- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
38

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 3 Februari 1872 - Danks' roterande puddelugn - Nyare rön, beträffande explosiva ämnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Engineers" i Maj 1868 yttrade en mr Williams, "att han ej trodde,
det de nuvarande puddelugnarne någonsin skulle blifva bättre
utan snarare sämre, förr än man lyckats införa en lyckad
mekanisk puddlingsprocess – d. v. s. någonting som skulle
fullkomna det, som den roterande puddelugnen gjorde. Denna
ugn hade, hvad beträffar de mekaniska delarne af densamma,
redan befunnits arbeta utmärkt väl; men den hade ej kommit
i allmänt bruk, helt enkelt derföre att det dittills ej varit
möjligt att finna någon lämplig massa för den. Det fordrades
någonting mera än sand att puddla på, och förr än detta
anträffades, hade man näppeligen att hoppas några förbättringar."
Bristen på lämplig massa synes hafva varit det, som
hufvudsakligen hindrade mr Menelaus att ernå lyckliga resultat med sin
roterande puddlare. Mr Fothergill påstod vid ett annat
tillfälle, "att Menelaus ugn led af tvenne olägenheter, som
han då ännu ej besegrat. Han inlade tackjernet i den
roterande ugnen och åstadkom i Mr Fothergill’s närvaro en ganska
stor och tydligen god jernboll. Men det syntes honom såsom
massan rundt omkring inuti ugnen alltid sprack sönder och
lossade samt antog ett smält tillstånd, då den rullade
omkring i ugnen mot slutet af operationen." Och det är i detta
afseende, som Danks påstår, att han kommit till ett lyckligt
resultat, hvilket onekligen också är en af de vigtigaste
punkterna i uppfinningen. Grunden för cylinderns inre beklädnad
består af en blandning af pulveriserad jernmalm och ren kalk,
utrörda med vatten till en tjock deg. För fullbordandet af den
härmed började utfodringen inkastas en qvantitet pulveriserad
jernmalm (ungefär femtedelen af all den massa, som behöfves
för hela ugnens inramning) i ugnen, hvarefter denna upphettas
och sakta kringvrides, tills jernet är fullständigt smält, då
apparaten åter afstannas. Den del af det smälta jernet, som ej
åtgått till, så att säga, glaceringen af ytan utaf den först
inlagda massan, samlar sig i den lägsta delen af ugnen och
bildar der likasom en pöl, i hvilken inläggas några större och
mindre jernmalmsbitar af sådana dimensioner, att de nå 16 à
50 linier (48 à 148 m. m.) öfver ytan af dän smälta massan.
Denna del af massan får nu stelna, hvarefter en ny portion
pulveriserad malm inkastas, hvilken får smälta under ugnens
roterande. Maskinen stannas ånyo af, och det på botten
samlade, smälta jernet fylles med malmbitar såsom förut. På detta
sätt fortsattes, tills hela cylindern blifvit ordentligt utfodrad.
Från 48 till 59 centner (2–2,5 tons) jernmalm åtgå för
utfodringen af en 750 skålpunds (319 K.gr.) ugn.

Ugnen beskickas med jernet antingen i smält eller fast
form. Då beskickningen sker med tackjern, upptager
nedsmältningen från 30 till 35 minuter, under hvilken tid ugnen, då
och då vrides om, så att alla sidor af beskickningen blifva lika
mycket utsatta för lågan. Då alltsammans är fullkomligt smält,
sättes ugnen i rotation med en hastighet af endast en eller
två hvarf i minuten under de första 5 eller 10 minuterna, på
det att slaggen må kunna inverka på hela den smälta massan.
En vattenstråle inledes genom hålet i ugnens bakre ände längs
efter och straxt ofvanför beröringslinien mellan den smälta
slaggen och den inre ytan af cylindern på den nedgående sidan.
En viss portion ren slagg stelnar dervid på metallytan och
föres kontinuerligt ned i det smälta jernbadet samt banar sig
då väg upp genom jernet, förenar sig med föroreningarne i
detta på ett mycket intimare och fullständigare sätt, än någon
puddlingsmetod hittills kunnat åstadkomma. Vid slutet af de
angifna fem eller tio minuterna börjar jernet att tjockna, då
rörelsen afbrytes. Värmen ökas nu, så att slaggen blir
fullkomligt flytande, och cylindern bringas i sådan ställning, att
uttagningsöppningen kommer straxt ofvanför ytan af jernet, som nu
blifvit till en del degartad. Puddlaren skjuter sakta tillbaks
jernet, hvarvid slaggen får afrinna. Hettan stegras ånyo och
ugnen sättes i rotation med en hastighet af 6 till 8 hvarf i
minuten, hvarigenom massan slungas våldsamt omkring i ugnen.
Medan den höga temperaturen hålles uppe och massan
beständigt vältas om, börja partiklarne i massan att hänga
tillsammans, hvarefter bollen hastigt bildas, då hastigheten minskas
till 2 à 3 hvarf. Puddlaren packar slutligen till ena änden af
bollen med några få slag af ett passande verktyg, som införes
genom bakhålet, hvarpå bollen uttages på redan beskrifvet sätt.

Tillväxten af det puddlade jernet öfver den qvantitet
tackjern, hvarmed ugnen blifvit beskickad har varit från 10 till
15 proc.; ända till 50 proc. af jernet har stundom erhållits
från den utfordrade massan. Det, som fordras för
beklädnadsmassan, är en malm, icke innehållande mera än 5 proc. kisel,
ty ju mindre kisel en malm håller, desto svårsmältare är den,
och det är nödvändigt för ugnens reguliera arbete, att massan
skall smälta vid en hög temperatur. Den massa, som i Förenta
Staterna begagnas af Danks, är en malm från Missouri; och
då denna begagnas, har alltid blifvit konstateradt att fosforen och
svaflet nästan helt och hållet blifvit borttagna från metallen
under behandlingen.                         (Forts.)

Nyare rön, beträffande explosiva ämnen.


Efter F. A. Abel, kemist vid krigsdepartementet i Woolwich.

I.

Krut.

(Forts. fr. sid. 15.)

Senare förändrades Rodmans instrument, så att i stället
för stången, som gjorde märken i kopparstycket, inpassades
ståltappar i flera å kanonloppet och krutkammaren gjorda hål
af cirkulär genomskärning. Änden af tappen närmast
laddningen hvilade emot en piston, hvilken tryckte emot en liten, vid
kanonen fästad kopparcylinder, hvars andra ände stod i
förbindelse med en hammare. Vid explosionen sammanpressas
dessa mera eller mindre, och angifves sålunda graden af
sammantryckningen på det bestämda stället i kanonen.

Ett annat af 1869 års komité användt instrument,
chronoscop kalladt, är en särdeles noggrannt af kapten A. Noble
konstruerad tidmätare, med hvilken man var i stånd att med
lätthet och noggranhet uppmäta kulans hastighet i de olika
delarne af kulloppet inom kanonen. En serie af 8 eller
flera runda skifvor af tenn om 306 liniers (91 c. m.) omkrets,
fastade på en gemensam horisontel axel, sättes med tillhjelp af
ett urverk i en hastig och likformig rotation. Ett
observationsur, som står i förbindelse med en af axlarne i urverket,
men kan frånkopplas, då så önskas, tjenar till att mäta
skifvornas periferihastighet, hvilken bör vara omkring 1200 tum i
sekunden, hvadan sålunda 1 tum å skifvans omkrets då
motsvarar 1/1200 sekund; -och då hvarje tum är delad i 1000 delar,
kan man afläsa ända till en milliondel af en sekund. Den
inrättning, hvarigenom projektilen kommer att inverka på
tennskifvan, är sålunda anordnad: På lika stora afstånd från
hvarandra och till samma antal som det finnes tennskifvor å
axeln har man borrat cylindriska hål i kanonens gods in till
kulloppeit och deri insatt, sedan kanonen är laddad och
projektilen införd, ståltappar. Hvar och en af dessa har i midten en
liten koppartråd, isolerad från ståltappen, med en liten lös egg
som skjuter fram i kulloppet och är så fästad vid den
isolerade koppartråden, att, då kulan går förbi, tråden afskäres.
Såväl från koppartråden som från ståltappen gå ledningstrådar
till ett gemensamt induktionsbatteri; och skulle således, derest
ej annat hinder funnes, fullständig ledning uppstå. Nu är
emellertid tennskifvans hela omkrets belagd med en sotad
pappersremsa och insatt i ledningen, så att ett ringa afstånd finnes
emellan ena änden af ledningstråden och periferien. Dennes
andra ände är förbunden med en fullständigt isolerad urladdare,
hvars spets är så placerad, att skifvans kant nätt och jemt
går fri. Då den inducerade strömmen vid skottets aflossande
uppväckes, slå de elektriska gnistorna genom papperet och
förbränna sotet, så att ett tydligt spår uppkommer. Alla de
ledningstrådar, hvilkas spetsar skola ritsa å det sotade papperet,
sättas i samma horisontela linie parallelt med skifvornas axel.
Skifvorna sättas i rörelse, och då uret visar vederbörlig
hastighet, affyras kanonen. Efter hand som kulan passerar öfver
tapparne, uppväckas strömmarne, och märkena å skifvorna
åstadkommas. Skulle man tänka sig, att kulan fore öfver alla
propparne i samma ögonblick, skulle begynnelsepunkterna för
ritsen å papperet falla i en rät linie parallel med axeln, eljest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1872/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free