Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 37. 16 September 1871 - E. Storckenfeldt: Om lokomotivpannor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att stålplåten långt ifrån uppfyllt de förhoppningar, man till
en början gjorde sig om dess lämplighet till lokomotivpannor,
men man måste äfven medgifva, att många af de brister, man
tillskrifvit stålets natur, ofta i verkligheten bero på en felaktig
tillverkning eller dåliga råmaterialer. Oftast har användts
gjutstål, någon gång stål, beredt enligt Martins metod, hvilket också
torde lämpa sig bättre. Förutom ofvannämnde olägenhet står
stålplåten ännu så mycket högre än jernet i pris, att, derest
stålpannorna ej ega betydliga fördelar framför jernpannorna, det
svårligen torde löna sig att använda de förra.
Den cylindriska delen af pannan utföres numera, sedan
man kan erhålla tillräckligt stora plåtar, alltid af hela,
rundböjda sådana. Skarfvarne göras antingen med öfverlappning
eller med skarfplåt (läsk), detta senare från teoretisk synpunkt
riktigare, ehuru af rent praktiska skäl mindre användt. Att
svetsa samman plåtarne vore naturligen bästa sättet, likväl med
det uttryckliga vilkor att arbetet utföres särdeles väl, hvilket
dock torde möta sina stora svårigheter. Svetsingen har också
blifvit försökt, hvarpå såsom exempel må anföras tvenne af
Stephenson vid Pariser-expositionen 1867 utställda lokomotiv,
hvilka dock. icke synas hafva vunnit någon vidare efterföljd. –
Hvad nitningen beträffar, användes nu till följd af det höga
trycket oftast dubbla nitrader. Då omständigheterna det tillåta
begagnas på yttre fyrboxen delvis till och med trenne rader nitar.
Fyrboxen har, sedan eldning med stenkol infördes, blifvit
betydligt större, hvaraf följden också blifvit en ansenlig
förlängning af hela pannan. Med sjelfva pannan (yttre
fyrboxen) förenas den medelst ingängade och nitade
kopparstagbultar. Dessa genomborras allmänt, efter franskt mönster,
antingen delvis eller också helt och hållet med ett fint, 0,8
linies (2,4 m. m.) hål, på det att, i händelse någon skulle brista,
den då utströmmande ångan må tjena att varsko eldaren
om skadan, äfvensom att utmärka stället, der den inträffat.
Vanligen borras dessa hål före bultarnes ingängning och
nitning, då likväl vid den sistnämnda operationen stor vana och
försigtighet fordras, om de ej skola igentäppas. Detta kan i
alla händelser visserligen aldrig fullkomligt förekommas, men
upphjelpes dock lätt efteråt för hand. Stagbultar af jern hafva
redan länge användts på grund af deras större relativa styrka,
synnerligast hos Scharp i Manchester, men emedan de måste
nitas kalla, erhålla de ej tillräckligt stora hufvuden, hvarföre
de också snart afbrännas.
Skilnaden mellan den olika utvidgningen koncentreras i
fyrboxens hörn och är märkbarast, der stagbultar finnas i
närheten, emedan skilnaden fördelar sig på den mellan hörnet och
stagbultraden befintliga ytan. Det är alltså förmånligast att
taga detta afstånd så stort som möjligt, då nämnde fel får
större yta att fördela sig på och således blir mindre skadligt.
Emellertid existerar det dock alltid vid fyrboxar med plana
sidor! I ändamål att helt och hållet förebygga denna
olägenhet har man gjort sidorna vågiga, så att ytan mellan fyra
stagbultar alltid bildar ett kulsegment, då utvidgningsskilnaden
förlorar sig häruti och ej, såsom vid de plana sidorna,
fortplantastill hörnen. Denna metod är ännu långt ifrån allmän; dock
finnas flera lokomotiv med dylika fyrboxar i verksamhet.
Tuberna, förut uteslutande af messing, tillverkas allt mer
och mer af det billigare och lika ändamålsenligare materialet,
jern. Orsaken, hvarföre jerntuberna först på senare åren kommit
till heders, har hufvudsakligen varit svårigheten att fästa dem
säkert, isynnerhet i fyrbox-tubplåten. Oftast utföres detta nu
så, att i den åt fyrboxen vända änden ett kopparmunstycke
fastlödes, hvilket sedan medelst vanlig brandring fästes i
tubplåten. Den andra änden åter böjes helt enkelt öfver och nitas
vid rökkammarplåten. – Antalet tuber i hvarje panna varierar
naturligen mellan ganska vidsträckta gränser, vanligen mellan
150 och 200 stycken.
Stagningen. Såväl tuber som stagbultar förstärka
visserligen pannan ganska betydligt, men de äro dock långt ifrån
tillräckliga för ändamålet. För vinnande af en ordentlig
stagning fordras dessutom en ganska stark förankring, hvars
anbringande med det ständigt växande trycket allt mer och mer
försvåras, emedan härtill måste begagnas så ringa material som
möjligt, på det ej pannan må blifva tyngre, än nödigt är.
Orsaken, hvarföre pannor med hög fyrkantig upphöjning öfver
eldstaden råkade i misskredit, var just deras oriktiga stagning;
men sedan nu detta fel blifvit afhjelpt, komma de åter allt
mera i bruk igen, hvilket de också onekligen förtjena på grund
af sina stora företräden framför de vanliga pannorna.
Långstagen börja bortläggas, och förbinder man i stället framgafveln
med sidorna antingen medelst fastnitade jernplåtar i hörnen eller
genom en medelst vinkeljern vid gafveln fästad och tvärs öfver
pannan gående stark jernplåt. Äfven de bakre hörnen stagas
ofta på samma sätt, och förhindras härigenom otätheter att
uppstå just på de ställen, der sådana lättast uppkomma.
Förankringen öfver fyrboxtaket är vid pannor med platt sådant
alldeles förkastad, och förstagas här i stället eldstadstaket medelst
långa mellan detta och pannan gående stagbultar. Detta
begagnas isynnerhet efter Pariser-expositionen 1867, ehuru väl också
någon gång förut. Framför de tunga takankringarne har denna
metod flera företräden, hvaribland de minsta ingalunda äro den
betydligt mindre tyngden samt lättheten att för rengöring
åtkomma fyrboxtaket.
Rosten göres dels plan, dels lutande, det senare till följd
deraf att bakaxeln lägges under fyrboxen. Förnämligast i
Tyskland och isynnerhet för godslokomotiven begagnas denna
anordning ganska allmänt, då eldstaden derjemte icke sällan
förses nederst med en liten plan s. k. kipprost, rörlig kring en
horisontel axel, och är dess ändamål att möjliggöra
uttömmandet af de sig här samlande förbrända kolen. Hvad
roststängernas form angår, finnas snart sagdt lika inånga olika
konstruktioner som jernvägar, alldenstund hvarje bana har sin särskilda
modell; och tjenar det således intet till att här inlåta sig på
några beskrifningar härutinnan. Vi kunna dock ej underlåta
att omnämna en rostkonstruktion, som visat sig särdeles
ändamålsenlig för brännmaterial i små stycken. Den framställes i
närstående teckning (fig. 1). På de sachsiska statsbanorna har den
Fig. 1.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
