- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
14

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. 13 Januari 1872 - Om nyare rön, beträffande explosiva ämnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men då krutets kraft ej allenast beror på de gasers natur, som
vid explosionen uppkomma, utan äfven af den temperatur, som
dervid utvecklas, måste denna ingå såsom en vigtig faktor vid
krutets värdebestämning.

De proportioner, hvari salpeter, kol och svafvel ingå i
krut, och hvilka sedan lång tid tillbaka blifvit bestämda (de
hafva hittills ej undergått några större förändringar, oaktadt de
teoretiska åsigterna äro betydligt delade), äro ej fastställda på
grund af teoretiska spekulationer utan med stöd af rena
resultat af praktiska försök, hvilka resultat äro ganska nära
öfverensstämmande med hvarandra i fråga om de
blandningsförhållanden af kol och salpeter, som äro nödiga för att
krutet skall utöfva den mest energiska verkan, ehuru de ej
äro beräknade att bilda den största utveckling af gasen från
en viss mängd af massan. Det senare resultatet gör
nödvändigt, att kolet ingår i sådan mängd, att det bildar
koloxid, ehuru det i verkligheten i krut använda kolet är
ungefär beräknadt på att framställa kolsyra, lemnande svaflet
att spela endast den rol, ofvan nämnts, och icke sjelf tager
någon syrgas från salpeters. Nu har man dock visat, att
svaflet äfven i någon mån oxideras, men äfven användandet af de
proportioner salpeter, kol och svafvel, som enligt äldre teorien
betingade fullständig oxidation af en del kol i kolsyra, har
gifvit anledning till en blandning, vid hvars explosion en
jemförelsevis stor mängd kemisk kraft och hög temperatur utvecklas
(eller spänning, om massan är innesluten).

Det är med afseende å det, som nu blifvit nämndt, den
senaste engelska komitén för kruttillverkningen kom till det
resultat, att vid försök att moderera ett kruts häftiga inverkan,
då det användes i stora massor, det ej vore rådligt göra någon
förändring i den nuvarande sammansättningen af krut, som kunde
åstadkomma någon förminskning i det vid explosionen utvecklade
trycket, så framt icke de önskade resultaterna vore oupphinneliga
genom förändring af krutets fysiska eller mekaniska egenskaper,
d. v. s. genom att inleda förändringar i krutets beredning och i den
form, hvarunder det användes. Det behöfdes blott få försök
att ådagalägga, det hastigheten, hvarmed ett krut exploderar, är
underkastad stor förändring genom enkla mekaniska medel. Några
af dessa medel hafva med stor omsorg blifvit försökta af den
engelska komitén i och för förbättring af nu tillverkadt krut.

Den grad af fullkomlighet, till hvilken krutets
beståndsdelar äro preparerade genom målning och sedan blandning,
gifver ett allmänt medel till nedsättande af explosionens
hastighet hos blandningen; men det skulle säkerligen blifva lika
opraktiskt som oklokt att förminska förbränningens hastighet genom
att nedsätta den grad af fullkomlighet, hvarmed beståndsdelarne
vilja inverka på hvarandra, och sålunda använda dessa
slösaktigt, ty detta blefve fallet, om de ej sönderdelades så fint och
blandades så väl, som hittills uppfunna medel lemna tillfälle till.

Om närmare granskning företages å ett krut, som
innehåller beståndsdelarne just i den proportion, att största möjliga
verkan af deras blandniugsförhållande uppstår, skall man finna,
att det dock gifves fem olika faktorer som bestämma dess
fysiska och mekaniska egenskaper och derigenom väsentligt inverka
vid kruts framställning. Dessa äro storleken hos de smådelar,
som utgöra en laddning, laddningens form, den mekaniska
beskaffenheten hos laddningens yta
, dess täthet eller fasthet och
dess hårdhet. Smådelarnes utseende och form bestämmas straxt
efter, det ingredienserna äro sammanblandade med hvarandra,
och kunna vara af olika beskaffenhet. Stundom pressas de genom
runda eller fyrsidiga öppningar, då krutet blir cylindriskt eller
prismatiskt; oftats pressas det endast till tunna kakor, som
sönderbrytas i irreguliera bitar, hvilka sedan genom såll skiljas i
gröfre eller finare korn. I hvarje fall är krutladdningens
blifvande täthet i väsentlig mån beroende af den styrka, hvarmed
nämnda pressningar ske, samt dess hårdhet på närvaron af en
ringa qvantitet fuktighet. Äfven gifvas åt krutkornen glans
eller polityr, hvilket sker antingen genom att låta kornen gnida
enbart mot hvarandra eller genom att tillsätta grafit. Det
polerade krutet är alltid svårare antändligt än det med rå yta.

Experiment hafva visat, att det erfodras en särdeles
noggrann proportionering af de fysiska och mekaniska egenskaperna
hos krut för att kunna reducera dess antändningshastighet och
på samma gång öka den nödvändiga och önskade pressionen
med tillräcklig jemnhet. De första lofvande resultaten erhöllos
genom att öka volymen af den massa, som utgör en laddning,
sedermera fann man att resultaten betydligt förbättrades genom
att lägga vigt uppå krutets täthet och hårdhet, och genom att
använda medel för befrämjande af likformighet hos
krutpartiklarnes egenskaper hvar för sig. I synnerhet har betydelsen
af detta senare förhållande gjort sig gällande, ju mera
utvecklade medlena för undersökning af kruts verksamhet blifvit.

Redan i början af förra århundradet gjorde en fransman,
mr de la Hiri, åtskilliga bemödanden för att förklara
verkningarne af antändt krut. Det var dock engelsmannen Kobins
förbehållet, att först behandla frågan experimenteit, och genom
hans bemödande att på grund af gasernas elasticitet beräkna
den temperatur, som uppstod vid explosionen. Han kom till
det resultat, att de gaser som utvecklas härvid, intaga vid
vanlig temperatur omkring 240 gånger krutets volym, och att den
genom explosionen åstadkomna temperaturförhöjningen ökar detta
tal till 1000, hvilket utgör ett tryck af 1000 atmosferer eller
ungefär 250 centner per qv. dec. tum (6 3/4 tons per eng. qv. tum).
De första försök som anställdes för att bestämma den pression,
som åstadkommes, då krut exploderar i slutet rum, gjordes af
Rumford 1793. Han använde härvid endast 2,35 korn (10 c. gr.),
som han lät explodera i ett smidesjernskärl, hvaruti passade en kolf,
belastad med vigter. Kärlet hölls under explosionen vertikalt, och
skedde antändningen med en glödande kula. Med lika
qvantitet som laddningen ökades eller minskades belastningen å den
lilla ventilen, till dess att gastrycket från insidan motsvarade
belastningens storlek. De resultat, Rumford bekom, voro
mycket stridande mot de förra. Han fann, att vid explosion af
gevärskrut utvecklas 101,021 atmosferer eller ungefär 240,000
ctr pr qv. dec. tum (662 tons på eng. qv.tum). Att ett så
starkt tryck kunde uthärdas af vapnen, sökte Rumford förklara
på det sätt, att krutexplosionen ej sker ögonblickligen, utan
gradvis utvecklar sig till en så ofantlig styrka.

En annan metod för bestämmande af trycket i en kanons
öppning användes af öfverste Cavalli 1813. Han insatte i
kanonens längdriktning en mängd bösspipor, i hvilka sferiska
kulor voro lindrigt fastsatta. Den hastighet hvarmed dessa
olika kulor utslungades, då kanonen affyrades, angaf trycket,
på olika ställen i kanonen. Efter denna princip anställdes 1857
skjutförsök med kanoner af liten kaliber af en preussisk
artillerikommission. I kanonens krutkammare gjordes ett hål, hvari en
bösspipa insattes. Sedan kanonen var laddad, infördes i
bösspipan en cylinder, som hade samma tvärgenomskäring, som
kanonens projektil. Om man antager, att pressionen i
krutkammaren är likformig, blir hastigheten hos projektilen och hos
cylindern densamma; och efter att hafva lupit 8 tum, äro de
utom området för gasernas verksamhet. Har cylindern en och
en half gång projektilens genomskärningsyta, skulle det
erfordras dubbelt så stor kraft för att framdrifva dem båda samma
väg o. s. v.; så att på grund af kännedomen om förhållandet
i mellan genomskärningsareorna hos cylindern och projektilen
l kan den senares snabbhet bestämmas af cylinderns.
Resultaten af den preussiska komiténs försök voro, att högsta
pression i en 6-pundig kanon är 1,100 atmosferer och i en
12-pundig 1,300 atmosferer; sedermera tillämpad på 70-pundiga
refflade kanoner fann man samma metod deri gifva en pression
af omkring 3,000 atmosferer.

Åren 1857, 58 och 59 anställdes af majoren i Förenta
Staternas armé, Rodman, en serie särdeles intressanta försök,
hvarvid han betjenade sig för registrering af de åstadkomna
explosionerna af ett väl uttänkt instrument, kalladt Rodmans
pressions-piston, hvilken sedermera vid likartade försök varit
använd i Frankrike och Preussen. För att lära känna trycket
på något ställe i en kanon, borrade major Rodman hål å
kanonen der pröfningen skulle ske, och insatte deri en ihålig
j cylinder, som innehöll apparaten. Denna bestod af en piston
med kanna, som passade väl i cylindern, der denna var närmast
kanonloppets yta; vid pistonen var fästad en liten tandad stång.
Alldeles intill dessa tänder var vid cylindern fastskrufvad
ett plant stycke mjukt koppar. Då explosionen i kanonen
försiggick, blef den rörliga delen i cylindern utskjuten. Den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free