Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 40. 7 Oktober 1871
- Samuel Worssam & C:o's utställning af träbearbetningsmaskiner vid Landtbruksmötet i Göteborg
- Henry Deacon: Om ett nytt förfaringssätt för fabriksmässig framställning af klor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligga temligen högt, hvarför vefstakarne äro placerade utanför
stolarne samt fastade vid det öfre tvärstycket å sågramen. Af
detta slags sågar tillverkas tvenne storlekar; den ena för 1 fots
(30 c. m.) timmer, fordrande 3 hästars drifkraft och görande
200 slag i minuten; den andra för 1 1/2 fots (45 c. m.) timmer,
fordrande 4 hästars drifkraft och görande 180 slag i minuten.
Om ett nytt förfaringssätt för fabriksmässig
framställning af klor.
Af Henry Deacon.
Såsom kändt är, ingå, då en blandning af klorvätegas och
syre upphettas tillräckligt, vissa delar väte och syre förening
med hvarandra, och en motsvarande mängd klor blir fri, hvars
mängd derigenom kan förökas, derigenom att man låter de
varma gaserna stryka öfver upphettade porösa ämnen.
Emellertid är qvantiteten af den sålunda friblifna kloren äfven i bästa
fall obetydlig. Genom användning af den i det följande
omordade metoden försiggå dessa reaktioner vid mycket lägre
temperatur och så kraftigt, att all klorvätegas kan sönderdelas och
dess klor frigöras eller också erhållas ren qväfgas ur den
atmosferiska luften, i det att dess hela syreqvantitet förbindes
med vätet i klorvätesyran. Detta förfaringssätt består i
anlitandet af något ämne, öfver hvilket den varma gasblandningen
ledes, utan att detsamma förändras men ändock befordrar
reaktionen mellan gaserna. Kopparsalter ega denna egenskap i hög
grad, isynnerhet passar svafvelsyrad kopparoxid (kopparvitriol)
så väl för detta ändamål, att jag uteslutande använder detta
salt. Samtliga af mig hittills försökta kopparföreningar hafva
dock visat sig lika verksamma. Naturligen förändras flera af
dem genom oxidering eller förvandlas till klorid, men
förändringen försiggår i allmänhet långsamt, hvarunder dess verkan
är kontinuerlig. Men kopparvitriolen förblef vid dessa försök
oförändrad. Äfven alla motsvarande blyföreningar, med
undantag af en, äro äfven verksamma men fordra högre temperatur.
Undantaget utgöres af den svafvelsyrade blyoxiden, som sålunda
på ett märkvärdigt sätt bildar en kontrast med motsvarande
kopparförening. Likaledes visa sig alla manganföreningar
verksamma, ehuru först vid ännu högre temperatur. Men det
är likväl tvifvelaktigt, om genom dessa senares användning
reaktionen någonsin blir fullständig; ty vid den höga temperatur,
mangansalterna erfordra, synes det sannolikt, att kloren till och
med inverkar på det uppkomna vattnet, så att klorvätesyra ånyo
bildas och syret blir fritt. Talrika försök hafva lemnat bevis
på, att man för det här ifrågavarande ändamålet blott behöfver
indränka stycken af vanliga röda tegelstenar med en mättad
lösning af kopparviktriol och derefter torka dem. Med de
sålunda preparerade tegelstenarne fyllas rör, och den varma
gasblandningen (klorväte- och syr-gas) ledes genom dessa rör.
Den temperatur, vid hvilken reaktionen blir verksammast, är
370° och 400°; den eger dock redan rum vid cirka 200°.
Stegras temperaturen till ungefär 425°, så börjar kopparkloridens
förflygtigande, d. v. s. om också ursprungligen ingen
kopparklorid användes, bildas dock städse detta salt under anförda
omständigheter och förflygtigas, så snart den angifna
temperaturen blifvit uppnådd. Dessa uppgifter om temperaturen äro
icke att betrakta såsom särdeles noggranna, alldenstund
svårigheten att observera densamma är ganska stor. Man kan dock
fixera den inom temligen trånga gränser, helst som reaktionen
beror lika mycket, om ej mera, på gasblandningens temperatur
än på värmegraden hos det inverkande ämnet. På detta sätt
kan en mycket ringa mängd svafvelsyrad kopparoxid, som vid
slutet af processen visat sig alldeles oförändrad, frigöra hela
klorhalten hos en ganska betydlig qvantitet klorvätegas. Vid
de första, under lång tid fortsatta, försöken utvecklades genom 1
eqvivalent koppar öfver 300 eqvivalenter klor, och kopparoxiden
var ändock då likaså verksam som vid försökets början.
Det visade sig äfven, att, om man på någon viss fläck af
tegelstenarne förökade halten af kopparsalt, verkningsförmågan
ingalunda derigenom höjdes. För att konstatera riktigheten af
denna iakttagelse, sorterades tegelstyckena noggrant efter sin
storlek och begagnades ensamma, utan att indränkas med
kopparlösning, hvarvid den ur den upphettade gasqvantiteten
afskilda ringa klormängden antecknades. Derpå inkokades en
bestämd volym kopparviktriollösning med ett antal lika stora
tegelstycken, hvilka torkades och nyttjades i samma apparat och
under samma vilkor för klorutvecklingen, och det härvid erhållna
resultatet antecknades. Tegelstyckena blefvo nu ännu en gång
impregnerade med viktriollösningen och försöket upprepades.
Slutligen torkades och begagnades hela kristaller af svafvelsyrad
kopparoxid utaf samma storlek som tegelstyckena. Resultaten
blefvo vid alla försöken lika, d. v. s. på lika lång tid
utvecklades lika stora vigtsmängder klor. Vid det med de rena (ej
med viktriollösning indränkta) tegelstenarne utförda
laboratorii-försöken uppgick den erhållna klormängden till icke öfver
3 procent, under det att vid kopparviktrioleris användning all
klor blef fri.
Ytterligare försök hafva äfven ådagalaggt, att vid samma
temperatur lika stor yta af kopparföreningarne på samma tid
afgifver lika mycket klor, förutsatt nämligen, att en tillräcklig
qvantitet af den varma blandningen af syrgas (eller i förhållande
dertill atmosferisk luft) och klorvätegas är för handen.
Sanningen af denna lag för kopparföreningar har inom ganska
vidsträckta gränser blifvit bevisad. Gasströmmens hastighet och
gasblandningens sammansättning blef mångfaldiga gånger ändrad.
Man må minska gasströmens hastighet, tills mängden af den
utvecklade kloren motsvarar klorvätegasens hela klorhalt, eller
man må öka densamma, tills den utvecklade klormängden
blott utgör en helt litet procenttal af den genom rören gående
gasqvantiteten, så blir dock totalvigten af den medelst samma
apparat vid samma temperatur och på lika lång tid utvecklade
kloren konstant. Naturligen utfalla resultaten olika, om
gasblandningen innehåller ännu andra gaser, hvilka utöfva en
kemisk inverkan, men genom vattenånga, qväfgas, kolsyra och
svafvelsyra modifieras ej den nämnda lagen. Vid mina försök
har jag såsom syrekälla nästan alltid nyttjat den atmosferiska
luften. Qväfve var derföre också städse tillstädes, oeh
vattenånga måste äfven såsom en af produkterna vid reaktionen städse
finnas närvarande. Under det att vigten af kloren blir konstant,
varierar nödvändigt storleken af det utvecklade arbetet med
mängden af den genom apparaten strömmande klorvätegasen.
Är strömmen så långsam, att reaktionen försiggår fullständigt,
sönderdelas 100 procent klorvätegas, men om dubbelt så stor
gasmängd på samma tid genomgår apparaten, sönderdelas blott
hälften af densamma, d. v. s. blott 50 proc. klor blifva fria,
och på motsvarande sätt för andra vigtsmängder.
Vid laboratoriiförsöken begagnade jag ett vanligt
förbränningsrör af glas. Det lades i en ränna af upphöjdt jernblock
och till rörets uppvärmning nyttjades en rad Bunsens
gasbrännare. Värmen utbreddes genom metallen och medelst borrspån,
så att en temligen jemn temperatur erhölls. De till rörets
fyllning använda små tegelstensstyckena voro af små pepparkorns
eller större senapskorns storlek. En konstant ström af klorvätegas
utvecklades medelst en klockapparat (af samma utseende som
den, hvilken brukas för vätgas-utveckling) af ett stycke
klorammonium och koncentrerad svafvelsyra. Trycket å den
utvecklade gasen uttränger den använda syran, hindrar
materialförlust och lemnar gas af viss pression. Luftströmmen erhölls
genom den Sprengel’ska vattenluftpumpens omvända
verkningssätt, hvilken i mitt laboratorium begagnas för filtrering.
För försök af vanlig art kan gasblandningen regleras,
derigenom att man låter de båda gasutströmningsrören nedgå i
utspädd klorvätesyra och dervid räknar de ur hvarje rör
uppstigande gasblåsorna. Hafva rören lika diameter och form, och
nå de lika långt ned i syran, så kan härigenom de båda
gasernas blandningsförhållanden ganska noga bestämmas. Vid
användning af ett förbränningsrör af ej fullt 2 fots (59 c. m.)
längd och ungefär 4 liniers (12 m. m.) vidd försiggår
reaktionen så fullständigt, att de uppkommande gaserna, upphämtade
i en flaska af hvitt glas af två uns innehåll, tydligen visa den
för kloren karakteristiska färgen. Det förstås af sig sjelft att
kloren med tillhjelp af vanliga reaktioner kan undersökas och
bestämmas, om dess mängd är för liten för att medelst färgen
gifva sin tillvaro tillkänna. Med tillräcklig omsorg kan detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0334.html
