Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 38. 23 September 1871 - Anteckningar under en studieresa i tekniskt ändamål - J. H. F.: Sädestorknings-apparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föres med en slags ångpålkran, som till sin yttre anordning liknar
en ånghammare och är uppställd på en pråm. Sedan pålen
blifvit inriktad på den plats, der den skall nedslås, och å dess
öfre ände blifvit fästad en lång jernsko, nedsläppes hejaren,
hvars tyngd jemte ångcylinderns nedtrycker pålen ett långt stycke.
Derefter påsläppes ånga, då hejaren med 40 à 50 slag i
minuten neddrifver pålen ganska hastigt. Den förmår sålunda
nedslå 37 pålar om dagen, hvarvid erfordras 8 à 10 mans
servis. För hand förmådde förut 16 à 20 man med vanliga
pålkranar nedslå högst 4 pålar om dagen. Grundmurarne utföras
hufvudsakligen af lerskiffer. För afledning från dessa af
fuktighet äro nedlaggda ett slags vattenrör, som bestå af 3,37 fot
(1 m.) långa, 67 linier (20 c. m.) vida halfcylindrar af 10
linier (30 c. m.) tjock cementsten, hvilka passas noga till
hvarandra och tätas med cement. Dessa rör sägas vara mycket
billiga och ändamålsenliga.
Det andra storartade byggnadsföretaget, vi blefvo i tillfälle
att taga notis om, är en jernvägsanläggning genom staden. För
erhållande af utrymme till stationshuset har man i stadens
förnämsta qvarter nedrifvit en mängd hus, och pågår nu på den
derigenom vunna platsen undersökningar af grunden. För detta
ändamål nedtryckas i marken genom påhängda tyngder och
under kringvridning rör af 0,7 lin. (2 m. m.) plåt och 67
liniers (20 c. m.) diameter, i flera afdelningar hoplödda med
hvarandra. Inuti detta rör nedsänkes ett annat mindre, 34
liniers (10 c. m.) kopparrör med en klaff i botten, samt fästadt
vid en trästång i länkar af 20,2 fots (6 m.) längd. Genom
att föra detta senare rör upp och ned, ungefärligen såsom en
pump, kan man upphemta prof af de på olika djup befintliga
jordlagren. Vanligen sonderas sålunda till 84,2 fots (25 m.)
djup, der man dock stundom ännu finner lös sand.
Ett i samband med jernvägsanläggningen stående arbete är
utförandet af en bro öfver Maas, 909 fot (270 m.) lång med
endast trenne spann om 303 fot (90 m.) hvardera. För att
med grundläggningsarbetet kunna tränga ned tillräckligt djup,
så att bropelarne erhålla säkert fäste, har man här måst
tillgripa ett mindre vanligt byggnadssystem, hvilket vi med några
ord vilja antyda. En stor cylinder (något större än den
blifvande bropelaren), omkring 20,2 fot (6 m.) bred och 40,5 fot
(15 m.) lång, nedsänkes till flodbottnen. På 8,4 fots (2,5 m.)
afstånd från undre kanten är anbragt en stadig botten, genom
hvilken 4 stycken vertikala, 2,02 fots (60 c. m.) rör uppifrån
nedgå och inmynna i cylinderns nedre del, och hvilka rör
upptill stå i förbindelse med en luftpump. Då cylindern blifvit
nedsänkt till botten och der inträngt i bottenlagret, utpressas
vattnet ur densamma på det sätt, att medelst luftpumpen
lufttrycket hålles högre än vattentrycket. Arbetarne nedstiga sedan
till ett antal af 14 i den under bottnen befintliga delen af
cylindern, der de uppgräfva sanden, som medelst ett
paternosterverk uppfordras genom en lufttätt anbragt trumma. Sålunda
upptagas 76,4 à 114,6 kub.-fot (2 à 3 kub. m.) i timmen.
Samma arbetslag står dock till följd af det höga lufttrycket ej
ut med detta arbete i mera än 5 timmar, då ombyte måste ske;
och hafva arbetarne tre gånger så mycket betaldt som andra.
För närvarande arbetas på 67,4 fots (20 m.) djup under
vattenytan. – Den begagnade motorn är af 40 hästkrafters styrka.
Under de sista åren hafva många försök, såväl i stort som
smått, blifvit gjorda för att utröna flera ämnens lämplighet att
förqväfva pågående förruttnelse. Det torde derföre ej vara utan
sitt intresse att efter några holländska tidskrifter meddela ett och
annat utdrag om resultaten af dessa försök med åtskilliga
desinfektionsmedel.
D. F. Grace Calvert har i sitt laboratorium i London
verkställt följande prof. Lika stora qvantiteter ägghvita
fördelades i glaskärl och höllos under den tid, försöken fortgingo,
vid en temperatur af 25°. I det första glaset tillsattes 2 proc.
af ägghvitaris mängd kloraluminium (beredt efter Gamgees
metod); i det andra 5 proc. af Dougalls desinfektionspulver
(hufvudsakligen kalk, använd till rening af lysgas); i det tredje 2
proc. tjärolja; i det fjerde 2 proc, klorzink; i det femte 5 proc.
klorkalk; i det sjette 2 proc. karbolsyra; i det sjunde
cresylsyra; och i det åttonde 5 proc. af ett med karbolsyra
genomdränkt desinfektionspulver. Utan att vara blandad med något
konserverande medel förruttnade ägghvitan redan under 5:te
dygnet. Med Gamgees kloraluminium åter ruttnade den först efter
9 dygn, med Dougalls pulver och tjärolja efter 11, med
klorzink efter 15 och med klorkalk efter 16 dygn. Den
ägghvita, som var blandad med karbolsyra, cresylsyra eller med det
af karbolsyra genomdränkta pulvret höll sig ännu efter 16:de
dygnet. Med stärkelseklister erhölls liknande resultat. – Kött,
som ingnidits med 5 proc. öfvermangansyradt kali, visade redan
efter 4 dagar fläckar; med kloraluminium höll det sig 10, med
Dougalls pulver 19, med klorkalk 21 och med tjärolja 25 dagar.
Med karbolsyra intorkade köttet till en hård massa.
Under åren 1869 och 1870 har man på gatorna i London
och Liverpool begagnat lösningar af klorcalcium. I vissa delar
af London var förut nödvändigt att dagligen för undanskaffande
af orenlighet, m. m. ständigt sysselsätta 10 hästar med hvar
sin kärra. Servis och slitage kostar 81 öre per dag och kärra,
hvartill kommer 64 öre för vattenförbrukning. Detta arbete
onödiggöres numera genom användande af 35,3 centner (1,500
K. gr.) klorcalcium, hvilket per dag inalles gör 6,80 rdr.
Klorcalcium besitter dessutom den egenskapen att kunna sönderdela
hästgödseln. För att göra detta ämne ännu mera konserverande
tillsattes en ringa qvantitet karbolsyra.
Särdeles intressanta äro äfven de experiment, som under
loppet af förlidet år utfördes af die chemische Gesellschaft in
Berlin på slagfälten vid Metz, St. Privat, Ainanvillers m. fl.
ställen. På grund af det stora antal lik (100 till 200), som
var nedlagdt i hvarje graf, och de många hästkadavren blef det
nödvändigt att söka utfinna sådana desinfektionsmedel, hvilkas
verkan ej inskränktes till en kortare tid. Å de största
grafhögarne, hvilka vanligen endast hade ett jordtäcke af 2,02 fots
(60 c. m.) djup gräfdes en 67 linier (20 c. m.) djup grop, i
hvilken först göts en lösning af manganklorur (den återstående
lösningen efter klorberedningen i blekerier m. m.), och derpå
tillsattes ungefär 117,6 skålp. (50 K.gr.) klorkalk. En och
annan öfvertäcktes med jord, och alla öfverströddes med
klorkalk. 12 dagar efter denna åtgärds vidtagande luktade ännu
tydligt klor i trakten, isynnerhet efter regn, då ämnena
upplöstes och blandades med hvarandra. Manganklorur-lösningens
nyttiga inverkan förmärktes särskildt på en mängd hästkadaver,
hvilka voro stadda i en högre grad af förrutnelse än
menniskolik och sålunda spredo en starkare stank. Med klorkalk kunde
ej så verksam inpregnering som med manganlösningen
åstadkommas. Detta sistnämnda medel användes derföre också
företrädesvis outspädd, och levererades det från kemiska fabriken
i Mannheim.
Försök gjordes äfven med karbolsyra, hvarvid man erfor,
att dermed ej ögonblicklig desinficiering af de elaka gaserna
kunde vinnas; men om stanken genom grafvarnes beströende
med klorkalk eller påsprutning med manganlösning först bort
togs, så utvecklades icke någon vidare elak lukt, för den
händelse karbolsyra öfverstänktes. – Öfver en stor mängd
hästkadaver (vid Verneville), som ej kunde begrafvas, göts
karbolsyra, hvarigenom de förvandlades, så att säga, till mumier.
Denna åtgärd var här på grund af de stora qvantiteterna
kadaver alldeles nödvändig.
Af dessa experiment framgår sålunda, att der, hvarest en
mängd lik måste skyndsamligen begrafvas på samma ställe, bör
man öfvevspruta med en saltlösning, som har förmåga att
absorbera utvecklade gaser (bland sådana lösningar äro jernvitriol
och manganklorur utmärkta för sin billighet). Har redan miasma
uppstått, måste klorkalk anlitas. Hästkadaver behandlas med
karbolsyra, och är det tillräckligt att deraf gjuta något i
bukhålan och i öronen. C–t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
