Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30. 29 Juli 1871 - Ludwig Pfau: Färgen, betraktad ur estetisk synpunkt - E. Storckenfeldt: Lokomotivtillverkningen, dess utveckling och närvarande ståndpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böra förbise. Till och med der, hvarest den mera frikostigt
lemnar rum för praktfärgerna, inskränker hon dem åtminstone,
hvad tiden beträffar. Morgon- och afton-rodnaden äro af kort
varaktighet och bringar dessutom vanligen genom de finaste i
grått gående färgtoner de omgifvande molnen i harmoni.
Äfven blomstrens färgglöd sparas för blomningens praktfullhet;
och ju mera utvecklingen stegras, desto mera hänvisas
primitivfärgerna till dekorationens område. Hos menniskan uppträder
detta förhållande åter i sin högsta fullkomlighet. Två eldiga
ögon och en purpurmun äro de tre kraftpunkter, från hvilka
det glänsande håret och de lindrigt rodnande kinderna bilda
öfvergången. Och denna hufvudet tilldelade kraftiga prydnad
framstår lifligt på hudfärgens matta men klara massa,
hvarigenom de blifva ömsesidigt gällande.
En sådan verkan som köttfärgens står blott att ernå genom
noggrann sammansättning, som låter de tusenfaldiga
schatteringarne af de oräkneliga trådarne och kärlen skimra fram ur
hudens djupare lager. Här komma vi sålunda in på en annan
punkt, som icke är utan sin betydelse för färgestetiken. Det
förfaringssätt, som vi vid den menskliga färgtonen sett drifven
till sin spets, använder naturen öfver hufvud taget äfven i sina
verkstäder. Den placerar färgtonerna mosaikartadt bredvid
hvarandra, såväl vid de rika som de finare färgerna, ehuru den vid
dessa senare till följd af den redan stegrade sammansättningen
utplånar skiljegränserna. Till och med hos enfärgade massor
blir omvexlingen oändlig. Om vi t. ex. betrakta en skog,
synes densamma i första ögonblicket färgad ur samma kärl, i
men så snart vi nogare undersöka den gröna färgen, finna vi,
att nästan hvarje blad har sin särskilda färgton. Löfvet hos en
och samma trädart visar till och med karakteristisk skilnad på
en stam i förhållande till en annan. De yngre bladen äro först
gulaktiga, och sedan de blifvit mörka, börja de äldre att blifva
brunaktiga och draga i gult. Vidare betraktas bladen än från
den glänsande framytan, än från den matta baksidan, än belysta,
än skuggade, än transparenta, än ogenomskinliga; och dessa rika
omvexlingar af om hvarandra lekande färgtoner gifva åt
färgspelet just denna fullhet och friskhet i den harmoniska finheten,
som vi beundra hos naturen.
Denna metod är passande för en vidsträckt tillämpning, ty
med afseende på totalintrycket beror en färgs värde icke blott
på dess art utan äfven på dess omfång i plan. Ett bredt
band åstadkommer en helt annan verkan än ett smalt af samma
färg. Om vi t. ex. öfverstryka ett papper med blåa och gula
strimmor, så skall, allt efter som vi göra den ena eller andra
smalare eller bredare, totalintrycket närma sig antingen den blå
eller gula färgen, och om vi förminska bredden på båda
strimmorna samtidigt, så kominer papperet slutligen att synas grönt.
Vi åstadkomma således en förändring i färgintrycket genom ett
rent qvantitativt medel utan att förändra färgernas qvalitet. På
detta sätt kan man genom obrutna färger framkalla en
samverkan, som äfven vid en mångfärgad praktfullhet icke är utan
harmoniskt behag. En rikt blommande äng, ett sädesfält med
vallmo- och blåklint-blommor, en brokig blomsterrabatt äro
dylika naturens mosaikmålningar. Ett bekant exempel ur djurverlden
lemnar påfogeln. Öfverträffad af många foglar i eldiga färger
samt af andra rika schatteringar, har påfogeln den enkla
blandningen af sina brokiga fjädrar att tacka för ryktet om sin skönhet,
hvilkas regelbundet återkommande teckningar upplösa sig i en
harmonisk samklang af färger. Hvad menniskohandens arbeten
beträffar, så äro de orientaliska mattorna och de indiska schalarne
mönster af denna art, och till hvilka vi längre fram skola återkomma.
Färgtonen erhåller öfver hufvud sitt värde endast genom
de omgifvande föremålen, från hvilka det höjer sig, så att de
schatteringar, som på ett ställe synas bleka och smutsiga, kunna
på andra ställen blifva kraftiga och briljanta, ty i sista
instansen är det icke färgämnet, som lifvar, utan ljuset, icke prakten,
som fröjdar hjertat, utan harmonien. Derföre synes också ur
estetisk synpunkt den brutna färgtonen såsom den ädlare.
Primitivfärgerna motsvara den qvantitativa, materiela, sinnliga
skönheten, kollektivfärgerna åter den qvalitativa, andliga, ideela
skönheten; och blott med deras tillhjelp kunna, likasom öfverallt
annorstädes, äfven inom yrkena ett högre konstnärligt mål uppnås.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
