Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 34. 26 Augusti 1871
- Ludvig Pfau: Färgen, betraktad ur estetisk synpunkt
- J. H. F.: Svenska Landtbruksmötet i Göteborg 1871
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbud, men förgäfves; och då Ludvig XIV slutligen ville hafva
någonting särskildt för sig, gjorde han blått till kunglig färg.
Sedan denna tid bryter den röda färgen med monarkien och har
ändtligen slagit sig på republikens sida. I det hela se vi, huru
denna färg, trots den förkärlek den åtnjuter, så småningom
tillbakatränges till menniskans aflägsnare omgifningar, och man
kan ej förneka, att sedan den anstrykning, hvarmed medernas och
assyrernas konungar förherrligade sig, har dock verlden gjort
några steg framåt, hvad beträffar praktfärgernas använvlriing.
Det förstås af sig sjelft, att betraktelserna öfver färgerna
blott kunna hafva en allmän betydelse, ty äfven den minsta
koloristiska skilnad i nyansering är af så stort harmoniskt
inflytande, att det blir omöjligt att uppställa reglor för de
särskilda schatteringarne. Hvarje färg skulle vara odrägligt ful, om
den förekomme ensam i verlden, och alla färger äro vackra, då
de komma i ett harmoniskt förhållande till hvarandra; men just
i åstadkommandet af denna samklang ligger svårigheten, med
hvilken våra konstnärer och isynnerhet vår industri laborera.
Det gäller visserligen såsom en afgjord sak, att de så kallade
komplementfärgerna – d. v. s. de, hvilka tillsammans bilda
hvitt ljus, således violett och gult, blått och aurora, grönt och
rödt – förmedla det harmoniska sammanhanget; men detta
påstående har hvarken en matematisk betydelse eller ett estetiskt
värde, ty, der komplementfärgerna upphöra, börjar just
färgdansen. För det första är ljusharmonien icke inskränkt till
tvåtalet; om derföre komplernenteringen spelade en roll, så
måste de tre urfärgerna framställa en sann bild af treenigheten,
men just de tre hufvudfärgerna kunna minst fördraga hvarandra,
ehuruväl den i midten liggande ljusgula färgen villigare sällar sig
till den kalla blå än till den varmt lifliga röda färgen. Det är
sålunda icke underligt, att dessa tre färger helst förena sig med
sina komplementpar, dock icke emedan detta med dem bildar
hvitt ljus, utan derföre att detta är den biandfärg, till hvilken
de sjelfva ej bidraga. Gult harmonierar alltså mindre med
aurora och grönt, emedan det sjelf innehålles i båda, och äfven
mindre med blått och rödt, emedan dessa likaledes äro
grundfärger; deremot drar det bättre ens med violett, emedan detta
ej innehåller något gult och redan bildar en dunkel färgton.
De tre blandfärgerna stämma redan bättre öfverens med
hvarandra, och denna fördragsamhet är helt naturlig: blandfärgerna
kunna ju dragas mera åt den ena eller andra sidan, och ju
mera man fortfar med blandning och fördrifning, desto lättare
uppnår man harmoni. Komplementteorien har öfver hufvud
taget blott betydelse för de oförarbetade spektralfärgerna, ty de
finare schatteringarne och den rikare koloriten visa tillräckligt,
att färgerna icke det ringaste bekymra sig om komplementfrågan.
Man måste derföre fatta harmonilagen i dess brutala
allmänlighet ungefär sålunda: hela färger förbindas lättare med blandade,
samt blandade med hela och deras likar; båda hafva större
böjelse för främmande färger än för beslägtade; blandfärgerna
trifvas bättre tillsammans än de hela, och harmoniera slutligen
alltid, om de äro rätt nyanserade. Detta är nu blott
färgkonstens ABC, ty der svårigheterna, d. v. s. schatteringen börjar,
der upphöra reglorna att gälla. Praktiskt visa oss äfven både
konst och natur, i det de sätta alla möjliga färger i harmoni,
att det här mera beror på en lämplig sammanställning af
färgämnet och de härigenom åstadkomna afbrotten i färgtoner än
på ljusvågornas ursprungliga talförhållanden. (Forts.)
Svenska Landtbruksmötet i Göteborg 1871.
(Från Ill. Teknisk Tidnings korrespondent.)
III.
(Forts, från sid. 259.)
Öfvergå vi nu till fältredskapen och göra början med
plogarne, så märka vi först en amerikansk plog kallad »Revolving
mould Board Plough». Hos denna består vändskifvans öfre
halfva del af en konkav cirkelformig skifva, som, sittande på
en i centrum befintlig axel, roterar kring denna, då tiltan vid
plöjningen skjutes uppåt. Fördelarne häraf skola vara, att
jorden blir pulveriserad, och att friktionen skall minskas.
Huruvida den kan uppfylla, hvad den lofvar, och huruvida ej hela
skifvan kommer att läsa sig, om jordpartiklar fylla spelrummet,
torde praktiken, om den får någon, komma att upplysa. Från
Eklund, Westlandaholm, var utom mycket annat äfven utställda:
en Bonnets djupplog, förändrad genom ett skärjerns
anbringande på billen och vändskifvans större dimensioner samt
möjlighet till intagande af olika lägen; den redan förut bekanta
dikesplogen, hvars schaktningseffekt uppgifves vara lika stor med
minst 30 mans; samt slutligen en slags myllplog, bestående af
tre plogkroppar, företrädesvis användbar vid nedplöjning af
gödsel, korn och ärter, då 3 tunnland (148 ares) per dag och par
dragare lär medhinnas. Eklunds fabrikater utmärkte sig för
solidt, om också icke prydligt arbete samt billiga priser.
Herr H. Kylberg hade låtit utställa de många
meningsskiljaktigheter underkastade Rovenberg Limpinskys skumplog
och en Rucadlo, rätt kuriösa att skåda för ett vid nutidens
plogar vandt öga och ingalunda prydliga. Hvad deras
beprisade egenskaper beträffar, kunde man derom naturligtvis ej
bilda sig något omdöme, då man ej blef i tillfälle att se dem
arbeta.
Slutligen fanns bland plogarne äfven en vändplog af
egendomlig konstruktion. Den bestod nämligen af två med
hvaranda förenade plogkroppar, hvars landsidor voro i samma
plan, och hvars billar voro vända ifrån hvarandra. Asen var
rörlig kring en på midten af plogkroppen fästad tapp och kunde
med sin främre ände genom en från handtagen gående enkel
dragtillställning fixeras än på den ena än på den andra änden af
plogkroppen. Det är tydligt, att man på detta sätt skulle
kunna plöja ett fält fåra vid fåra, utan att behöfva göra annat
än lossa åsen och vända dragarne, äfvensom att detta skulle
medföra stor fördel icke endast på åkrar med stor lutning mot
horizonten, utan äfven vid tvärplöjningar, då den besvärliga
uppfårningen skulle kunna undvikas.
Amies Barford & C:o hade utställt en vält af ny
konstruktion. Den var tudelad och utgjordes af ihåliga, släta
jerncylindrar af 3,3 fots (98 c. m.) längd och 1,5 fots (45 c. m.)
diam., hvilka kunde fyllas med vatten, hvarigenom vigten
höjdes från 8 centner (340 K.gr.), som den vägde tom, till 14
centner (595 K.gr.). Priset var 240 rdr.
Af radsåningsmaskiner vilja vi endast omnämna Smyth’s
& Sons patenterade Eclipse-radsåningsmaskiner, med hvilka kunna
sås från 9 till 14 rader med en spårvidd från 6 till 9 fot
(1,78–2,67 m.). Afståndet mellan raderna kunde regleras efter
behag. Priset varierade mellan 460 och 600 rdr. Mot denna
svarade Priest & Woolnough’s äfvenledes exponerade
patent-hästhacka, som erbjöd fördelen af på begge sidor rörlig
hjulaxel, så att afståndet mellan raderna kunde noga afpassas.
Hvarje hacka var fästad på en särskild lyftarm och alla
lyftarmarne hvilade på en tvärstång, förmedelst hvilken man
samtidigt kunde höja och sänka dem. Priset varierade mellan 300
och 370 rdr. Ett exemplar af denna och föregående blefvo
inköpta af Skånska Sockerbruksbolaget.
Samuelson & C:o, denna välkända firma för skördemaskiner,
som sedan 1863 tagit inalles 155 pris i de förnämsta europeiska
länder, var här representerad genom 2 skördemaskiner för säd
och 2 kombinerade skördemaskiner. Skördemaskinen för säd,
hvars skär kan höjas och sänkas, är så inrättad, att den
mejar tätt efter marken, i händelse säden skulle hafva lagt sig.
Den är försedd med endast ett hjul, drifhjulet, men kan äfven
få ett bakhjul, i hvilket fall maskinen tillika kan förflyttas
baklänges. Maskinen är väl balanserad, skötes med lätthet, mejar
f tunnland (33 ares) i timmen och kostar 560 rdr. Den
kombinerade maskinen, användbar både för gräs och säd, saknar i
olikhet med den förra afläggare, men har i stället tvenne stolar,
den ena för köraren, den andra för räfsaren, och är försedd
med två hjul med gemensam axel. Maskinen skär 4,3 fot (1,28
m.) bredt och kostar 420 rdr.
I sammanhang härmed må såsom en kuriositet anföras en
skördemaskin, uppfunnen och tillverkad af C. Elofsson från
Dalarne. Mejningsapparaten bestod af några vanliga liar, radielt
utgående från en vertikal axel, som sattes i rotation genom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0282.html
