om de hade ett stycke af någon kristall ur mineralriket på
ryggen, och himmelsblå, spenatgröna eller kromgula foglar göra
det intrycket, som om de just kommo ur färgarens hand. Det
känsliga ögat måste erfara något svärande mellan det mera
utvecklade djuret och dess oförarbetade färg, och föredrager inom
det animaliska lifvets område brutna färger. Och i sjelfva
verket äro äfven grått och brunt tecknade, befjädrade varelser
med rik schattering i afseende på finheten i färgton vida
vackrare än de praktfärgade; ty bland dessa göra blott de ett
estetiskt intryck, som bära sin prakt i tofsar, på pannor, kindben,
kragar, band, kortligen såsom en brokig teckning på en
indifferent grund. Hos däggdjuren,komma endast bildningens färger
till herravälde. De redan hos foglarne ofta förekommande
färgerna, hvitt, grått och svart, blanda sig här endast med den
animaliska hufvudfärgens nyanser, som variera mellan rödt och
aurora. Många djurhudar erhålla genom denna blandning en
förträfflig kolorit af likaså kraftig djuphet som fin vekhet.
Isynnerhet våra husdjur utmärka sig genom företrädet i afseende
på färger. Men färgkonstens mästerverk är menniskohuden.
Likasom menniskan i plastisk fullkomlighet öfverträffar alla
former, så öfverträffar hon också i pittoresk skönhet alla färger.
Köttfärgen, hvit och mångfärgad på samma gång, innehåller hela
färgskalan, men i oändlig blandning, och är den likaså
harmonisk i sitt totalintryck som rik på nyanseringar. Ingenting
förenar i sådan grad finheten hos den brutna färgtonen med den
obrutnas prakt som nienniskofärgen. Denna är derföre
kollektivfärgen i dess högsta potens.
Det säkraste medlet att låta en färgton på ett naturligt
sätt göra sig gällande är tydligen omgifningens färglöshet.
Det icke sönderdelade ljuset med sina mörka och ljusa
nyanseringar från hvitt till grått och svart, är nästan lika gynsamt
för menniskofärgen, som det sönderdelade med sina
primitivfärger är ofördelaktigt. Det är derföre icke underligt att med
smakens utveckling de indifferenta färgerna å kläderna blifva allt
mer och mer förherrskande. Ingenting gifver åt ansigtet ett ädlare
utseende än den djupa, svarta färgen på kläderna, och äfven den
neutrala grå tager sig förträffligt ut. Den rena hvita färgen är
visserligen mindre fördelaktig för en mattare ton, dock stegrar
den åtminstone aldrig den obehagliga brokigheten genom en
falsk kontrast och är i mindre mängd, t. ex. för kragar, till
hälften öfvertäckta underkläder, rn. m. fullkomligt oskadlig.
Om målarkonsten icke ogerna sätter hudens kollektivfärger
gent emot klädedrägtens primitiva, så får man ändock icke
glömma olikheten i de vilkor, som existera för konst och lif.
Först och främst placerar konsten sina personligheter på en högre
ställning och gifver dem ögonblickets idealitet, och det är
ingalunda för ro skull bilden omgifves med en skyddande ram, som
uppdrager en gyldene gräns emellan denna och alldagligheten.
Dessutom har målaren rättighet att visa köttfärgen i större
omfång och kan genom de större nakna ytorna hålla verkan af
sina praktfärger i schack. Då uppfattar målaren i sin
specialitet såsom färgkonstnär den menskliga uppenbarelsen blott
från dess koloristiska sida, för hvilken han uppoffrar all öfrig
åskådning. Under det att han blottar kroppen med samma
likgiltighet som fysiologen, då han dissikerar den, har han
oändliga medel att få färgerna att öfverensstämma samt att införa
harmoni. Men den lefvande varelsen, som när det ideela
sammanhanget i sitt inre, kan omöjligen tro sig på den yttre
uppenbarelsens höjdpunkt, om han här vandrar omkring såsom ett
väl löst problem ur färgläran ; och detta så mycket mindre som
konsten sjelf förfar på helt annat sätt, då det är fråga om att
göra personligheten gällande. Vi se sålunda samma målare,
som ej kunna nog kolorera sina fantasimålningar, välja de
anspråkslösaste färgtonerna, om de i porträtt vilja bringa
menniskans individuela betydelse i dagen. De Tizian’ska bilderna af
dessa svartklädda patricier, hvilkas hufvuden så fördelaktigt höja
sig från den mörka bottnen, äro allmänt bekanta. Äfven Van
Dyk’s porträtter visa sig till större delen i svarta kläder; och
då vid qvinnofigurer mången gång brokigare färger kommit till
användning, äro dessa alltid så dämpade, att ansigtet framträder
såsom glanspunkt. Då således sjelfva målarkonsten trots alla
sina medel bestämmer sig för kollektivfärgerna, om man fordrar,
att den skall kläda menniskorna anständigt, så hafva vi, hvilkas
säkerhet i omdömet om färgerna är hotad af tusende
tillfälligheter, väl intet bättre att göra än att följa konstens exempel.
Naturen gör ett ytterst sparsamt bruk af de koloristiska
kraftmedlen och gifver oss derigenom en fingervisning, som vi ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
