- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
6

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1. 5 Januari 1872 - Emaljering af kokkärl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Emaljeringsprocessen sönderfaller i följande operationer:

1) grundmassans framställning,
2) denna massas anbringande och bränning,
3) framställningen af den egentliga emaljen,
4) kärlens bestrykning med emalj och bränning.

1. Grundmassans framställning utgör den egentliga basen
för emaljeringen af jern-kokkärl. Då nu ett af de väsentligaste
vilkoren hos emalj för kokkärl är, att den ej lossnar eller
spricker vid kokningstemperatur, så blef det den största svårigheten
att öfvervinna de båda förenade kropparnes olika
utvidgningsförmåga. Man uppnådde detta resultat, då man lärde
känna borsyrans, resp. de borsyrade föreningarnes, egendomliga
förhållande till jern. Lägger man ett borsyradt salt, vanligen
borax, antingen ensamt eller i förening med kiselsyra eller
något silikat på en förut väl rengjord jernplåt och glödgar denna,
så fäster det sålunda uppkommande öfverdraget med
utomordentlig kraft vid jernet och behåller till det yttre en porös,
rå yta. Och just härpå beror den äskade, förmedlande
egenskapen vid föreningen mellan emaljen och jernet. Äfven de
högsta temperaturgrader, jernet kan uthärda, äro icke i stånd
att smälta bort ett öfverdrag af rätt valda borsyrade
föreningar på jern.

Grundämnet framställes nu på följande sätt. Materialerna
bestå af borax, qvartsmjöl eller fullkomligt ren qvartssand och
fältspat. De sistnämnda glödgas, afkylas med kallt vatten och
finmalas. Sedan ämnena äro riktigt blandade, smältes massan
i en eldfast degel, hvars botten är genomborrad med hål; och
insattes denna i en vanlig tegelugn. Genom öppningen i botten
utmynnar ett rör, som går ned genom rosten och med sin
öppning står öfver ett under placeradt, med vatten fylldt kärl.
Denna mynning är i början tillsmetad med chamottmassa. Har
den i degeln befintliga massan kommit i fullständigt fluss, så
öppnas rörmynningen, och den glödande glasmassan neddroppar
i vattenkärlet. Degeln får qvarstå på elden och beskickas med
ny massa, då röret åter tillslutes och smältningen börjas på
nytt. Den i vattenkärlet neddrypande glasmassan uttages,
sönderstampas och males i glasyrqvarnar fullkomligt fin. Sedan
detta blifvit verkställdt, får massan, för att erhålla en större
plasticitet och lättare kunna blandas med vatten, en tillsats
af fin slammad lera eller fältspat, och påstrykes denna
blandning med en konsistens sorn tunn gröt på kokkärlen,
hvilka för detta ändamål äro förut i ordning ställda samt
uppvärmda.

Tidigare var man väl af den åsigten, att endast det bästa
träkolsjern egnade sig för emaljering, hvilken åsigt man dock
numera öfvergifvit; dess bättre lämpar sig allt gjutjern till
emaljering. Men det gifves ett annat väsentligare vilkor för
det till kokkärl lämpade gjutgodset än jernets beskaffenhet, det
är att kärl väggarne måste kunna framställas i möjligaste mån
tunna. Afsedt derifrån, att användningen af så litet jern som
möjligt ur ekonomisk synpunkt är af vigt för producenten, så
till vida att gjutgodset kan lemnas billigare, är tomheten å
väggarne nödvändig, äfven derföre att i de relativt tunna
kärlen kokningsprocessen försiggår mycket lättare än i tjocka,
hvarjemte emalj öfverdraget äfven något fördröjer densamma.
Hufvudsakligen af detta skäl är tillverkandet af mycket tunna
kärl i detta fall ett hufvudvilkor. För dylikt gjutgods
passar naturligen sådant jern bäst, som vid en relativt låg
temperatur blir längst flytande. Detta är dock ej fallet
med de bästa jernsorterna, utan fast mera med sådana, som
innehålla mycket fosfor. Ett sådant jern erhålles af sjö- och
myr-malmer (limonit, Raseneisenstein); och gifver detsamma,
hvilket i öfrigt ej lämpar sig för framställning af valsadt och
smidt jern eller öfver hufvud taget för puddel- ock
bessemerprocessen, ett mycket tunnt gjutgods. Användningen af denna
limonit, som förekommer i vidsträckta lager i Lausitz och
Schlesien, har gifvit upphofvet till en mängd gjuterier, som
hufvudsakligen bedrifva tillverkningen af emaljerade kokkärl
och framställa de in särdeles utmärkt. I de oberschlesiska och
rhenländska gjuterierna göras dylika kärl, om också ej så tunna,
af vanligt kåkstackjern.

2. Beträffande massans anbringande å kärlen, bör anmärkas,
att dessa skola först och främst vara ytterst rena och fullkomligt
befriade från hvarje spår af vidhängande formsand och
jernoxid. Detta sker genom skurning med sand, sedan kärlen förut
en tid fått ligga i utspädd svafvelsyra. Då de blifvit
fullkomligt blankskurade, befrias de omsorgfullt från qvarvarande syra
genom spolning med varmt vatten och torkas hastigt. Derpå
uppvärmes kärlen till omkring 60° à 70°, innan grundmassan
anbringas, hvilket sker i en värmeugn. Den grötformiga
grundmassan inhälles derpå raskt och fördelas jemnt, hvarefter den
återstående delen deraf utgjutes. De sålunda med grundmassa
öfverdragna kärlen torkas först småningom och derefter fortare
i en torkugn, samt glödgas slutligen i en muffelugn.

Denna operation fordrar en mycket stor uppmärksamhet.
Den erforderliga temperaturen får hvarken öfver- eller
underskridas och hvarje särskildt kärl måste noga iakttagas med
afseende på den använda temperaturen och tiden, under hvilken
glödgningen försiggår. För detta ändamål äro lämpliga
inrättningar gjorda, medelst hvilka arbetaren utan att öppna
ugnsluckorna kan vända och ordna hvarje kärl i öfverensstämmelse
med den för detsamma erforderliga temperaturen. Kärlen måste
hållas i ljus rödglödgning under en tid af ungefär en fjerdedels
timme. Grundmassan får blott helt litet sammansintra sig, men
ej smälta. Den bör bilda ett rått, poröst öfverdrag, som fäster
noga vid kärlet, men som ännu kan repas med en skarp knif.

3. Då grundmassan blifvit inbränd, anbringas den
egentliga emaljen eller täckmassan, och på denna ställes vanligen
en hel mängd ganska stora fordringar. Först fordrar man af
den, att, då den blifvit anbragt och inbränd på grundmassan,
den fastar noga och säkert vid densamma. Vidare måste den
besitta en stor hårdhetsgrad, oförän.lerlighet i kokande vatten
och maträtter samt ett vackert, hvitt, porslinsartadt och rent
glänsande utseende; den får ej visa några sprickor och porer
och ej heller innehålla för helsan skadliga beståndsdelar. Det
är klart, att det måste blifva svårt att på en gång tillfredsställa
så många fordringar, isynnerhet som de måste uppfyllas medelst
svåra och mödosamma manipulationer.

Till följd af sammansättningen och sitt förhållande vid
högre temperaturgrader är emaljen ett glas, och dertill ett
hvitt ogenomskinligt glas. För framställningen af dessa hvita
ogenomskinliga glasarter hafva medlen alltid varit mycket
begränsade; hvarjemte endast sådana medel kunna anlitas, hvilka
ej äro i stånd att förena sig med beståndsdelarne af glassatsen
till ett klart glas eller, äfven om de upplösas i den smältande
glasmassan, afskilja sig vid dennas afkylning i form af ett hvitt
slaggämne och derigenom gifva glasmassan ett opalt utseende.
Sådana glassorter äro mjölkglas, benglas och emalj. Såsom
råämnen för dessa har man hittills blott begagnat fosforsyrad
kalk (benmjöl, derföre benglas kalladt), tennoxid och på sista
tiden lerjord. Alla andra föreslagna ämnen hafva ej visat sig
bra. Till emalj användes för det mesta tennoxid samt nyligen
också lerjord i form af kryolit eller äfven fältspat. Såsom bas
för det lätt smältbara glaset, hvaraf emaljen framställes, tjenar
soda, äfven kali såsom saltpeter, men aldrig kalk; ganska ofta
tillsättes äfven borax. I de allra flesta fabriker begagnades
dessutom förr såsom bas blyoxid eller zinkoxid. Blyoxiden
gifver ett lättsmält glas af vacker glans, och de blyoxidhaltiga
emaljsorterna utmärkte sig alltid genom en mycket vacker och
jemnt flytande, glänsande glasyr; men tyvärr fattades ej heller
här olägenheter. Blyoxiden i dylika emaljer är, framförallt der
den ensamt utgör basen, löslig i ättika och sura maträtter,
visserligen ej så lätt löslig, men dock alltid i tillräcklig grad, för
att för helsan skadliga verkningar skola tillskrifvas densamma.
I en (från Belgien kommen) stekpanna af emaljeradt
smidesjern löstes 3,5 korn (15 c.gr.) bly oxid, derigenom att i
densamma under en timmes tid kokades 38,2 kub.tum (1 lit.)
ättika af 3 procents ättiksyrehalt, och vid qvantitativ
undersökning af glasyren befanns uteslutande blyoxid vara basen. Andra
för cirka 7 år sedan undersökta blyhaltiga emaljsorter kunde
ej sönderdelas med ättika, mon väl med ättiksprit, då
naturligen blyoxiden afskildes. Vid det första fallet hade verkligen
tydliga blyförgiftnings-symptomer gifvit anledning till
undersökningen. Detta gaf impulsen till studerandet af emaljsorterna i
allmänhet, och d:r Ziureck utgick dervid från den åsigten, att
alla blyhaltiga emaljsorter, ur hvilka genom ättika, hållande 6

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free