Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 / 333 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42. 21 Oktober 1871 - J. O. Andersson: Om mätning med distansmätare - W. Boulton's drejmaskin för porslins- och lergods-tillverkning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mellan stationspunkten och den observerade punkten är 8,₇ +
0,₃ = 9 fot. För 252,₅ fot är den då 9 . 2,₅₂₅ – 22,₇₂ fot.
Huru man, när den viserade punktens höjd är känd, bestämmer
stationspunktens torde utan vidare förklaring lätt inses.
Nivelieringen är således äfven enkel. I allmänhet kan man vid ej
för stora distanser vara säker att af väga rätt på en tum när.
Vid stora distanser kan felet blifva större.

Särdeles användbar är distansmätaren, när det är fråga om
att inlägga nivåkurvor, och torde den nästan kännas oumbärlig
för dem, som vant sig vid att dertill använda den. Man kan
härvid gå till väga på två sätt. Antingen uppsökes och
inmätes mot horizontelt inställd tub alla de punkter å terrängen,
som hafva samma höjd, och hvilka på kartan sammanbundna
således bilda en nivåkurfva o. s. v.; eller ock användes en
slags interpoleringsmetod. Det förra sättet, som skiljer sig
från det vanligen begagnade endast deruti, att plan- och
höjdmätningen sker med samma, instrument, är mindre fördelaktigt
i kuperad terräng, emedan instrumentet då får ofta flyttas.
Interpolleringsmetoden öfverensstämmer mera med distansmätarens
natur, i det man kan från en enda station inlägga nivåkurvor
på hela det fält, instrumentet beherrskar, d. v. s. på hela det
fält, som kan från en station planmätas.

Man uppsöker härvid alla brytningspunkter å terrängen, så
att densamma mellan dem kan antagas vara jemnsluttande.
Stångföraren går för detta ändamål ungefärligen i raka linier i
sluttningens riktning uppställande stången i hvarje sådan punkt
(punkterna a, b, c, d i närstående fig. 4). Dessa
brytningspunkter inläggas

Fig. 4.

på kartan och
deras höjd skrifves
bredvid. I fig. 4
äro de omgifna
med en ring.
Afståndet mellan
dem, som beror
dels på terrängen,
och dels med
hvilken noggrannhet
man vill mäta,
varierar mellan 15 à
50 fot (4,₄₅ à
14,₈ m.). Der så
erfordras inmätes mellanpunkter. Sedan ett tillräckligt antal
brytningspunkter blifvit bestämda, interpoleras mellan dem punkter,
som ligga i och således bestämma de sökta nivåkurvorna. Man
betjenar sig härvid af en liten linial eller en styf pappersremsa i
kanten graderad, i hvilken skala är likgiltigt, blott afståndet mellan
delningslinierna ej öfverstiger en millimeter. Med denna mätes på
kartan afståndet mellan två i samma linie liggande
brytningspunkter. I ofvanstående figur har det horisontela afståndet mellan o
och a befunnits vara 29. Då mellan o och a terrängen är plant
sluttande, är det lätt att med en enkel analogi finna läget af hvilken
mellanliggande punkt, man önskar. Antag, att nivåkurvor skola
inläggas på hvarannan fot. Som punkten a ligger 7,₅ fot
(2,₂₃ m.) måste mellan o och a på samma afstånd ifrån
hvarandra befinna sig kurvorna 2, 4, 6. Deras läge från o räknadt
fås ur analogien: 29 : x = 7,₅ : 2, hvaraf x = 7,₇. Detta
mått (naturligtvis taget på ofvannämnde linial) afsattes tre
gånger från o i riktning åt a med passaren, och de tre sökta
punkterna äro bestämda. För att interpolera mellan punkterna
a och c, införes deras nivåskilnad i analogien, således 31 : x
= (10,₆ –7,₅) : 2, hvaraf afståndet mellan kurvorna 8 och 10
befinnes vara 20. Som kurvan 8 endast ligger 50 linier öfver
punkten a, är dess afstånd från denna ²⁰/₄ = 5. På detta sätt
interpoleras i alla linierna och derefter sammanbindas de
punkter, som hafva samma höjd o. s. v. Det inses lätt, att ju mera
terrängen är jemnsluttande, ju fortare försiggår operationen,
icke allenast derföre att färre brytningspunkter då äro att
inmäta, utan ock derföre att interpoleringen förenklas. Det är
en betydlig skilnad i besvär, då ur en analogi endast fås 2 à
3 punkter mot, då 6 à 10 erhållas.

Det torde ej vara svårt att inse, det distansmätarcn
erbjuder många fördelar. Den omständigheten, att blott en
stationering behöfves, der två eller flera vid afskärningsmetoden äro
nödvändiga, äro af stort värde vid vissa terrängförhållanden.
Man är vidare oberoende af dessa stickor, besvärliga att
medföra och utsätta. Betydlig tidsbesparing ernås, emedan en punkt
blott en gång behöfver viseras, hvarförutom man härigenom är
befriad från de misstag, som lätt kunna uppstå, vare sig deraf
att stångföraren hoppar öfver punkter, ropar oriktiga nummer
etc., eller deraf att man sjelf förvillar sig bland den mängd
afskärningslinier, hvarmed papperet slutligen blifver uppfyldt.
Att omedelbart erhålla en snygg karta, fri från dylika linier,
torde ock vara angenämt. När man för öfrigt betänker, att
distansmätaren äfven kan begagnas såsom dioptern till
afskärningar och dervid är denna öfverlägsen i noggranhet, samt
dessutom på samma gång är ett nivelleringsinstrument; så
presenterar den så många fördelar, att hvar och en, som sysselsätter
sig med hithörande mätningar, säkerligen ej skall ångra att hafva
gjort sig förtrogen med detta instrument.

Fig. 1.

Fig. 2.

W. Boulton’s drejmaskin.

W. Boulton’s drejmaskin för
porslins- och lergods-tillverkning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>