- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
42

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 10 Februari 1872 - Om anvisande af anslag för bibringande af undervisning i husslöjd - Robert Mallet: Ett oskrifvet kapitel om jernets metallurgi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Särskildt torde det husslöjds-område, som omfattar en mängd
träarbeten, och der, om någorstädes, en för största delen
af vårt land "naturlig" näring är att söka, om man rättar sig
efter behofven och smaken bland afsedda konsumenter,
lätt tillvinna sig en ej föraktlig utländsk afsättning, hvilken derförutan
ej lärer vara att hoppas, om än enkom derför kostsamma
åtgärder vidtagas.

På grund af hvad här ofvan i korthet blifvit anfördt, föreslås,

att Riksdagen för anställande af kringresande
undervisare, med åliggande att på reqvisition af
landsting, hushållningssällskap, kommuner eller enskilde,
som vilja vare sig bland en orts husslöjdsidkande
befolkning sprida kännedom om förbättrade modeller,
arbetsmetoder m. m. eller ordna en grundläggande
husslöjdsundervisning för ungdomen, infinna sig å
orten, tillhandagå med råd och anvisningar, uppgöra
och anskaffa arbetsritningar och modeller o. s. v.,
ville anvisa en summa af 6,000 rdr rmt, att
användas enligt de närmare bestämmelser, Kongl.
Maj:t finner böra fastställas.

Ett oskrifvet kapitel om jernets metallurgi.


Af Robert Mallet.

(Forts. fr. sid. 34.)

Ändamålet med denna uppsats är emellertid ej att orda
om jernhandteringens ursprung, annat än för så vidt det är
nödigt att hänvisa på de egendomliga perioder, under hvilka
den har blifvit införd i Asien, samt att utpeka genom ett par
exempel, huru ytterst ofullkomlig vår kunskap är om de olika
faser, som den gamla orientaliska metallurgien genomgått,
att den icke alltid har varit sådan, den nu är (hvilket ofta
antages) i Indien, samt att inom den jemförelsevis korta perioden
af några få sekel jernhandteringen i nämnde land utvecklades
i en så förvånansvärd skala, att den kunde rivalisera med
Europas största ånghammare-smedjor i våra dagar.

Det är anmärkningsvärdt, att mindre kännedom förefinnes
om jernets metallurgi i Asien, moderlandet för all konst, eller
i Indien än om jernhandteringen i andra delar af den mera eller
mindre civiliserade verlden, och detta oaktadt i detta sistnämnda
land för mera än 20 sekler sedan konung Porus gaf Alexander
den storo såsom gåfva en apacka eller smidd stång af
damasceradt stål, likasom Homeri Achilles erbjöd såsom pris vid
Patrocli sorgespel en lika högt värderad massa, hvaraf
grekerna erhöllo ett liknande material för sina "underbart arbetade
svärdsklingor." I Indien användes i öfrigt stålstansar för
mynttillverkningen på en tid, då våra förfäder voro nakna vildar.
Lika litet är kändt om den forna jerntillverkningen i Kina,
hvarest nu ihåliga kärl af gjutjern förfärdigas med så tunnt
gods och af en sådan fulländning i arbete, att vi ännu ej varit
i stånd att eftergöra det och ej ens kunna tänka oss den
process, genom hvilken de åstadkommas; hvarjemte deras rakknifsstål
säges öfverträffa allt europeiskt stål, både hvad härdning och
eggens varaktighet beträffar. Fakta tala!

Central-Asien och äfven Kina äro ännu i det
närmaste terrae incognitae, men Indien söder om Himalaya har
varit mera eller mindre tillgängligt för Europeernas
observationer sedan århundraden tillbaks och är i Englands våld sedan
mera än ett sekel. Huru litet man vet om jernhandteringen i
Kina, kan man sluta till af de korta och ofullständiga
berättelserna härom, afgifna af Stanislas Julien och Paul Champion
i deras arbete "Les arts techniques de l’empire chinoise" (sidd.
55–58), publiceradt i Paris 1869. Den förstnämnde författaren
har ett framstående rykte såsom en af de första i kinesiska språket
hemmastadda personer i Europa; den andra är en skicklig metallurg
och teknolog. Nu känner Kina konsten att arbeta med smält
gjutjern lika bra som med smidt jern och stål. Det första är
åtminstone för närvarande okändt i Indien, der smidesjern och
stål tillverkas direkte från malm.

En resumé af metoderna att tillverka jern i Indien har
gifvits af dr Percy i hans "Metallurgy of iron", hvilket
sannolikt är det bästa arbete, som finnes på engelska. Alltsammans
upptager ondast tjugu sidor; och ehuru ganska många strödda
underrättelser i detta ämne kunna återfinnas annorstädes,
innehålla dessa föga af vigt, som ej är sammanfördt i sagde
arbete. Dr Perey förbigår den historiska delen af ämnet och
nöjer sig med följande anmärkningar: "Hinduerna synas hafva
fortgått med den direkta processen (d. v. s. att göra smidesjern
direkte utan att först förvandla malmen till gjutjern) sedan
urminnes tider, hvilket man kan sluta till af de oerhörda
massor af slagg, som man påträffar litet hvarstädes i Indien. Då
det knappast är möjligt att tänka sig någonting mera rått än
deras metoder eller någonting mera minutiöst än den skala,
hvari de arbeta, synes det såsom om de icke gjort några
väsentliga framsteg i denna konst, åtminstone på de flesta ställen.
Deras ugnar äro ofta icke större än en kakelugn, och flera
timmars besvärligt arbete fordras stundom för att framställa
några få skålpund jern." Detta må tagas såsom en flyktig
berättelse om jernhandteringens närvarande ställning i Indien.
Men utan att gå så långt tillbaks som till "urminnes tider",
visar fakta, att detta är en mycket ofullständig eller snarare
oriktig historisk redogörelse för jernhandteringen i Indien för
några få sekel tillbaks.

Inom området för den gamla Kutab-moskén nära Delhi
(så kallad efter den beryktade och storartade Kutab-minareten,
som utgör en del af moskén) och ej långt från hufvudporten
finnes en jernpelare, hvars öfre del är framställd å
föregående sida. Denna pelare är så lång som propelleraxeln till
en af Englands större ångare, och tillverkningen af en dylik
af samma dimensioner skulle anses såsom ett mästerstycke
äfven vid Europas största verkstäder. Den är dock mera än
1,000 år gammal, och kan dess ålder sannolikt uppskattas
till 1,500 år.
Dess grundform är konisk eller något utsvälld
på midten. Kapitalet är af en utarbetad indisk teckning,
hvilken kännare påstår skall vara uthuggen med mejsel å det
solida jernet. Pelaren är beundransvärdt slät och noggrannt
bearbetad och har utseendet af att vara smidd i sänke eller
slät-hamrad till sin fulländade form. Den nedre delen, 3 à 4 fot
(89 à 119 c. m.) ofvanför den nuvarande marken samt under
densamma är skroflig och blott vårdslöst afrundad; och synes
denna del hafva stora ihåligheter. Pelaren har varit bekant
för Européerna för många år sedan. Den tidigast tryckta
notis om densamma, som författaren sett, är i "the Journal of
the Asiatic Society of Bengal". En mycket fullständigare
berättelse anträffas i ett senare suplement till samma tidning,
hvilket utgör en del af "the Report of the Archaeological
Surveyor to the Government of India", för året 1862–63.

Pelarens dimensioner kunna uppskattas från på en fots
afstånd målade märken på en vertikal linie, anbragt å densamme.
Följande äro angifna af "the Archaeological Surveyor":
"Totala höjden öfver marken är 22,6 fot (6,71 m.), kapitalets höjd
3,6 fot (1,07 m.), och den nedre gröfre delen af lika höjd.
Men dess djup under marken är betydligt större än dess höjd
ofvanför, hvilket ådagalägges genom en nyligen företagen
gräfning på 26,7 fots (7,93 m.) djup, utan att grunden, på hvilken
pelaren hvilar, anträffats. Hela den kända längden är således
mera än 50 fot (14,85 m.), men huru mycket, är ej kändt. Dock
bör det ej vara obetydligt, då det påstås, att pelaren ej
lossnat genom gräfningarne. Det är derföre sannolikt, att hela
längden åtminstone uppgår till minst 60 fot (17,81 m.). Den
nedre diametern är 1,41 fot (42 c. m.) och den öfre 1,03 fot,
och utgör således minskningen per fot 2,5 linier (7,4 m. m.),
Pelaren innehåller omkring 27 kub.fot (2,28 kub.m.) metall
och väger ungefär 400 centner (17 tons).

Rörande djupet under marken kan vara något tvifvel; men
dimensionerna ofvanför marken äro tillförlitliga och hafva
erhållits genom direkta uppmätningar. Vigten synes något
öfverdrifven, äfven med den ifrågavarande författarens antagande
om längden. En inskription af sex rader finnes på sjelfva
pelaren, ungefärligen på dess halfva höjd, och handlar den om
det, som är kändt med afseende på dess historia. Kapten
Burt afgifver om densamma följande berättelse:
"Hufvudinskriptionen på Delhi-jernpelaren är på Sanscrit från tredje eller
fjerde seklet af vår tideräkning . . . . Bokstäfvernas konturer äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free