Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 45. 11 November 1871
- J. O. Andersson: Grafisk lösning af några praktiska problem
- Bolzano's rost för kolstybbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krafternas 5 och 6 storlek är bestämd af ofvannämnda linier.
Denna konstruktion stöder sig egentligen på en sats i den
grafiska statiken. Att den är riktig inses lätt, ty Q är ju
resultant till 3 och en kraft Oa, som åter är resultant till 5 och
6. Således är Q resultant till 3, 5 och 6. I kraftpolygonen
hafva krafterna 1 och 2, ehuru de der ej behöfvas, blifvit
antydda; äfvenledes de lika stora hvarandra motsatta krafterna 4.
Fig. 5.
De två reaktionskrafterna 7 och 8 måste hålla lasten Q i
jemvigt. Förutsatt att konstruktionen redan är gjord, så är i
E kraftens 7 riktning bestämd genom stödytans lutning, mot
hvilken den måste va/a vinkelrät. B är de tre
kraftriktningarnes gemensamma skärningspunkt; och den tredje
reaktionskraftens 8 riktning angifves af linien, som sammanbinder tappen
med B. Vi se emellertid, huru denna reaktionskraft 8 är riktad
nedåt. Alltså behöfves en nedåt riktad kraft för att jemvigt
må ega rum. Reaktionskraften 8 får väl vara riktad uppåt,
men aldrig nedåt, ty i sådana fall lyfter sig kranen ur
tapplagret och faller. Ofvannämnde konstruktion är således oriktig.
Gränsläget, på samma gång det lämpligaste, för 8 är det
horizontela. Om derföre från tappen en horizontel linie drages, tills
den råkar Q, så bestämmes för de tre krafterna en annan
skärningspunkt. Den linie, som sammanbinder denna punkt med E
angifver kraftens 7 riktning. De falska krafterna 7 och 8 nafva
blifvit bestämda i kraftpolygonen; de korrigerade krafterna
bestämmas på samma sätt. Stödytans lutning bör vara vinkelrät
mot den korrigerade kraften 7, såsom i figuren är antydt. Den
blifver, såsom synes, skarpare än förut. Svagare lutning bör ej
göras. Visserligen kan friktionen bidraga till, att kranen ej så
snart faller, men någon säkerhet är ock nödvändig. Det torde
knappt behöfva anmärkas, att stödytans lutning är oberoende af
storleken hos lasten Q (förutsatt att kranens vigt ej behöfver
tagas med i räkningen). Vi hafva här ett exempel på, huru enkelt
och i ögonen fallande den grafiska konstruktionen påpekar ett
misstag. Den algebraiska kalkylen är mera passiv. Den svarar
visserligen på allt, hvad man begär, men fäster sällan
uppmärksamheten på det, hvarom man ej frågar. Att så direkte underrättas
om ett begånget misstag, har konstruktören stor orsak att vara
tacksam för. (Forts.)
Bolzano’s rost för kolstybbe.
Denna omtalade rostkonstruktion består, enligt den af G.
Wellner i "Technische Blätter" offentliggjorda beskrifningen
hufvudsakligen af en vridbar ränna för brännmaterialets införande,
af i tvenne afdelningar snedt liggande samt mot nedre ändarne
trappforraigt afslutande roststänger med en solid skakningsinrättning,
hvilken manipuleras för hand, samt slutligen längst in och
nedanför ytterligare en trappa af en vanlig planrost, hvars stänger
kunna uttagas. Den vridbara rännan är placerad ungefär 75
linier (22 c. m.) ofvanför de öfversta roststängerna och kan
inskjutas så långt, att dess innehåll vid omhvälfningen uttömmes
på den redan brinnande eldytan och der likformigt fördelar sig
på den öfre delen af roststängerna. Brännmaterialet, som
sålunda likasom vid planroster faller ofvanpå glöden, tänder sig
genast nedifrån; och eger här alla vilkor rum för en fullständig
förbränning. Eldstadstemperaturen sänkes blott obetydligt,
glöden är jemnare, och slutligen eldens forcerande är möjlig.
Roststängerna sänka sig från eldstadsöppningen omkring
12° och äro så anordnade i tvenne särskilda afdelningar, att
man på hvardera afdelningen kan omröra och sköta elden
genom en mellan dem befintlig öppning. Detta är af så mycket
större vigt, då just sämre brännmaterial (stybbe af trä- och
stenkol, m. m.) skola användas på denna rost. De
trappformade ändarne på roststängerna hafva för ändamål att qvarhålla
större kolstycken, som äro benägna att rulla ned på planrosten,
hvarigenom deras förbränning också blir i möjligaste mån
fullständig.
Skakningsinrättningen består af ett handtag, genom hvars
nedtryckande hvarannan roststång kan höjas omkring 6 lin. (18
m. m.) öfver de andra. Den tjenar att bevara roststängerna från
att sintra eller smälta tillsammans, samt att medelst renhållning
från aska lemna luften fritt och jemt tillträde genom
mellanrummen mellan roststängerna. Andra dylika inrättningar, isynnerhet
de kontinuerliga, som drifvas medelst maskin, åstadkomma
visserligen genom det ständiga skakandet af en småningom
försiggående nedskjutning af bränslet, likasom det nyss inlagda
brännmaterialets omedelbara nedfällande, men följden deraf blir också,
oafsedt de praktiska svårigheterna med ett alltför kompliceradt
maskineri, att de främsta kolpartiklarne komma på sådana
ställen, som äro blottade på eld, och kunna de således blott
ytterst långsamt tändas uppifrån, hvilket ju alltid skall föranleda
direkt afbrott i förbränningen. Bolzano’s skakinrättning deremot
är lätt att sköta samt föga eller intet utsatt för att förstöras.
Kolens öfverflyttning från den ena delen af rosten till den andra
sker medelst en raka, dock alltid så att ett lager af glöd
qvarblifver på rostytan, hvilket kan meddela åt det till nyes införda
friska brännmaterialet den erforderliga antändningstemperaturen.
Den uppkommande slaggen nedkommer jemte
sammansintrade kolmassor till den längst ned uelägna planrosten, der dess
förbränning ytterligare genom roststängernas utdragande får
nedfalla i askrummet. Genom dessa anordningar är det möjligt för
eldaren att på ett beqvämt och renligt sätt sköta elden och
hålla roststängerna rena, utan att behöfva minska
förbränningens effekt eller afkyla pannan genom inströmmande, kall luft;
under det att vid de flesta andra rostkonstruktioner eld aren är
tvungen att genom de öppna luckorna utkara glöden och de
sammanbakade slaggstyckena. Dervid går röken ut i rummet,
ångtrycket sjunker några skålpund; och då eldaren derpå genom
inkastande af nytt brännmaterial ännu mera qväfver elden,
behöfver denna en rundlig tid, för att åter komma i sitt förra
lifliga tillstånd. Under tiden röker elden mycket, ty den i
eldstaden existerande, afkylda luften är icke i stånd att på en god
stund antända gas- och kol-partiklarne, hvarigenom således en
stor del af brännmaterialets effekt går förlorad. Bolzano’s rost
deremot föranleder den största möjliga jemnhet i
värmeutvecklingen, hvartill äfven det nedsänkta läget af rosten ej så
obetydligt bidrager; ty härigenom uppstår en ganska stor eldstad,
hvars eldfasta väggar i sig uppsamla en betydlig värmeqvantitet,
som kan bibringa de uppstigande gaserna en tillräcklig
temperatur, för att de vid beröring med luftens syre skola antändas.
Visserligen går en större del af effekten förlorad just genom dessa
väggar såsom strålande värme än vid mindre och trängre
eldstäder; dock är denna olägenhet å andra sidan med hänsyn till
öfriga fördelar jemförelsevis ringa.
Den fördelaktigaste användbarheten af Bolzano’s rost träder
ögonskenligast i dagen genom de med densamma vunna resultat,
hvarom vittna ej blott den hastighet, med hvilken den på
åtskilliga platser vunnit inträde (på ett halft år hafva i Tyskland
öfver 150 dylika konstruktioner blifvit utförda), utan äfven den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0372.html
