- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 /
391

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49. 9 December 1871 - E. F. Dürre: Anmärkningar om tillverkning af smidbart gjutjern - Smärre notiser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sådana tunna stycken blir hvitt, men håller bättre än nyss
gjutet hvitt jern.

Efter afgjutningen lägger man sandkistans innehåll på ett
jerntrådsgaller för att på det minst tidsödande sätt skilja
gjutgodset ifrån sanden. Detta sker företrädesvis vid smärre pjeser,
hvaremot man afskiljer större pjeser en och en ur sanden, eller
afkratsar dem med en skrapa. Ingötet afbrytes förmedelst
mejsel eller hammare.

De uttagna artiklarnes fullständiga rengöring sker på olika
sätt. Pjeser af lika utsträckning åt alla sidor, således
hvarken flata eller långa, bringas i stora och hastigt roterande
trummor, der de ömsesidigt afrifva sanden från hvarandra. Alla
saker, på hvilka ett sådant förfarande icke låter använda sig,
emedan de företrädesvis skulle lemna skärfvor, blifva antingen
af arbetarne – förnämligast gossar – afrifna, eller efter
föregående afrättning med vatten betade i utspädd svafvelsyra,
åter aftvättade samt torkade i sågspån på heta plåtar. De på
detta sätt till aducering förberedda pjeserna komma nu i
aduceriugskärl, cylindrar af omkring 1 fots diameter och 1,25
fots höjd, hvilkas sidor och botten måste vara 4 till 5 linier
tjocka. Ehuruväl efter hvarje slutad operation en god del af
materialet i formen atkläder sig under form af glödspån, uthålla
kärlen likväl 15 till 20 operationer. För ovanligt formade
pjeser och ordinärt arbete begagnar man sig också af
tillfälliga aduceringskärl, dem man i sådant fall sammanböjer
af tunnt jernblock och förenar. I allmänhet uppbrännes
smidesjern mycket fort, och kan för den skull begagnas endast
till 2 eller 3 hettor; man begagnar sig af detta skäl
hufvudsakligen af gjutjern, som man sjelf bringar till lämplig form.
Det ämne, som man lägger emellan de särskilda styckena, består
af en blandning af nypulveriserad blodstensmalm och redan
begagnad dylik, som då har öfvergått till egenskapen af
hammarslagg, samt blifvit mer eller mindre sammanhängande. Vid
behandlingen af tjocka stycken, som fordra en mera uthållande
hetta, göres tillsättningen af ny blodsten starkare – en
omständighet, som grundar sig på teknisk erfarenhet. Man lyckas
icke utan en sådan tillsats, enär ett flera gånger begagnadt
blodstenspulver icke utöfvar någon verkan, oaktadt det blir fint målet.
Den kristalliniska textur, som oxidationsmedlet antager, torde väl
mer än den kemiska förändringen (d. v. s. förvandlingen till
jernoxidul) bidraga till att föröka reduktionsproduktens fasthet.

Hvad sjelfva nedbäddningen beträffar, sker den så, att man
på bottnen af kärlet lägger först 12 lin. tjockt lager af
jernmalmen och der ofvanpå det första lagret af pjeser, hvilkas
mellanrum böra vara omkring 4 lin. Äfven blodstenshvarfven
emellan lagren af gjutstyckena behöfva blott vara 4 lin. djupa,
och sluthvarfvet får utgöras af ett 12 lin. tjockt lager, som
äfven kan vara betäckt med sand. Derefter blir locket löst
pålagdt och kärlet signeradt med krita, så att man vet innehållet
och derpå vid insättningen kan förfara derefter. Större stycken
sätter man i de hetare delarne af ugnen, hvarvid åter kännedomen
om temperaturen och erfarenheten är af stor vigt.

Bränningen sker på det sättet, att man underhåller elden
18 till 24 timmar med full eld och derefter med partielt öppnad
ugn låter afsvalning fortgå under 24 till 36 timmar. Derpå
uttager man kärlen med tång och ställer dem på jernplåtar för
att låta dem helt och hållet kallna. Uttager man styckena för
heta, så få de icke den djupa och behagliga, blårödt skimrande
svarta färg, som är så mycket omtyckt. De tjockare styckena,
som äro öfver 6 till 8 lin. tjocka, blifva ofta. ännu en gång
aducerade, fastän det är fördelaktigare att låta dessa afkylas
något längre och att för den skull dermed besätta särskilda
ugnar. Den tvåfaldiga aduceringen förorsakar allt för lätt
ett förminskande af ytans skönhet, emedan texturens
förändring till större otäthet och den derpå följande afkylningen
alltid för med sig den blifvande ytans förändring. De ugnar,
som nyttjas till aduceringen äro vanligtvis höga, skåplika, framtill
öppna, ofvantill med ett hvalf slutna ugnar, som på ärilen
upphettas från två eldstäder, hvilkas gaser då stryka igenom hela
ugnen och genom ett rör dragas till ässjan. Ofta insätter man i
ugnens hålrum en andra murfordring, inom hvilken kärlen
uppsättas, hvarvid förbränningsgaserna spela emellan dem och den
yttre ugnsväggen. Ett sådant förfarande lämpar sig isynnerhet för
fina arbeten, hvarvid man vanligen leder gasen omedelbart
emellan aduceringskärlen. Ugnens bröst är antingen tillslutet
med jernplåtar eller lätt tillmuradt med sten. I hvarje fall är
det bäst att i denna tillslutning hafva observations-gluggar för
att iakttaga temperaturen. (Forts.)

Smärre notiser.


Solidifiering af petroleum. "Engineerings"
pariserkorrespondent skrifver rörande detta ämne följande: Solidifiering af
petroleum är en verklig upptäckt. Vi hafva hos en kemist i
Paris prof på nativ olja, rafinerad olja samt fasta stycken deraf,
uppkomna genom tillsats af 10 proc. af något främmande ämne.
Dessa senares konsistens är nästan såsom honings eller smörs,
och blifva preparaternas färg, beroende på oljans renhet,
antingen hvit eller mer och mindre brunaktig. Sjelfva operationen
är mycket enkel, hvarjemte afskiljandet af de främmande
beståndsdelarne ej möter något hinder. Petroleum är ännu i detta
nya tillstånd brännbar, men då den tändes, flyter den ej
omkring, och elden sprides ej med den förskräckliga hastighet,
som är karakteristisk för brinnande petroleum. Vi hafva varit
i tillfälle att bevittna ett experiment i mindre skala, hvilket
visade att detta preparat är mindre farligt att transportera au
flytande petroleum. Häraf följer, att transportkostnaden blir
mindre, äfvensom att mindre noggrann omsorg behöfver dervid
iakttagas. – Den praktiska delen af frågan behöfver dock
studeras ännu mycket mera, och många experimenter både på
laboratorier och i stort äro nödvändiga, innan de förväntade
resultaten kunna till fullo realiseras. Det är nämligen
nödvändigt att iakttaga klimatets inflytande på materialet, sättet för
blandningen och afskiljandet, äfvensom att utröna hvilket
material är lämpligast och billigast för solidifieringen, samt
slutligen att finna den verkliga kostnaden.

Om olägenheter af att begagna koppartråd till åskledare,
af H. Reinsch. I November 1870 instörtade enligt ett
meddelande i "Fürther Gewerbezeitung" vid ett utomordentligt
häftigt oväder flera skorstenar för ångmaskinsdrift. Författaren
uppfordrades af flere egare till dessa skorstenar att verkställa
undersökningar, hvarigenom borde afgöras, huruvida
skorstenarnes instörtande förorsakats genom stormen eller blixten.
För detta ändamål var det nödvändigt att undersöka åskledarne,
som varit anbragta på de förstörda skorstenarne.
Ledningstråden på en af dessa bestod af en kopparlina, sammansatt af
10 till 12 stycken trådar af ungefär 0,3 (1 m. m.) liniers
tjocklek. Denna tråd var alldeles uppfrätt på de ställen, som
varit öfver skorstenen och således ständigt varit utsatta för
inverkan af förbränningsgaserna. Härigenom hade ledningen till
en del blifvit afbruten och i öfrigt så skadad, att blixtens
afledning blott ofullständigt kunde ega ruin. Författaren blef
derföre öfvertygad, att instörtandet af denna skorsten
åstadkommits genom ett åskslag, om också den samtidigt rasande
stormen dertill bidragit. Genom flera grannar konstaterades
äfven på ed blixtens nedslående på den ifrågavarande
skorstenen, hvarförutom åskledarens smälta, med ett platinastif
försedda messingsspets lemnade intet tvifvel öfrigt om blixtens verkan.

Nu uppstår den frågan: hvarigenom uppkom koppartrådens
sönderfrätning? Svaret blir: genom den fortvarande inverkan
af de ammoniakhaltiga förbränningsprodukterna, då ju genom
stenkolens förbränning en stor mängd ammoniak bildas. Kopparen
angripes nämligen af dessa ångor likaså lätt som af
salpetersyra och är efter kort tid fullkomligt uppfrätt. På
fabriksskorstenar böra således aldrig kopparlinor användas såsom
åskledare, utan i dess ställe förzinkade jerntrådslinor, hvilka icke
blott äro billigare utan äfven emotstå de nämnda ångorna. Vid
en annan skorsten, som likaledes instörtat samma natt, kunde ej
på ledningslinan, som bestod af förzinkad jerntråd, någon
sönderfrätning eller afslitning af trådarne observeras. Linan syntes
emellertid något svärtad af rost, men efter dennas aflägsnande visade
sig åter ett nästan silfverhvitt zinköfverdrag, men intet spår af
jernrost. (Die neue Erfindungen.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free