- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 /
396

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 50. 16 December 1871 - J. O. Andersson: Grafisk lösning af några praktiska problem - Drillborr

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

resultera af samtlige de till venster om C varande krafterna,
och negligera vi derföre dessa krafter (och således äfven den
venstra brohalfvan) och tänka oss i stället kraften H införd.
Första frågan är nu att finna storleken af H, sedan man
bestämt sig för en viss pilhöjd. Det är klart, att den kraft, som
verkar i kettingelementet närmast A, måste hålla kraften H
samt 1, 2, 3, 4, 5 och 6 (som äfven i sig innefatta kettingens
vigt) eller deras resultant i jemvigt. Resultanten R till dessa
sex lika stora och på lika afstånd sins emellan verkande krafter
måste vara riktad genom punkten m. För att jemvigt skall ega
rum mellan reaktionskraften vid A, resultanten R samt H, måste de
tre kraftriktningarne skära hvarandra i m, och således är
kettingelementets riktning vid fästpunkten A bestämd af linien Am.
Genom att, sedan krafterna 1, 2, 3, 4, 5 och 6 blifvit
afsätta draga från a en horizontel samt från b en linie parallel
med Am erhålles kraftpolygonen, i hvilken linien aO ger kraftens
H eller horizontalspänningens och bO reaktionskraftens vid A
storlek. Genom att sammanbinda O med 1, 2, 3, 4, 5 och i ordning,
utgående från C, draga parallela linier till Oa, 01, 02, 03, 04, 05
samt Ob erhålles en tågpolygon, som utvisar kettingens läge.
Såsom kontroll, att detta är gjordt med erforderlig noggranhet,
har man, att polygonen måste träffa punkten 6, redan förut
bestämd vid dragningen af linien Am. För öfrigt kan man
äfven gå ut från A eller i motsatt ordning och bör då träffa C,
Storleken af de spänningar, som råda i olika delar af kettingen,
angifva nyss omnämnda linier i kraftpolygonen. Att
tågpolygonen verkligen ger kettingens läge, torde ej vara svårt att
inse. När t. ex. horizontalkraften H sammansättes med 1,
måste, för att jemvigt skall ega rum, det derpå följande
kettingelementet ligga i resultantens riktning. Detta vilkor har ock
uppfyllts derigenom, att elementet 1–2 dragits parallelt med 01,
som är resultant till H och 1. Spänningens storlek i elementet
1–2 af kettingen måste enligt ofvanstående äfven representeras
af linien 01. På samma sätt kan man fortsätta och bevisa för
de följande elementerna. – Den andra hälften af bron
konstrueras på analogt sätt med föregående.

För att få veta trycket på pelaren samt sträckningen
i staget AE, har man blott att från O draga en linie parallel med
AE, tills den skär den förlängda vertikala linien i c.
Sträckningen i staget representeras då af Oc och sammantryckningen
i pelaren af bc, ty båda dessa krafter måste hålla jemvigt mot
den kända kraften bO, som verkar i kettingelementet närmast
A; och som deras riktningar äro bestämda, kan kraftpolygonen
på nyssnämnde sätt konstrueras. Skulle rnan vilja undersöka
spänningarne i de olika kettingelementerna under antagande af
en olikformigt fördelad last, så kan ej resultantens R läge
genast som i nyssnämnde fall direkte utpekas. Man söker då
dess läge med tillhjelp af en tågpolygon på sätt, som redan
blifvit visadt i ifrågavarande artikel.

Fig. 11.
illustration placeholder

I fig. 11 har en bågbro blifvit beräknad. Likasom i
föregående fall har antagits en jemnt fördelad maximilast. Denna
såväl som brobanans vigt öfverföres genom de vertikala
ståndarne till bågen, hvars vigt äfven blifvit medtagen, i det man
tänkt sig i fästpunkterna mellan ståndarne och bågen
bågelementernas vigt adderade till trycket i dessa. Krafterna 1, 2, 3, 4, 5
och 6 innefatta då i sig således såväl lastens som brons vigt.
Vi hafva antagit dem lika stora. Detta är ej heller här strängt
riktigt, ty bågen m. m. tilltager i vigt mot vederlagen. Vill
man konstruera med noggranhet, måste afseende fästas härvid.
– Hvad beträffar konstruktionen af tågpolygonen, som gifver
oss bågens midtellinie, så är den nästan lika med den i
föregående fall. Äfven här betrakta vi hvardera brohalfvan för sig
och tänka oss i C en kraft H, som ersätter eller är identisk med
resultanten till krafterna, som verka i den andra brohalfvan.
Då emellertid vid hängbron sträckning eger rum, så råder
deremot vid bågbron sammantryckning. Till följd häraf kommer
H i detta fall att hafva motsatt riktning mot i föregående.
Derföre blir kraftpolygonen omvänd. Riktningen af bågelementet
närmast A erhålles, sedan man bestämt sig för en viss pilhöjd,
genom sammanbindning af A med punkten m, genom hvilken
resultanten till krafterna 1, 2, 3, 4, 5, och 6 måste passera.
Vi kunna då bilda kraftpolygoneu genom att draga bO parallel
med Am samt aO horizontelt, tills de skära hvarandra.
Tågpolygooen konstrueras sedan genom att draga i ordning från A
eller C utgående linier, parallela med de respektive linierna i
kraftpolygonen. På samma sätt konstrueras andra brohalfvan.
Beviset för konstruktionens riktighet är alldeles lika med det i
föregående fall omnämnda. Äfven här får en särskildt
tågpolygon för bestämning af resultantens R läge konstrueras, då
lasten ej är likformigt fördelad, eller då brons vigt med större
noggrannhet, än här blifvit gjordt, införes vid beräkningen.

Ofvanstående båda exempel visa, huru nära den grafiska
beräkningen och konstruktionen sammanhänga med hvarandra. Den
förra ger oss icke allenast krafters storlek och riktning utan äfven
samtidigt konstruktionselementernas form. Såsom en kuriositet
må anmärkas, att ingen af de i båda fallen använda
konstruktionslinierna är onödig, sedan beräkningen blifvit gjord, ty hvar
enda en är på samma gång ett resultat. Vid sifferkalkylen
skulle man nog få skrifva åtskilligt med resultatlösa siffror.
(Forts.)

Drillborr.


Detta af herrar Stein und Comp. i Neyenburg i Schweiz
konstruerade verktyg är till principen detsamma som den
vanliga s. k. drillborren, dock betydligt förbättrad.
Instrumentet har nämligen den stora fördelen framför de bekanta och
till det yttre alldeles likadana drillborrarne, att borren erhåller
en kontinuerlig rotation åt höger, hvarföre äfven mera rationela
former å borren kunna användas; då deremot de äldre
drillborrarnes egg måste slipas med skär åt tvenne sidor, på det att
de rnå kunna verka såväl vid vridningen till höger som till
venster.

Då spindeln å den vanliga drillborren har eri fortlöpande
högergänga, har detta nya verktyg spindeln till hälften
höger- och till hälften venster-gängad. Den öfre delen är fästad så,
att den kan vridas i det päronformiga trähandtaget a (se figg. å
följande sida), hvilket arbetaren håller med
venstra handen, under det att han med den högra
skjuter hylsan b upp och ned. I det inre af denna
hylsa och vid hvardera änden af densamma finnas
metalimuttrar c och c1, som äro gängade i
öfverensstämmelse med de respektive delarne af spindeln.
Dessa muttrar äro utanpå koniskt afsvarfvade mot
midten af spindeln. Hylsan b har vid hvardera änden
en konisk utvidgning, hvilken, i det den omgifver
metallmuttern, tjenar såsom friktionskoppling. Vid
hylsans förande uppåt och nedåt kopplas sålunda
genom utvidgningarnes alternativa rörelser än den
ena, än den andra muttern till eller från hylsan.
Friktionen växer naturligen med det utöfvade
trycket, så att borrens stillastående ej är att befara.

Äfven borrens fästande i spindelhufvudet d är ny och
utmärker sig genom enkelhet och säkerhet. Hålet för borren är
cylindriskt, och dess periferi skäres af ett litet stift, hvars ena
ände går utåt sidan om spindelhufvudet och är här försedt med
en liten hafstång e, medelst hvilken stiftet kan vridas. Det
senare är på ett ställe så urtaget, att det i en viss ställning
ej skär af periferien, då borren kan inskjutas i hålet, hvilket
inträffar, när häfstången e är vänd nedåt. Sjelfva borren r är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0412.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free