Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49. 9 December 1871 - E. Toulmin Smith: Om användandet af växtformer i ornamentiken - Om elektriska och pneumatiska ringverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit invändt med afseende på deras utarbetade verk, att
mycket deraf placerades till så stor höjd öfver åskådaren, att
dess fulla skönhet ej kunde ses; men om detta minutiösa
utförande icke inkräktade något på förtjensten af anordningen
såsom ett helt, bör det räknas till den grekiska artistens heder,
som slösade så mycken kärleksfull omsorg på det, som enligt
deras antagande blott komme att ses af de gudomligheter, som
han dyrkade.
Den romerska ornamentikens mål synes hafva varit att
hedra sig sjelf, och derföre kunde den ej uppnå samma grad af
utmärkthet som den grekiska. Hufvudkännetecknet för det
romerska ornamentet var den ena snäckans utväxande ur en
annan. Föreningspunkten var ej så smakfull som vid det
grekiska och acanthusbladet ej så förädladt. Romarne utförde
ornamentet så långt, att de satte det främst i stället för i
andra rummet, och då de kopierade sina former efter grekerna,
glömde de att iakttaga don underordning, i hvilken allt hölls i
förhållande till hufvudidéen.
Den pompejanska dekoreringskonsten, tagande litet från
alla föregående stilar, hade att tacka friheten, med hvilken dess
fantasirika former bildades samt glansen i sina färger för sin
skönhet. Blommorna och växterna anordnades i fyrhörningar
eller diagonalen stundom utarbetade, stundom hemtade direkte
från naturen, samt ofta så, att de utgingo från de mest
groteska föremål. I sin helhet är den pompejanska konsten
ljus och vacker, men har brist på denna bredd och detta lugn,
som vi finna i ornament, grundade på fixa principer.
Fortgående mot östern komma vi till den byzantinska
konsten, grundad på åtskilliga skolor. Den frambragtes under
Constantin vid användningen i Byzantium genom många
främmande artister, af hvilka hvar och en hade sina egna idéer.
Grekiskt inflytande är ganska märkbart och spår af assyriska
arbetare synas äfven. Den byzantinska konsten var i sitt högsta
flor under sjette århundradet, och dess former påträffas
återgifna, antingen noggrant kopierade eller med några små
modifikationer, å många af renaissansens byggnader i Europa. Likasom
den sjelf uppväxt ur flere stilar, bidrog den att bilda de
nordliga europeiska nationernas. Sophia-kyrkan i Constatinopel,
uppförd under Justiniani patronat i sjette århundradet, är den
bästa typen för byzantinskt arbete. Det utmärkande
kännetecknet på denna stil är att löfverket har breda och skarpt
spetsade små blad, hvart och ett försedt med en större, längsgående
fördjupning. Dess inflytande framträder hufvudsakligen i den
rnooriska arkitekturen. Vid de byzantinska mosaikerna, likasom
å de lysande listverkeu finna vi en vacker variation i formen,
för det mesta härledd från växtverlden; och i dessa äro de
principer, som hemtats från tidigare källor tydligen urskiljbara.
Det arabiska ornamentet var ett stadium mellan den
byzantinska och mooriska konsten. En mycket god effekt
åstadkoms genom att fördjupa ornamentet i stället för att göra det
upphöjdt. Löfverket, ehuru det bär spår af att vara härledt
från det grekiska, och således iakttog principerna om
utgreningen från ett centrum samt kurvaturen, följer en ny plan, i
det det fortsattes i en oafbruten spirallinie i stället för en stam,
fördelande sig i flera riktningar. Den kontinuerliga snäckan
finnes i deras teckningar.
I fördelningen af formens massor liknade araberna ej sina
grannar moorerna, hvilka i detta afseende synas hafva kommit
fulländningen så nära som möjligt. En jemförelse mellan
mooriska och arabiska arbeten, utförda vid samma tid, visar de
senares underlägsenhet. Principerna för orneringen, hvilka följts
af araberna, voro lika dem, som ledde moorerna, hvars storverk,
Alhambra, framställer dem såsom utförda med den högsta grad
af konstnärlighet. Här finna vi lagarne för proportionen i
färger, såväl som för massornas fördelning på det noggrannaste
bevarade. Moorerna utarbetade också för att bibehålla en god
effekt sitt ornament efter olika planer. Hufvudlinierna skulle
hafva den högsta relief och de sekundära anbragtes å ett något
lägre plan, under det att i ett tredje plan funnos de, som
uttryckte de vidare detaljerna. Om sålunda på något afstånd en
god effekt erhölls, försämrades ej denna genom ett närmare
betraktande, alldenstund för hvarje steg nya skönbeter
upptäcktes, som förut gått förlorade. Den stora principen att om era
konstruktionen, ej att konstruera ornamentet, förlorade de aldrig
ur sigte. De hade skäl för hvarje form, de utvalde, och
anordnade dem så, att hvarje linie sprang fram från en annan linie.
I dessa mönster, härledda från löfverket, har den naturliga
metoden för böjningen samt förbindningen af hvarje linie med
hufvudstammen alltid omsorgsfullt blifvit iakttagen. Den
mooriska konsten visar, huru mycket kan läras af naturen utan att
kopiera densamma. Förbjudna genom sina lagar att gifva en
exakt framställning af naturens former, adopterade moorerna de
principer, enligt hvilka dessa äro ordnade, och framställde
sålunda en klass af löfverk, hvilken, ehuru ytterligt noga afpassad,
aldrig sårar ögat genom absurda eller oharmoniska former.
Bland österns folk, perser, indier, kineser och japaneser,
hölls mycket mindre på en lämplig form än bland vesterns. De
återgåfvo trognare blommornas och bladens verkliga skapnad.
Under det att anordningen af hufvudlinierna är i
öfverensstämmelse med de bästa stilarterna, uppfylles mellanrummen med
trogna reproduktioner af naturliga blommor. Emedan dessa
nationer så väl förstå sig på konsten att harmoniera färgerna,
döljer den sålunda åstadkomna skönheten formens underlägsenhet;
men ser man på deras teckningar med afseende blott fästadt
vid formen allena, och isynnerhet om man jemför dem med den
grekiska och mooriska konstens, erfar man, huru mycket mindre
det helas effekt är hos de förra. Ett skäl härtill spåras hos
perserna i deras böjelse för brokigt utstyrda manuskripter;
detta skulle naturligen kräfva en mindre stil än de arbeten,
hvaråt grekerna egnade sin förnämsta uppmärksamhet, och i
denna måste en finhet i teckningen vara mera behaglig än
något storartadt.
Indierna hafva utarbetat de senaste och följdriktigaste
lagarne för ytans fördelning och liniernas anordning. Deras konst
är beskrifven såsom förenande den arabiska stilens stränghet
med den persiskas skönhet. De förstå på ett anmärkningsvärdt
sätt att kombinera rikedom i utförandet med effektfullhet, och
äfven att tillämpa en blommas form på ett gifvet utrymme utan
att borttaga dess karakter. Deras vackra skulpturarbeten i trä
och elfenben, deras teckningar för silfverpjeser likasom för
väfnader, allt visar, huru troget naturens former kunna följas utan
att kopieras, samt huru en oändlig variation kan åstadkommas,
äfven då vissa allmänna principer bibehållas för sinnet.
Kineserna ega, likasom deras grannar, indierna, en
beundransvärd förmåga att kunna harmoniera färgerna, men de
äro helt och hållet i saknad af denna fantasi, som skall leda
dem vid härledandet af en bild eller figur från någon form i
naturen. De äro noggranna kopister och förstå derföre att
anordna sina blomsterdekorationer med afseende på växtsättet,
men de hafva ej varit i stånd att införa någon ledig stil i
ornamentet. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
