Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. 10 Februari 1872 - Robert Mallet: Ett oskrifvet kapitel om jernets metallurgi - J. O. A.: Grafisk beräkning af areor å tvärprofiler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fyrkantiga och synas hafva blifvit inslagna i ytan af jernet med
en kort cheni (puns) af stål och hammare, då deras
graverande skulle hafva varit ett för svårt arbete." Inskriptionen
innehåller ungefär följande: "att en prins med namnet Dhava
(hvilken ingen förut hört omtalas), uppförde pelaren till minne
af sin ärorika tapperhet; att han var af Vaishnairs (Hinduernas)
tro, beklädde den thron han vunnit (vid Hastinapura?) för många
år sedan; och synes han hafva dött, innan monumentet blef
färdigt; då inga kungliga förfäder omnämnas, var han sannolikt
en usurpator" . . . .
Tiden för monumentets tillverkning är genom inskriptionen
förlagd till tredje eller fjerde århundradet. Hvad beträffar
materialet, huruvida det är gjutjern eller smidesjern, och processen
för dess framställning, så synes man ej vara riktigt på det
klara härmed. "The Archaeological Surveyor" tyckes i sin
ofvan anförda berättelse, anse materialet vara gjutjern. Han
säger: "Delhipelaren är ett massivt stycke af blandad metall.
Det finnes sprickor eller blåsor på åtskilliga ställen, hvilka
visa att gjutningen ej varit fulländad, men då vi taga i
betraktande den stora svårigheten att göra en pelare af sådana
dimensioner, bör ej vår förundran minskas, derföre att gjutningen
är något felaktig." Hvad författaren här menar med blandad
metall är svårt att gissa. Han var tydligen ej hemmastadd i
den praktiska metallurgien, hvarföre hans omdöme må gälla,
hvad det kan. Kapten Burt åter, hvilken synes hafva haft
någon dylik kunskap, anser pelaren vara af smidesjern och
bestyrker detta genom sina praktiska anmärkningar om
inskriptionens inpunsning. Denna åsigt får äfven följande bekräftelse:
Författarens skicklige och noggranne vän, mr James Fergusson,
hvilken noga undersökt pelaren, är af den fasta öfvertygelsen, att
pelaren är af smidesjern. En bit af den har nyligen blifvit
sänd till England, och författaren har blifvit underrättad genom
goda källor, att dr Percy har värmt en del af biten och
utdragit den på städ, samt att han anser den vara af smidt jern.
Detta experiment, sannolikt allt som ett dylikt litet prof tillät,
är icke absolut afgörande, ty dr Percy skall nog medgifva, att
några slag af gjutjern, särskildt de som tillverkas af hematit
med träkol, kunna uppvärmas och på en gång utsmidas
likasom smidesjern.
Af en tagen fotografi synes tydligt märket efter en stor
rund kula på ena sidan, ungefär midt på pelaren, och visar
den äfven, att pelaren på detta ställe är sprucken tvärsöfver,
samt att sprickan är störst på den motsatta sidan. Slaget var
således ej tillräckligt starkt för att helt och hållet afbryta
pelaren, då den sålunda böjdes öfver elasticitetsgränsen. Visste
man den lefvande kraften hos den massa, som träffat pelaren, samt
tätheten och de exakta dimensionerna hos pelaren, vore det möjligt
att approximativt kalkylera hållfastheten per qvadratlinie hos det
yttre skalet på pelaren, då den brast; men i brist på dessa data och
dömande blott på grund af känseln och erfarenheten, är
författaren af den åsigten, att, om pelaren varit af engelskt
gjutjern, den skulle hafva gått helt och hållet af, träffad af ett
groft skott.
Tviflet, om materialet i denna pelare, ett af de
märkvärdigaste metallmonument i verlden, visar, huru ofullständigt den
hittills blifvit undersökt, samt huru helt och hållet okunniga de,
som beskrifvit pelaren, hafva varit om vigten af att komma på
det klara med den gamla jernhandteringen i Indien genom en
noggrann metallurgisk undersökning om materialet i oftanämnde
pelare. Låtom oss hoppas, att denna okunnighet framdeles må
undanrödjas genom att afhugga (under marken väl förståendes) och
öfversända ett stycke, tillräckligt stort icke blott för kemisk
undersökning utan äfven för bestämmande af dess tänjbarhet
och böjlighetsförmåga, ty endast fysikalisk och kemisk
undersökning tillsammans kan med säkerhet afgöra, huruvida den är
af orientaliskt gjutjern eller smidesjern.
Vi kunna emellertid öfverväga de alternativa suppositionerna
och se, hvarthän de leda oss. För närvarande är sannolikt den
åsigten, att tillverkningen af gjutjern från malm var okänd för
de infödda indiska arbetarne söder om Himalaya, den rätta, och
med undantag af det, som är tillverkadt under europeisk
handledning, skall säkerligen icke ett stycke tackjern af en centners
vigt anträffas i hela Indien. Huru litet vi emellertid veta i
denna fråga, framgår af några nyligen i "Times" publicerade
notiser om de anmärkningsvärda resorna 1868 i Central-Asien af
en infödd gesandt från den indiska regeringen. "Vid Faizabad,
hufvudstaden i Badukshan af 1 1/2 engelsk mils längd och 1 mils
bredd samt belägen längs stränderna af Kokcha-floden, fann
han innevånarne mycket skickliga i att smälta jern; och sända
de gjutjernsgrytor, vaser, ornerade lampor m. m. i marknaden".
Om vi också antaga, att gjutjernet i forna tider var kändt
och arbetadt i Indien, så finnes dock ej något skäl att tro,
det deras smältugnar varit mycket större än små kupolugnar,
hvilka försågos med bläster från de ursprungliga blåsbälgar,
som ännu i dag begagnas för att direkte göra smidesjern. Den
största af dessa ugnar synes vara den vid Barmak, hvilken
medelst drag åstadkommer endast omkring 90 skålp. (40,8 K.gr.)
jern för hvarje operation. Det skulle hafva fordrats 3 à 4
hundra sådana gjutjernsugnar, alla färdiga att uttappa på en
gång, för att åstadkomma en pjes på 400 centner (17 tons) –
en operation, som hvilken praktisk gjutare som helst skulle
anse outförbar med dylika apparater, äfven skötta af skickliga
europeiska arbetare. Ej heller kan man tänka sig, att den
produkt, som erhålles i de små indiska kupolugnarne, hvilka
arbeta enligt den direkta metoden, någonsin blir tillräckligt
flytande för att kunna tappas ur ugnen. Vore det så, skulle det
låta tänka sig, att denna pelare kunde vara gjuten eller
åtminstone vara förfärdigad af ett rått smältjern eller en metall,
liggande på gränsen mellan gjutjern och smidesjern. (Forts.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
