Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 45. 11 November 1871
- Vogel: Om ljusets användning på det tekniska området
- Svenska säkerhetständstickor
- Smärre notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en tinktur af bladen till en tvåårig bolmörtsplanta skiljer sig
fullkomligt ifrån spektrum af den tinktur, som erhållits från en
ettårig dylik planta. Huru långt går således icke spektralanalysen
öfver den vanliga analysen med kemiska reagentier! Ljuset,
som i spektralanalysen för första gången kommit till användning
såsom reagens, är, såsom man ser, känsligare än allt annat, som
hittills i denna riktning stått oss till buds.
Efter de båda verldshistoriska verkningarne af ljuset, såsom
det i fotografien och spektralanalysen funnit uttryck, möta vi, i
andra ledet, ändtligen ännu en rad af tekniska
undersökningsmetoder, som äro bekanta under namn af "optiska prof" .Det
är här fullkomligt tillräckligt att blott till namnen anföra dessa
prof, såsom sockerprofning genom ljusets polarisation, optiskt
ölprof, optiskt mjölkprof och ägghviteprof, och slutligen pröfning
af garfämnet, för att också i denna riktning ådagalägga ljusets
betydelse. De gifva alla bevis på ljusets eröfrande intrång på
praktikens och teknikens områden. Måtte detta, den menskliga
andens fredliga vapen, ännu vinna många segrar!
(Bayer. Ind.- und Gew.-Blatt.)
Svenska säkerhetständstickor.
Såsom komplettering till den i N:o 38, sid. 303, af denna
tidning meddelade uppsatsen med ofvanstående rubrik, må
anföras följande af W. Jettel "Deutsche Industrie-Zeitung"
delgifna notis:
Tillkännagifvandet om de på professor Hlasiwetz
laboratorium utförda analyserna å "svensk" tändmassa är i den
angifna formen mindre användbar för praktikern. För det första
begagnas ej, såsom bekant, neutralt kromsyradt kali till
tändmassan, och vidare ej heller jernoxid-hydrat, utan vanlig
jernoxid. Procentsammansättningen måste således blifva:
| Glas . . . | 8,77 | proc. | |
| Lim . . . | 7,12 | ,, | |
| Tvåfaldt kromsyradt kali . . . | 5,59 | ,, | (i st. f. 7,36 neutralt) |
| Klorsyradt kali . . . | 46,76 | ,, | |
| Jernoxid . . . | 4,03 | ,, | (i st. f. jernoxidhydrat) |
| Mangansuperoxid . . . | 13,07 | ,, | |
| Svafvel . . . | 7,41 | ,, | . |
Det är att antaga, det den tändmassa, å hvilken analysen
blifvit utförd, blifvit sammanblandad i enlighet med följande
enkla tal:
| Glas . . . | 1,25 | skålp. |
| Lim . . . | 1,00 | ,, |
| Tvåfaldt kromsyradt kali . . . | 0,80 | ,, |
| Klorsyradt kali . . . | 6,75 | ,, |
| Umbra, brun, Fe2 O3 . . . | 0,50 | ,, |
| Brunsten . . . | 2,00 | ,, |
| Svafvel . . . | 1,00 | ,, . |
I denna sammansättning måste framför allt den stora
svafvelhalten falla i ögonen, då enligt Widerhold’s antagande
brunstenen i tändmassan måste med svaflet omsättas till svafvelsyrad
manganoxidul, för att undvika den obehagliga utvecklingen af
fri svafvelsyra vid an tandningen. På detta sätt kunna dock 2
delar brunsten förvandla endast 1/2 del svafvel i svafvelsyrad
manganoxidul. Jag fann äfven denna åsigt fullkomligt bekräftad
genom direkta försök. En efter ofvanstående uppgifter på
försök sammansatt tändmassa tänder sig visserligen temligen lätt
på amorfa ytor, dock med en blott svagt lysande låga samt
under utveckling af en betydlig mängd svafvelsyreångor, så att det
knappast är möjligt att tända flera än 3 till 4 stickor i ett
medelstort rum utan mycket obehag för andedrägts- och
lukt-organerna. Den tändmassa, som underkastats analys, och
följaktligen äfven de tillhörande, enligt uppgift "mest i handeln
förekommande" stickorna, kan således ej vara äkta utan blott
en temligen ofullkomlig efterhärmning. En af mig använd
"svensk" tändmassa, vid hvars antändning hvarken svafvelsyra
eller någon annan lukt utvecklades, innehåller på 1 vigtsdel
svafvel icke mindre än 21 vigtsdelar klorsyradt kali, alltså mera
än tre gånger så mycket som den analyserade tändmassan.
Smärre notiser.
Egendomligt fenomen vid tvenne ångpannor. I "Berliner
polytechnische Gesellschaft" har herr Scholl hållit ett föredrag
om ett egendomligt fenomen, som visat sig vid tvenne ångpannor
i ett par olika fabriker i Berlin, och öfver hvilka
undersökningen och bedömandet blifvit uppdraget åt föredraganden. I
förvärmningsrören till pannorna, hvilka först emottaga matarvattnet
och erfara den sista inverkan af förbränningsprodukterna, visade
sig nämligen en mängd svartbruna blåsor, som kunde lätt stötas
lös och dervid sprungo sönder samt visade jernet under hvar
och en urgräft ända till en half tum. Talrikast förekommo de i
närheten af vatteninloppet, men de fastade äfven vid nitar,
framspringande kanter af plåten samt förlorade sig vid stöttorna
mellan förvärmningsrören och sjelfva pannan. Pannsten fann
man nästan icke alls i rören, men väl i pannan, som bestod af
en cylinder med tvenne eldrör. Eldstaden var placerad under
pannan, och förbränningsprodukterna ströko först under
densamma, gingo derpå genom eldrören samt i sidokanalerna
omkring förvärmarne och kommo slutligen genom 5 kanaler till
skorstenen. Eldytan var vid båda pannorna ganska stor, vid
den ena omkring 760 qv.-fot (67,03 qv.-m.), och vid den andra
880 qv.-fot (77,62 qv.-m.). Häraf belöpte sig omkring 220
qv.fot (19,40 qv.-m.) på förvärmarne. Kostytan var ungeför 1/26 – 1/27
af eldytan. Under en omsorgsfull skötset af båda pannorna,
hvilka blott hade varit i gång ett år och voro förfärdigade vid
en af de bäst renomerade fabrikerna, hade förut ej någon dylik
skada blifvit å dem iakttagen.
Skulden härtill sköts först på jernets egenskaper, ehuru
pannor af rhensk plåt och likadan konstruktion, men med
kortare och blott tre rökkanaler, under ett mycket längre bruk ej
visat något sådant förhållande. Detta påstående förlorade också
sin kraft, derigenom att inlaggda profver af bästa jernplåt
äfvensom af ren zinkplåt efter 14 dagars tjenst likaledes blifvit
mycket angripna. Då nu äfven blifvit konstateradt, att i
förvärmningsrören rådde en temperatur af endast 74°–75°, under
det att ångan var 140°–145°, så antog föredraganden, äfven
på grund af andra iakttagelser, att den atmosferiska luften i
matarvattnet ej blifvit utdrifven ur förvärmarne, utan fastade
sig jernet i form af blåsor och sålunda åstadkom dess
förstöring – ett antagande, hvartill äfven andra, som undersökt saken,
slutit sig, och hvilka derjemte betonade närvaron af kolsyra i
luftblåsorua. Vid den ena pannan skedde matningen med
Berliner-vattenledningsvatten: och den andra erhöll sitt matarvatten
medelst en ångpump genom en i många rätvinkliga krökar
gående rörledning från Spree. Ett försök i smått angaf dessutom,
att ledningsvattnets luftblåsor först då aflägsnas från kärlets
väggar, när det blifvit 88° varmt och derutöfver. Derjemte
hade man väl ocksä gått för långt, då man anordnat fem
rökkanaler samt tagit förhållandet mellan rostytan och eldytan
såsom 1 : 26. Man kunde derföre ej erhålla tillräcklig temperatur
å gaserna i sista kanalen för att upphetta matarvattnet så att
luftblåsorna utdrefvos; och blefvo sålunda dessa sittande vid
framspringande kanter samt föranledde jernets oxidation.
Man har nu med framgång hindrat blåsornas inverkan och
vidare anfrätning genom att öfverstryka förvärmningsrören, det
ena med tjära och det andra med mönjefärg. Egaren af den
ena pannan nyttjar dock numera brunnsvatten i stället för
ledningsvatten, hvilket förra ej afsätter pannsten i förvärmarne,
men väl i sjelfva pannan. Föredraganden omnämnde slutligen
ännu några analoga fall, då man antog närvaron och inverkan
af organiska syror i vattnet och dervid hjelpte sig fram genom
att man inmatade vattnet direkte i pannan, så att
förvärmnings- och motströmnings-rören ej begagnades.
Det framgår af det meddelade, att man för flodvatten, som
håller mycket luft, har att sörja för en temperatur i
förvärmaren, som är nära kokpunkten, hvarför det ej torde vara rådligt
att med förhållandet mellan rostyta och eldyta gå utöfver 1 : 25.
Pannor af förhållandet 1 : 50 äro väl äfven i bruk, men blott
såsom rörpannor, och hafva de ej heller varit länge med i
praktiken. (Deutsche Ind.-Zeit.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0375.html
