Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 46. 18 November 1871 - Bader: Om dekorering af boningsrum - Anteckningar under en studieresa i tekniskt ändamål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enfärgade anstrykningen behålla företrädet. Fris och sockel
skola, utförda efter ofvan gifna anvisningen, föranleda större
kostnader än lika stora ytors påklistrande med tapeter. Denna
kostnadstillökning kunna vi utjemna med väggens enklare
behandlande. Visserligen stöta vi också här åter på en fördom
hos vår medelklass, som förmenar att tapetserade väggar på sitt
sätt äro "förnämare" än målade. Men konsten har icke att
bekymra sig om sådana oberättigade åsigter, utan desto mera
genom uppställande af mönstergiltiga förebilder sträfva att
aflägsna dessa fördomar samt väcka och stärka känslan för skönhet.
Ännu ett ord om väggens vertikala delning. Hvarje vägg
fullgör på en gång två funktioner: för det första afslutar den
rummet, och för det andra stödjer den de delar, som tynga derpå.
Skall nu dekorationen lifva väggen, så måste den bringa dessa
båda funktioner hvar för sig i dagen. Vi pryda icke på
goda skäl våra boningsrum med pelare eller pilastrar, men vi
böra ej heller måla pelare på väggen, ty målad arkitektur har
alltid det vanskliga med sig, att den är beräknad att ses från
en bestämd synpunkt af åskådaren och således blir oriktig från
hvarje annan punkt. Vi vinna snarare en ändamålsenlig delning
af väggen på ett enkelt sätt genom att dela den mellan sockeln
och frisen öfverblifna ytan i smärre fält, och skilja dem från
hvarandra genom breda vertikala ränder. Dessa ränder öfvertaga
genast för ögat pelarnes funktion. Genom sin färg måste de
skarpt framstå från väggen, och kunna äfven dekoreras. De
skola låna sin prydnad af de målade grekiska hörnpelarne, eller
med framgång härma renaissansens utfyllningar, men deras
ornament skola på billigt sätt utföras i genombrutna former. Uti
rum med mindre vidd kan det vara nog att anbringa sådana
ränder blott i hörnen. De fält, i hvilka väggen sålunda är
delad, erbjuda nu den mest välkomna strängt afslutna yta för
taflor, statyetter och dylikt. Emedan de icke hafva alltför stor
utsträckning föranleda de till formerande af smärre grupper,
hvarigenom innehafvarens tafleförråd också kan ordnas efter
föremålens natur; ty intet gifver sämre intryck än då landskap,
porträtter och genremålningar synas förenade till samma grupp.
Ännu har man att iakttaga två saker vid anordningen af
dessa fält. Man måste först undvika att de komma i kollision
med möblerna. Om t. ex. soffan skall intaga midten af väggen,
så skulle vi väl icke på en slump dela väggen i tre lika delar,
utan på sidofältens bekostnad göra det medlersta så stort, att
soffan finner beqväm plats emellan pelarränderna, som innefatta
detta. Det mellersta fältet karakteriseras då redan genom sin
större utsträckning såsom väggens hufvuddel, och gör, såsom
sådan, anspråk på rikare prydnad af taflor än de andra. Men
framför allt måste vi här akta oss att taflorna icke komma att
hänga utom fältet och framför pelarne, ty derigenom skulle hela
dekorationen blifva illusorisk. Den som för den skull har en
tafla utaf stor vidd, måste med allt skäl låta dekorationen rätta
sig efter taflan. Det är alldeles nödvändigt att egaren och
dekoratören i förväg öfverenskomma om, hvad som åsyftas, framför
allt att antalet och bästa anordningen af möbler och taflor
bestämmas, och att i öfverensstämmelse dermed det
ändamålsenligaste sättet för dekoreringen väljes.
Till väl dekorerade rum hör slutligen också ett på
öfverensstämmande sätt behandladt tak. Ingenstädes är sparsamhet
med prydnader sämre på sin plats än här. Ett glatt, odeladt
och oprydt tak verkar rent af nedtryckande. Här är ändamålet
med dekoreringen att lätta taket för ögat; och det enklaste
medlet att vinna detta ändamål är att göra bjelkarne fria såsom
uppbärande delar, så att deremellan det egentliga taket synes
såsom en lätt fyllning. I stället för de parallelt löpande bjelkarne
eller sådana, som korsa hvarandra, konstruerar man väl också
rikt delade plafonder, som med deras lätta träverk och rikt
smyckade grund öfverspänna rummet med ett prydligt tälttak.
Der det icke; är möjligt att lägga bjelkarne fria, kunna vi hjelpa
oss på samma sätt som vid väggpelarne, och antyda då
bjelkarne endast med målade ränder. Om dessa ränder också göras
utan skuggning, således utan direkt antydning af plastisk
upphöjning, så äro de dock för ögat sjelfständiga delar och
framträda skenbart ur fältet; taket blir på detta sätt lättast deladt
och upplyftadt. Till prydnad för särskilda takdelar
rekommenderas dess behandling efter de romerska kasetternas art med
randlister och rosetter såsom det enklaste. Men äfven annan
dekoration kan här lämpligen anbringas; målarens fantasi finner
i taket det vidsträcktaste spelrum.
Om väggarne icke äro afdelade i vertikala led, så blir
takets delning helt och hållet oberoende af väggarne. Men om
dessa äro delade i fält, så måste till följd af en sträng lag,
bjelkarne, som uppbära taket, eller de dessa ersättande
teckningarne noga hvila på väggpelarne. På detta sätt bibehåller
dekorationen tillika konstruktionens enhet.
(Gewerbehalle.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
