Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 42. 21 Oktober 1871
- W. Boulton's drejmaskin för porslins- och lergods-tillverkning
- Snabbtorkning af lim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drejmaskin, som synes kunna blifva rätt användbar, isynnerhet som
vid densamma på ett enkelt sätt den anordningen är träffad, att
kunna efter arbetets beskaffenhet genast ändra hastigheten å
drejskifvan.
Spindeln (fig. 1), som för drejskifvan, å hvilken massan
formas, är lagrad både upptill och nedtill i ramverket, som
utgör stommen till sjelfva maskinen. På denna spindel är äfven
fästad en omvändt konisk skifva B med något urhålkad yta,
och står den i beröring med en annan konisk skifva A med på
motsvarande sätt utböjd yta. Denna senare är fästad på en axel,
som erhåller sitt stöd i skjutbara lager, anbragta å den
cirkelformiga bågen E. Mot denna båge hvilar ett litet friktionshjul,
placeradt å ena änden af en knäböjd häfstångsarm C, belastad
med en vigt. Andamålet med denna anordning är att hålla de
båda koniska skifvorna pressade emot hvarandra, så att
tillräcklig friktion dem emellan uppstår för öfverförande af den
rörelse, som genom remmen D och en spårskifva meddelas
skifvan A. Medelst trampen G i förening med en hafstång,
fästad vid bågen E, kan den vid F sittande arbetaren inställa
axeln, å hvilken skifvan A finnes, genom lagrens förskjutning
i en mera eller mindre sned ställning i förhållande till spindeln;
och kommer sålunda olika delar af skifvan A i beröring med
skifvan B, hvarigenom hastigheten å denna senare kan förändras
inom de gränser, för hvilka skifvorna äro konstruerade.
Fig. 2 framställer en annan anordning. Här sitter
remtrissan A direkte på drejspindeln och remmen D löper tätt
förbi densamma. Derigenom att arbetaren trycker knäet mot
plattan C, pressas medelst häfstången spännrullen B mot
remmen, så att denna kommer att ligga an mot remtrissan A och
således sätter densamma i rörelse. Vid remmens normala läge
står skifvan A stilla, men röres med en större eller mindre
hastighet, allt efter den styrka, hvarmed spännrullen pressar
remmen emot sagde skifva.
Snabbtorkning af lim.
Af professor Fleck i Dresden.
De förfrågningar, som gjorts hos författaren angående
konserveringen och torkningen af nykokadt limgelé, hafva gifvit
anledning till en serie af i stor skala utförda arbeten och
försök hvilkas resultat härmed öfverlemnas åt allmänheten för att
gifva den praktiske industriidkaren tillfälle att draga nytta deraf.
Det är en känd sak, att vissa salter, äfvensom absolut
alkohol, afskilja lim ur dess lösning. Att limet sålunda afskiljes,
kommer ej deraf att det blir olösligt i vatten, utan beror helt
enkelt derpå, att vatten borttages eller, hvilket visserligen låter
som en paradox, på en torkning, verkställd på våta vägen. På
sådant sätt torkande verka framför allt följande ämnen:
svafvelsyrad amoniak, engelskt salt, undersvafvelsyrligt natron,
glaubersalt, zink-, jern-, koppar- och manganvitriol samt alkohol. I
saknad af denna förmåga äro: koksalt (öfver hufvud taget alla
klorider), salpeter och salpetersyrade salter i allmänhet, pottaska,
soda, amoniak, kaustika alkalier, syror och organiska salter.
För den fabrikant, som vill göra sig förtrogen med detta
torkningssätt, äro följande försök mest att rekommendera:
1) Man löser svafvelsyrad amoniak eller undersvafvelsyrligt
natron i den minsta möjliga qvantitet vatten och skaffar sig på
detta sätt en starkt koncentrerad lösning af saltet. Derpå smälter
man något limgelé i ett kärl öfver varmt vatten eller vattenånga
och gjuter saltlösningen i det smälta geléet under ständig
omröring med en liten glasstaf. Limet stelnar straxt, så snart en
tillräcklig mängd af saltlösningen tillkommit, till en elastisk, i
köld gummiartad massa, hvilken i denna stelnade, d. v. s.
vattenfattiga form, icke mera ruttnar.
Lägger man detta utsållade gelé i rent vatten, utsväller det
ånyo efter några timmar, utan att hafva förlorat något af sin
bindande förmåga. Smälter man åter den utsaltade massan,
hvilken ännu innehåller ungefär 18 proc. fuktighet, tillsammans
med nyss beredt limgelé af 80–90 procents vattenhalt, så
erhåller man en lättlöslig, halffast limsort, som ej lätt ruttnar
och hvari finnas 2,5 proc. svafvelsyrad amoniak (om detta salt
användts till utsaltningen) och 53,5 proc. vatten. Sådant lim
liknar det, som tillverkas vid herr Stallings fabrik i Pieschen
nära Dresden och användes inom väfveriindustrien. Det
salthaltiga vattnet, som återstår, sedan det stelnade limet blifvit
borttaget, lemnar, om det afdunstas, det lösta saltet i sin
ursprungliga form. Hade limet eller limgeléet blifvit beredt
genom råämnets urkokning öfver fri eld, så att, såsom fallet
vanligen är, en del af limet blifvit sönderdeladt och förvandladt
till limsocker, så upptages detta limsocker, hvilket minskar
limmets bindkraft, af saltlösningen. Häraf följer att limet icke
allenast ej förlorar något af sin bindande förmåga genom
utsaltningen, utan till och med vinner.
2) Man skaffar sig en vattentät trälåda (jernkärl böra
undvikas) med låga väggar. Lådans botten beströs med ett ungefär
3 linier (9 m. m.) tjockt lager svafvelsyrad amoniak, engelskt
salt, undersvafvelsyrligt natron eller stött glaubersalt, breder
deröfver en fuktad linneduk och lägger ofvanpå denne
sistnämnda skifvor af limgelé på samma sätt, som då man lägger
dem på torkgallret, öfvertäcker derefter åter dessa med fuktigt
linne och strör derofvanpå ett lager af samma salt, som blifvit
strödt på botten af lådan. Sedan detta blifvit gjordt, och lådan
under några timmar varit öfverlemnad åt sig sjelf, märker man,
om man lutar något på lådan och förut har anbragt en öppning
i botten eller väggen af den lägst befintliga delen af kärlet,
huru en koncentrerad saltlösning börjar drypa genom hålet.
Efter 15–18 timmars förlopp upphör drypandet. Då borttages
den öfre linneduken jemte det salt, som är qvar på densamma,
hvarvid limskifvorna befinnas vara så till vida befriade från
vatten, att de kunna snabbt och fullständigt torkas i solvärme,
utan att smälta eller ruttna, och äfven vintertiden befrias från
den återstående vattenhalten, om de torkas på ett luftigt ställe.
Genom detta försök ser man således, att fabrikation af lim kan
försiggå hela året om utan användning af torkrum eller
vacuumpannor.
Fullföljer man dessa försök medelst vägning, erhåller man
följande resultat: Limgeléets ursprungliga vattenhalt varierar,
allt efter som detsamma vid beredningen blef mera eller mindre
afdunstadt, mellan 72 och 93 procent. Det lufttorkade limet
innehåller 12–15 proc. vatten, hvilket det först förlorar, då
det torkas vid 100°. Alltså måste vid torkningen limgeléet
befrias från 60–80 proc. vatten, för att fast och hårdt lim
skall kunna erhållas. Allt efter sin vattenhalt smälter limgeléet
vid 25°–31°; hålles det under längre tid vid 22°–25°, börjar
det ruttna. Vid 0° fryser det och förlorar dervid i bindkraft.
Innehåller limgeléet endast 25 proc. vatten, är det gummiartadt,
elastiskt, ruttnar ej mera, smälter först vid 94°-100° och kan
derföre utan fara torkas i solvärme. Det fryser då först vid
3,7°, men förlorrar ej derigenom i bindkraft. Genom
utsaltningen minskas limgeléets vattenhalt till 25–30 proc. Sker
denna utsaltning i värme, såsom i det första försöket
beskrifvits, återstå endast 18 proc. vatten. Saltet, som användts till
utsaltningen, kan ur lösningen återvinnas derigenom, att
lösningen afdunstar till torrhet, och sålunda det vatten aflägsnas,
hvilket saltet tagit till sig från limet. Detta salt kan sedan
ånyo användas till utsaltning.
Olägenheter vid detta förfaringssätt. Limet förlorar genom
utsaltningen i genomskinlighet och upptager ungefär 3–6 proc.
af det använda saltet. Detta salt blir således både såldt och
betaldt som lim. Om också limets bindkraft icke det ringaste
lider af denna salthalt, såsom talrika försök hafva visat, så
måste dock allmänheten hafva tid att vänja sig vid detta
ogenomskinliga lim. Då likväl det ryska limet äfven är
ogenomskinligt, men likväl omtyckt af allmänheten, så är det hufvudsaken
att gifva sin produkt ett passande namn, med hvilket den kan
införas i handeln; och föreslår jag namnet: »kärnlim».
För fabrikation af hvit gelatine har så väl
utsaltningsmetoden, som geléets befriande från vatten medelst alkohol
visat sig olämpliga, emedan produkten blir ogenomskinlig. Dock
hafva försök lärt, att, om de med alkohol behandlade
gelatinskifvorna torkas på ett till 62,5° uppvärmdt ställe, de blifva
klara och genomskinliga. Den alkohol, som användts, kan
ständigt genom destillation återvinnas.
Förfaringssättets fördelar. Genom limets utsaltning blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0350.html
