Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 48. 2 December 1871
- Tapetbordure
- E. Toulmin Smith: Om användandet af växtformer i ornamentiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:o 48. Stockholm den 2 December 1871.
Tidningen utkommer hvarje Lördag.
Pris: för 1/1 år 10 rdr, 1/2 år 5,25 rdr, 1/4 år 2,75 rdr.
Lösnummer 25 öre.
Hufvudredaktör och ansvarig utgifvare:
Civilingeniör W. Hoffstedt.
Adress: Mästersamuelsgatan N:o 56.
Annonspris: 10 öre pr petitrad. Tidningens
expedition: Norra Smedjegatan N:o 28.
–––––
Innehåll:
Tapetbordure (illustr.) Om användandet af växtformer i
ornamentiken, af miss E. T. Smith (forts.),
Ingeniörs-Föreningens sammanträde den 27 och 28 November. Grafisk
lösning af några praktiska problem, af ingeniör J. O. Andersson.
II (illustr., forts.). Sconcia’s fason-svarfstol (illustr.) Om
betydelsen af kolsyras och mjölksyras förekomst i öl, af A.
Vogel. Tjärfärgers skadliga inflytande på den menskliga
organismen. Notiser. Patenter. Upplysningar. Adresslista.
Annonser.
–––––
 |
Tapetbordure.
(Ur »Museum der modernen
Kunstindustrie.»)
|
Om användandet af växtformer
i ornamentiken.
Af miss E. Toulmin Smith.[1]
Kärleken till ornamentet i någon form är
gemensam för hela menniskoslägtet. Antingen vi
vända oss till vilden eller civiliserade nationer, finna
vi densamma på något sätt uttryckt, mera eller
mindre i öfverensstämmelse med de sanna lagarne
för det sköna. Barnen, som sno sina girlander och
pryda sig med blommor, vilden, som tatuerar sitt
ansigte och anordnar fjädrar på hufvudet, visa blott
likaså många naturliga uttryck för en önskan att
hafva omkring sig någonting mera att se på än det
blott nyttiga. Denna önskans realiserande är ej
annat än ett utförande af verldskaparens planer,
hvilken gjorde allt icke blott så, att de skapade
varelserna kunde lefva deri, utan äfven så att de
funno det skönt att skåda. Utvecklingen af det
vegetabiliska lifvet kunde hafva blifvit tillgodosedd
utan att fordra denna ändlösa variation, vi nu se,
af blommor och frukter; men huru mycket skulle
verlden ej hafva förlorat derigenom och hvilket
mäktigt bevis på Guds kärlek till menniskorna hade
då ej blifvit borttaget! Vi äro tacksamma mot
dem, som förse oss med det nödvändigaste för vårt
uppehälle, men denna tacksamhet antager en mera
liflig form, om åtrån efter det sköna tillfredsställes
på samma gång som behofvet af det nödvändiga.
Och i verkligheten är det tvifvelaktigt, huruvida
någon skulle vara i stånd att till full utsträckning
begagna sig af sin inneboende kraft, om ej kärleken
till det sköna i någon mån tillgodosågs; och då
förmågan hos en talang samt storheten af det mål,
till hvilket denna sträfvar, tilltager genom öfning, så
måste vi, ju mera vi fröjda oss åt det sköna och
söka efter en större fulländning, blifva bättre i stånd
att förstå denna aldrig utsinande källa för det
sköna, som öfverallt är tillgänglig för oss i –
naturens verk.
Men ehuru denna förkärlek för ornering –
d. v. s. för någonting mera än det, som blott är
nyttigt – sålunda är en naturlig instinkt hos
menniskoslägtet, behöfver den, likasom allting annat,
vårdas och ledas, om. den ej skall åstadkomma en
motsatt effekt mot den åstundade. En ej återhållen
smak för prydnader skall sätta det i första rummet
som blott bör komma i det andra. En första princip
för ornamentet är, att det aldrig får framträda på
det ornerade föremålets bekostnad. Egypterna och
efter dem grekerna hade denna princip för sina
ögon vid alla sina verk; antingen, såsom hos den
förra nationen, ornamentet blef så införlifvadt med
föremålet, att det utgjorde en integrerande del af
detsamma, och från hvilket ej någon del kan
borttagas utan att återstoden skadas, eller, såsom hos
grekerna, det underordnades det helas allmänna form.
Förbiseendet af denna princip leder alltför ofta till
vår tids dåliga ornament. I stället för att taga
idéen från en naturlig form och begagna den för att
uttrycka ens egen tanke, kopieras sjelfva denna
form och bibringas ett utseende så likt naturen som
möjligt. Detta må att börja med ej synas oss vara
ett oriktigt bruk af naturen, men någon eftertanke
skall snart visa oss, att så är fårhållandet. Vid
dekorering få vi ej förändra naturen hos det
föremål, som skall orneras, ej heller komma det att
likna, hvad det ej är. Detta är den stora skilnaden
mellan målning och dekorering. En målning måste,
för att vara af värde, på sådant sätt framställa
föremålen, så att scenen står lifligt framför
åskådarens ögon. Skilnaden i relief, färger, skuggor
och dagrar är allting, och materialet, på hvilket de
framställas, intet. Vid dekorering åter är det ett
misstag att visa form och teckning på ett så lifligt
och vexlande sätt, att uppmärksamheten borttages
från afsigten med det hela, eller detta på något sätt
beröfvas det bruk, hvarför det ursprungligen var
afsedt, Då man tecknar mönster för en plan yta
t. ex., är det en dålig smak att medelst skuggor och
dagrar gifva dessa en sådan relief, att det hela
får ett skrofligt i stället för ett jemnt utseende.
Detta påträffas ganska ofta, och mänga äro till och
med förtjusta öfver den underbara kopian af
någonting, hvarmed de äro förtrogna, i stället för att taga
i betraktande, huru litet det öfverensstämmer med
sjelfva det ornerade föremålet. En matta väfves så,
att dess mönster skall framträda såsom verkliga
blommor, en tapet målas såsom sidan af ett galler,
betäckt med slingerväxter, men båda idéerna äro
oförenliga med ytan, på hvilken de synas, som ju
måste framträda plan. Men om vi, i stället för att
kopiera blad och blommor, sådana vi se dem, toge
kännedom om deras form och på grund deraf
utarbeta mönster för våra föremål, så toge vi ju lika
väl naturen till vår ledare; men i stället för att
vara blinda efterhärmare, göra vi ett intelligent
bruk af det formens språk, hvarmed den förser oss.
Geometriska figurer äro de bästa, på hvilka vi
kunna grunda en ornamentsteckning, och dessa finna
vi äfven i naturen – cirkeln, triangeln och
fyrhörningen äro grunden till de flesta, om ej alla naturens
ursprungliga former. Ett förträffligt exempel på
triangeln ger murgrönan; fyrhörningen finna vi hos
de s. k, korsformiga blommorna och många andra
slags växter, och på cirkelns användning behöfver
knappast anföras något exempel, då vi igenkänna
[1] Denna uppsats tilldelades nyligen af »the Female
School of Art» sir Stafford Northeate’s pris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0393.html
