Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 33. 19 Augusti 1871
- C. G. Zetterlund: Bränvinstillverkning af renlaf vid Hulta lafbränneri i Jönköpings län 1871 jemte några ord om alkoholjäsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bränvinstillverkning af renlaf vid Hulta
lafbränneri i Jönköpings län 1871 jemte
några ord om alkoholjäsning.
Af ingeniör C. G. Zetterlund.
Den 14 Januari innevarande år erhöll jag förordnande såsom
kontrollör vid ofvanstående lafbränneri, samt tillika i uppdrag
att lemna de råd och upplysningar åt bränvinstillverkaren, som
stod mig till buds, emedan brännerihandteringen der bedrefs
med stor förlust af råämnen. Jag emottog detta uppdrag med
tacksamhet, alldenstund jag derigenom sattes i tillfälle visa
nödvändigheten för bränvinstillverkaren att vara förtrogen med
naturvetenskaperna och deras tillämpningar. På grund af de
vid detta tillfälle gjorda rön, hvilka böra vara af ett allmännare
intresse, gå vi att lemna en kort berättelse öfver
bränvinstillverkningen af renlaf, hvarvid dock, då professor Sten
Stenberg ifrån trycket utgifvit en afhandling om bränvinstillverkning
af renlaf, hänvisas till detta arbete rörande detaljerna af
tillverkningen; och komma vi sålunda här endast att sysselsätta
oss med de åtgärder, som af oss blifvit vidtagna.
Till en början torde dock ej vara ur vägen att nämna
några ord om sjelfva råmaterialet. Renlafvens sammansättning
är följande:
| vatten . . . | 9.5 | procent, |
| protein . . . | 2,6 | » , |
| fett . . . | 1,4 | » , |
| cellulosa (Rohfaser) . . . | 13,4 | » , |
| kolhydrater (stärkelse och amylcellulosa) . . . | 72,1 | » , |
| aska . . . | 1,0 | » , |
| ––––––––––––––––– |
| summa | 100,0 | » ; |
hvaraf vi finna, att renlafven ej har ett så obetydligt fodervärde
för nötboskap, isynnerhet då vi betänka i hvilken lättlöslig
form cellulosan och kolhydraterna i lafven förekomma. Enligt
professor Müller har en centner renlaf samma fodervärde som
en centner mindre godt hö, hvilket äfven i praktiken bekräftas,
då, såsom vi veta, flera jordbrukare under vintern 1868 och 69,
deribland expeditions-sekreteraren F. Rythén å sin egendom
Ekeby, i form af jäsfoder tillsammans med protein-rikare[1]
fodermedel, såsom klöfver, sädesgröpe och rapskakor, med god
framgång användt renlafven till föda åt sina mjölk-kor. Härvid bör
dock anmärkas, att man genom att beröfva skogsmarken sitt
täcke af mossar och lafvar högst betydligt hindrar skogens
återväxt (se professor Franz Baners afhandling »Der Wald und seine
Bodendecke im Haushalte der Natur und der Völker»,
Stuttgart 1869); hvarföre ej i skogstrakter bränvinsbränning af renlaf
bör uppmuntras. Deremot är förhållandet på en mängd ställen,
såsom t. ex. i Småland, ett helt annat. Renlafven växer der på
större mossar med torf till underlag, så att skördandet deraf ej
har ringaste inflytande på, vare sig skogens återväxt eller
användandet af torfven såsom bränsle. Härtill kommer, att lafven
till största delen insamlas af den mindre arbetsföra befolkningen
och säljes vid brännerierna till ett pris af 60 öre per centner;
och utgör den således for dem en rik källa till inkomster,
såsom man finner deraf, att t. ex. endast Moboda lafbränneri med
7 månaders årlig brärivanstillverkning förarbetar omkring 18,000
centner (766 tons) renlaf à 60 öre per centner, hvilket gör en
summa af 10,800 rdr, hvartill vidare bör läggas arbetsförtjensten
vid upptagning, beredning och transport af omkring 124,000
kub.-fot (3,249 kub. m.) bränntorf[2] ä 2,50 rdr per 100 kub.-fot,
utgörande 3,100 rdr. Således summa 13,900 rdr i utgifter för
arbete med renlaf och bränntorf. Komma härtill ytterligare
diverse transporter af bränvin, kalk, m. m., uppstår i sanning
ett ingalunda obetydligt kapital, som ensamt ifrån detta
bränneri kommer den fattigare och mindre arbetsföra befolkningen
till godo, hvilket ju för en provins med så ringa arbetstillgång
som Småland är af stor betydelse.
Vid ankomsten till Hulta lafbränneri befanns bränneriet i
följande tillstånd: I jäsningslokalen voro 6 jäsningskar
inmäskade, hvaraf 2:ne mäskningar ej visade ringaste tecken till
jäsning; de öfriga 4 jäste äfven svagt. Öfverallt i bränneriet
voro väggar och tak helt och hållet öfverdragna, ja, fullständigt
tapetserade med mögelsvampar. Det bränvin som erhölls hade
en stark, stinkande och vidrig lukt. Ångorna deraf förorsakade
stickningar och retningar i både lukt- och syn-organerna samt
en olidlig hufvudvärk, så att det var en verklig plåga för alla
de personer, som måste vistas i sprithållare-rummet under
bränvinets uppmätning, hvarmed någon ej heller kunde uthärda
längre tid än högst 5 minuter för hvarje gång, hvarefter man
måste söka frisk luft. Bränvinet innehöll äfven kalk. som
mekaniskt medföljt spritångorna vid deras passerande af bäckens
mellanrum.
Hvilka voro nu orsakerna till de ofvan anförda felaktiga
förhållandena, och hvilka åtgärder kunde och borde vidtagas för
deras afhjelpande? För ett rätt besvarande af dessa frågor är
nödigt att känna till förloppet vid sjelfva jäsningsprocessen,
hvarföre först torde vara lämpligt att nämna några ord härom,
så mycket mera som obekantskapen ined jästens rätta natur här
såväl som på andra ställen ofta utgör största orsaken till den
afbrutna och dåliga jäsningen hos mäsken samt »sticket» i
bränvinet, hvarmed vi framdeles komma att göra bekantskap.
Den vanliga bränvins-, press- och öl-jästen är hufvudsakligen
groddcellerna af de gröna eller hvita mögelsvamparne
Penicillium glaucum och Mucor mucedo.[3] Svamparne äro, såsom
vi känna, helt olika andra växter; de trifvas i mörkret och
kunna helt och hållet undvara ljuset, till följd hvaraf de också
fullkomligt sakna stärkelse och bladgrönt, hvarjemte de i motsats
mot andra växter inandas syre och utandas kolsyra. De kunna
således endast upptaga som näring de af andra växter (eller
djur) förut assimilerade ämnena. Antalet svampar är ofantligt
stort; ej mindre än 24,000 arter lära finnas. I naturens
hushållning stå svamparna i förhållande till de öfriga växterna,
såsom en fiendtlig, ödeläggande och tillintetgörande makt, i det
att de såsom parasiter förorsaka förhärjande sjukdomar, eller
såsom mögel- (brand-) svampar åstadkomma jäsning och
förruttnelse. Det ar med dessa sistnämnda, vi hafva att
sysselsätta oss.
Såsom ofvanför redan blifvit anfördt, är det groddcellerna till
mögelsvamparna, som, planterade i en vätska, innehållande vatten,
socker, protein, alkohol och salter, antingen åstadkomma alkohol-,
mjölksyre- eller ättiksyre-jäsning, samt äfven förruttnelse,
beroende på förhållandet mellan de socker- och protein-haltiga
ämnena i vätskan, på dess temperatur och olika koncentrering
samt på närvaron af alkohol m. m. Endast i sålunda beskaffade
vätskor utbildas groddcellerna till jäst-svampar. Planteras
deremot groddceller af mögelsvampen uti sådan jordmån, som är
gynnande för mögelbildning, t. ex. matvaror och frukter m. m.,
så erhållas hela mögelsvampar fullt utbildade. I sammanhang
härmed må anföras några af doktor Paul Sorrauer och mig
1869 i Dahme gjorda försök med att utså torr pressjäst i
följande ämnen:
| I | socker och rågmjöl | erhölls | Penicillium, |
| » | ägg-gula och ost | » | Penicillium och Mucor, |
| » | färskt kokt kött | » | Mucor, |
| » | smör | » | Atrococcus, |
| » | päron | » | Atrococcus och Mucor, |
| » | bröd | » | Penicillium och Atrococcus samt |
| » | glycerin | » | Cladasporium. |
Häraf framgår den olika jordmånens stora inflytande på
erhållandet af olika svampformer. Derjemte inverka äfven de i
luften befintliga svampsporerna. Då man nämligen tager i
betraktande mögelsvamparnas stora utbredning och deras
groddcellers ringa storlek, kan man knappt förundra sig öfver att
dessa i större eller mindre mängd förekomma i all luft och
[1] Som ordet protein på flera ställen förekommer i denna
uppsats, må nämnas, att dermed förstås en viss bestämd grupp af
indifferenta qväfve- och svafvelhaltiga ämnen, som äro mycket utbredda
i växt- och. djur-riket. De äro lösliga i utspädd kalilut, och kunna
med syror afskiljas ur dessa lösningar, men deras sammansättning
har då blifvit förändrad.
[2] I höst och vinter komma både Hulta och Moboda
lafbrännerier att i stället för ved använda bränntorf såsom betydligt
billigare, ehuru 100 kubikfot ved vid brännerierna köpas för endast 3 rdr.
[3] Dr Max Rees påstår i sitt arbete »Botanische Untersuchungen
über die Alkoholgärungspilze», Leipzig 1870, att jästen är en särskild
svampart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0278.html
