Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 46. 18 November 1871
- E. Scheller: Glycerins förekomst, framställning och användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glycerins förekomst, framställning
och användning.
Af E. Scheller.
Glycerin framställdes första gången af Scheele år 1779
genom afdunstning af det vatten, som blifvit användt vid
blyplåsterberedning, och fick då namn af oljesött, oljesocker eller Scheeles
sött, emedan den mest framträdande egenskapen hos detta ämne
var dess söta smak. Under en lång tid blef det alldeles
lemnadt utan uppmärksamhet, ehuru det i stor mängd (fastän
förorenadt af alkalier och alkaliska salter) bildades vid
såpfabrikationen, hvilken redan under gamla tiden var känd och i
medeltiden drefs i temligen stor skala. Kemisterna sysselsatte sig
föga dermed och hade olika meningar om dess natur, till dess
Chevreul år 1823 visade att glycerin alltid bildades vid soponifiering
af feta ämnen, och härigenom leddes man till den åsigten, att
glycerinen var närvarande i dessa ämnen på ungefär samma sätt,
som basen uti ett salt, och gaf den till följd häraf namnet
glyceryloxid-hydrat. Ännu förgingo likväl några år, innan teknici
kommo att fästa sin uppmärksamhet vid densamma; det var
först, då stearinljus-fabrikerna begynte producera stora
qvantiteter deraf, som frågan om dess användning tör tekniska
ändamål uppstod.
Glycerinen förekommer i alla feta oljor, i fasta och
halffasta fetter, både inom växt- och djur-riket, uti förening med
fettsyror; hela denna grupp af ämnen kallas feta glycerider och
mängden af glycerin, som deruti innehålles, utgör 8 à 9 procent.
Någon gång förekommer den i fritt tillstånd, såsom då åtskilliga
oljor ur växtriket, t. ex. palmolja, under längre tid förvaras, och
kan då utdragas genom kokning med vatten. Pelouze uppgifver,
att den äfven bildas, då oljehaltiga frön krossas, genom de öfriga
beståndsdelarnes i fröen inverkan på oljan, äfven om luften
fullkomligt utestänges. Tillika med alkohol, och kolsyra
bildas den äfven vid drufsockers eller slemsockers jäsning.
Pasteur angifver mängden till 3 procent af sockrets vigt. Till
följd häraf finnes den äfven i vin, hvaraf den utgör ungefär en
half procent. Slutligen finnes den såsom glycerinfosforsyra
i den fasta muskelsubstansen och i lecotin, ett ämne som
förekommer i ägg-gulan, i hjernan och i gallan.
Under en lång tid använde man Scheeles metod för
framställande af glycerin. Olivolja kokades med fint fördeladt
silfverglitt och vatten, hvarvid blyoxideu ingick förening med
fettsyrorna och glycerinen erhölls i fritt tillstånd upplöst i vattnet
jemte en ringa qvantitet blyoxid. Blyet utfälldes med
svafvelväte, och efter filtrering och afdunstning erhölls glycerinen
såsom en sirapstjock vätska. Sedan Chevreul upptäckt glycerinens
bildning vid fetters saponifiering, försökte man att framställa
den ur luten, som återstår efter utsaltning af tvål och innehåller
utom glycerin, fria och kolsyrade alkalier, klorkalium,
klornatrium jemte åtskilliga färgande ämnen. Den metod, man först
använde, var följande: Man mättade luten med utspädd
svafvelsyra, filtrerade, ifall någon fällning bildats, och afdunstade
filtratet till sirapskonsistens, hvarpå det behandlades med sprit,
då de flesta svafvelsyrade salterna blefvo afskillda. Spriten
afdunstades derpå, och glycerinen upphettades till 120–130° för
att befrias från vidhängande vatten. Den svafvelsyra, som
möjligen fanns qvar, aflägsnades genom digerering med kolsyrad
kalk, och de färgande ämnena medelst filtrering genom benkol.
Önskade man den ännu renare, befriade man den från de ännu
qvarvarande salterna genom förnyad behandling med sprit och
derpå följande afdunstning.
Något senare föreslog Cap ett annat framställningssätt,
hvarigenom glycerinen skulle fås renare och särskildt blifva fri
från den obehagliga lukt, som alltid fanns hos den enligt den
förra metoden framställda, hvilken härrörde från fettsyror, som
ej kunnat fullständigt aflägsnas. Cap bestämde först i ett
uttaget prof kalkmängden genom fällning med oxalsyra och satte
derpå till glycerinen en mot kalkhalten svarande qvantitet
svafvelsyra, lät den utfällda svafvelsyrade kalken sjunka till botten och
aflägsnade derpå de flyktiga feta syrorna genom destillation i
jernkärl, fordrade med bly, hvarvid den elaka lukten fullständigt
försvann. Då vätskan var koncentrerad till 10° Baumé,
afkyldes den för att låta den svafvelsyrade kalk, som ännu
möjligen fanns qvar, afsätta sig och profvades, om syra fanns i
öfverskott, i hvilket fall en liten qvantitet kolsyrad kalk
tillsattes. Afdunstningen fortsattes derpå till 24° Baumé,
hvarefter vätskan ånyo afkyldes för att låta ännu en portion
svafvelsyrad kalk afsätta sig och aflägsnade de färgande ämnena medelst
filtrering genorn benkol, hvarpå den slutligen afdunstades till en
koncentration at 28–30° Baumé. Den sålunda framställda
glycerinen var svagt gul och innehöll spår af kalk. Det faller af
sig sjelf, att dessa operationer voro kostsamma, och blefvo de
nästan uteslutande använda i farmecutiska laboratorier. Det var
först, då man lärde att destillera glycerin medelst öfverhettad
vattenånga, som det kunde blifva tal om att producera större
mängder deraf.
I början af 1830:talet erhöll H. Reynold patent i England
på ett sätt att framställa glycerin ur luten från såpsjuderierna
genom destillation med öfverhettad vattenånga. Grunddragen af
denna metod äro följande: Luten koncentreras först antingen
öfver öppen eld eller ännu bättre med tillhjelp af ett ångrör,
som anbringas något under vätskans yta. Allt efter som väte
kan afdunstas låter man ny lut tillflyta, så att vätskans höjd i
kärlet ständigt förblir densamma. När lutens temperatur stigit
till 116°, bringas den i ett destillationskärl, och en ström af
öfverhettad vattenånga inledes, hvarvid glycerinen öfvergår
tilllika med vattenångorna. Naturligtvis var den sålunda framställda
glycerinen icke ren, och bättre blef den ej heller då man
använde återstoden, som erhölls vid stearinljusfabrikationen. Då
sopenifieringen af fetterna här gjordes medelst kalk i stället för
kali eller natron, blef naturligtvis luten mycket rik på kalksalter.
För 17 år sedan inträffade en förändring i
stearinljustillverkningen, som fick ett betydligt inflytande på
glycerin-industrien. Redan år 1823 hade Appert iakttagit, att fetterna
sönderdelas genom användning af ånga af högt tryck, men det
var först 1854, denna upptäckt blef grundligt bearbetad af
Berthelo, som bestämdt uttalade, att feta ämnen under ett tryck af
10–15 atmosferer och vid en temperatur af 180° sönderfalla
i glycerin och fettsyror. Inom kort blef denna temperatur
tillämpad vid stearinljus-fabrikerna, och der producerades en stor
mängd rå glycerin, hvilken likvisst ej var fullkomligt fri från
salter, alldenstund man ej helt och hållet kunde undvika bruket
af kalk och andra baser; vidare innehöll den åtskilliga
oorganiska syror, äfvensom fettsyror. Till färgen var denna glycerin
mörkbrun, något oklar och måste ovilkorligen undergå en rening,
innan den kunde begagnas. Reningen sker nu antingen genom
inkokning, behandling med benkol och afdunstning i vakuum,
hvarvid de flesta salter och färgande ämnen aflägsnas och
produkten kommer i handeln under namn af raffinerad glycerin,
eller genom en destillation, hvilken väl i hufvudsaken är
densamma som Reynolds, men dock något modificerad.
Konstruktionen af denna destillationsapparat är ännu en
fabrikshemlighet. Vid denna destillation afskiljes fullständigt alla salter och
några tjärartade ämnen, hvilka i temligen betydlig mängd finnas
för handen i den råa glycerinen, men hvilka till sin natur ännu
ej äro så noga kända. På detta sätt framställd, är glycerinen en
luktlös vätska, af starkt söt smak; den törändras ej af luften,
håller sig ständigt flytande utan att afdunsta och har således
samma goda egenskaper som olja och socker, men har derjemte
den fördelen att vid längre förvaring hvarken härskna eller
öfvergå i jäsning. Med vatten kan den blandas i alla
förhållanden, och är ett lösningsmedel för många ämnen. Vid
uppvärmning håller den sig oförändrad till 150°; en del
öfverdestilleras då utan att förändras, medan det öfriga sönderdelas
och utvecklar häftigt stinkande ångor.
Den första användning, man gjorde af glycerinen, var till
medicinskt bruk och förbrukningen af detta ämne har mer och
mer tilltagit, ju renare man lärde att framställa det. Det
användes emot katarr, mot frost, brännsår och andra sår, men
isynnerhet såsom ett medel att hålla huden mjuk och hindra
den att spricka sönder. Till följd af denna glycerinens egenskap
att konservera huden, har man deraf sammansatt en stor mängd
kosmetiska medel, hvari glycerinen alltid är den väsentligaste
beståndsdelen. Bästa medlet vore måhända glycerin ensamt,
utan alla tillsatser, eller på sin höjd försatt med någon parfym.
Till glycerinens egenskaper hör äfven den, att vara fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0382.html
