- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
50

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 17 Februari 1872 - C. Ahlborn: En vigtig fråga att taga i betraktande vid inrättandet af ett konstindustrimuseum i Sverige. Föredrag hållet vid Svenska Slöjdföreningens sammanträde den 7 Februari 1872

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den stora efterfrågan efter gamla konstnärligt utförda
möbler, isynnerhet från renaissancetiden (15:de och 16:de
århundradet), och den ringa mängd, som deraf, ofta nog i till
hälften odugligt tillstånd, är att tillgå, har på senare tiden
ledt till inrättandet af formliga fabriker för förfärdigandet af
gamla möbler, isynnerhet i Venedig, Köln, Paris, Brussel,
Berlin, Frankfurt och flere städer, bland hvilka särskildt må nämnas
Petersburg, der möbelfabrikanten Schrader drifver lönande
fabrikation för tillverkning af gamla möbler samt håller ett större
magasin deraf i Litténska stadsdelen, ej långt ifrån Newsky
prospekt. Alla dessa äro ständigt i full verksamhet.
Dersammastädes tillverkas maskhål, sådana det gamla trädet brukar
hafva, medelst små jernborrar, i fall man ej föredrager
maskstunget trä till förfärdigandet af möblerna. De skarpa kanterna
slipas bort med smergel- eller sandpapper för att ge dem
utseende af slitna; och slutligen hjelper man upp affären med en
smutsig brun sås, med hvilken det hela öfverstrykes. Några
händer fulla med damm och sopor kastas deröfver såsom sista
fulländningen. Vid tillverkning af möbler begagnas ännu ett
annat sätt af imitation. Finnes verkligen någorstädes en
gammal god pjes, så tages denna sönder i delar, af hvilka en eller
flera införlifvas med den nya eftergjorda pjesen. Det blir då
säljarens sak att fästa kundernas uppmärksamhet framför allt
på de äkta, insatta bitarne och låta det öfriga synas såsom
kompletteringar af de gamla. Äfven i Stockholm finnes hos en
och annan från utlandet hitförda, för äkta utgifna imiterade
möbler, bland hvilka jag specielt känner en konstvän, och
framstående högaktad medlem af köpmannakorpsen, som eger ett
skulpteradt möblemang bestående af soffa, bord och stolar, alla
försedda med Konung Augusts af Polen vapen och utförda i
skulptur. Man har naturligtvis vid försäljningen, för att kunna
betinga sig ett högre pris, låtit påskina, att denna möbel tillhört
nämnde konung eller vore ifrån den tiden. Möbeln är för
öfrigt ganska smakfull, och borde detta vara tillräckligt att göra
den lätt afsättlig, ehuruväl ej till så högt pris.

Konstindustriens gebit för metallarbeten är väl det
vidsträcktaste och mest inbringande för alla grenar af imitationen. De
förändringar, som metallerna genom tidens inflytande bruka
undergå, återställas (efter det yttre skenet åtminstone) lätt
genom kemiska verkningar; och så blir äfven här en noggrann
och sakkunnig undersökning af arbetets karakter och art, det
enda säkra och tillförlitliga medlet till igenkännande af det
äkta. Afsedt derifrån, att blott i sällsynta fall antiqvariska
kunskaper i det omfång, som behöfves, står förfalskaren till
buds för att på intet sätt förråda sig, griper han ganska ofta
till beqvämare och fortare till målet förande medel, såsom nyare
verktyg och förfaringssätt, hvilka voro obekanta för de gamla,
och som ganska ofta trycka sina spår rätt tydligt på verket,
hvilka endast den publiks oerfarenhet, som söker och köper
fornlemningar, icke ser. Gamla vapen, nämligen sådana, hvilka
äro utsirade med etsningar, tillverkas i Paris, Stuttgart,
Nürnberg och München. Hvem känner icke till exempel, huru man
i Paris ser försäljare af gammalt jern, som utbreda sina varor
på gator och broar, för att såsom fornlemningar sälja de
nygjorda vapen, hvilka äro instuckna bland det gamla jernet och
med afsigt gjorda så rostiga som möjligt?

För guldsmedsarbeten i gammal stil (från slutet af 16- till
början af 17-hundratalet) äro Paris och Wien de
hufvudsakligaste tillverkningsorterna. Det är mestadels mindre föremål af
bergkristall med emaljerade infattningar, som ofta äro
komponerade med rik uppfinningsförmåga och utförda med stor
skicklighet. Dessa föremål säljas mestadels, såväl i Frankfurt som
vid de mest besökta badorter i Tyskland, till engelsmän och
ryssar. Karakteristisk för den mängd, som deraf redan är satt
i omlopp, var 1869 års utställning af gamla konstsaker i Leeds
(England). Af alla de guldsmedsarbeten, bestående af flera
hundra olika pjeser, hvilka egas af privatpersoner och af dem
blifvit exponerade, befunnos icke mer än omkring en tiondedel
verkligt gamla. De öfriga nio tiondedelarne lära ha varit
så beskaffade, att man tydligt kunnat sortera dem efter de
olika fabriker, hvarifrån de voro utgångna: alltid samma motiv,
samma färg på förgyllningen, samma konstgjorda, afnötta hörn
och kanter. Om deras lyckliga egare icke då finge ögonen
öppna, hafva de inga sådana, åtminstone icke för konsten.
Hvad denna förfalskningsgren beträffar, så kan jag som ett
närmare liggande exempel äfven anföra, att en nära
anförvandt till Svenska Slöjdföreningens nyligen aflidne ordförande
under en för några år sedan företagen resa af en
antiqvitetshandlare i Frankfurt a. M. inköpte en staty i silfver af omkring
en fots längd och höjd, föreställande konung Gustaf II Adolf
sittande till häst, hvilken naturligtvis af säljaren uppgifvits för
en äkta gammal pjes, såsom äfven priset utvisade. Att denna
pjes var förfärdigad helt kort förut af en guldsmed i staden Hanau,
derpå kan jag frambringa säkra bevis, ehuruväl den lyckliga
egaren deraf, antagligen ännu i denna stund, tror sig vara i
besittning af ett historiskt antiqvariskt konstverk från 17:de seklet.

Att antika bronser äfvensom gamla oljefärgstaflor och
antika marmorbyster fabriceras i Rom, är en gammal bekant sak.
En för icke länge sedan afliden svensk historiemålare, som vistats
i Rom öfver 25 år, har efter sin egen utsago, sysselsatt sig
under största delen af sitt vistande derstädes med
förfärdigande af gamla taflor, föreställande stora mästares arbeten, hvilka
taflor betalades särdeles högt af resande engelsmän.
Bronsarbeten från medelåldern, väl utförda, afgjutna från verkliga
existerande originaler, utgå från München.

De gamla emaljerna blefvo länge oförfalskade till följd af
svårigheten vid utförandet, men hafva nu på senare åren också
med framgång blifvit kopierade. På de byzantinska lär väl
emellertid ännu ingen hafva vågat sig till följd af deras
kostsamhet och ännu mera svårighet att framställa, och lika litet
på de kinesiska, då originalerna icke äro nog dyra för att
deras imitation skulle löna sig. Af i Rhentrakten utförda emaljer
hafva från Frankrike härstammande förfalskningar förekommit.
Äfven i Paris har man lyckats på ett högst träffande sätt
efterhärma i Limosins manér målade renaissance-emaljer. Men
genom några eklatanta fall hafva parisersamlarne blifvit
försigtigare, och då just der denna konstgrens nogare kännedom är
mera utbredd än annorstädes, är Paris ett temligen svårt fält
för detta slags förfalskning. Derföre blomstrar exporten till
England och Tyskland desto mera, ju sällsyntare och
eftersöktare originalerna blifva. Emellertid är der nu emaljmåleriet på
Limosins sätt en uppblomstrande industrigren, hvilken bedrifves
af sådana konstnärer, som Popelin, Lepec m. fl. De flesta af
dessa emaljörer arbeta i 16:de århundradets konstmanér, och
när någonsin ett sådant verk blir hållet för verkligt gammalt,
är en egentlig förfalskning från början, åtminstone från
förfärdigarens sida, ofta icke påtänkt. Annorlunda är fallet, då emaljerna
betecknas med gamla mästares monogramm, hvartill oftast Leonard
Limosin och Pierre Reymon synas vara utsedda. Leonard Limosin
och Pierre Reymon voro begge från Limoges i Södra Frankrike,
der emaljeringskonsten blomstrade från 13:de till 16:de århundradet.

De keramiska konsterna, hvilka nära på i alla grenar af
denna vidt utbredda efterapningsindustri för det närvarande fira
sitt återupplifvande, leverera väl till denna på tal varande
industri det största antalet. Denna konst, som företrädesvis har
sin närvarande utveckling att tacka studerandet och förkärleken
för de gamla, blir ganska ofta använd till att troget kopiera
de antika monsterna ända in i de minsta detaljer, i stället för
att beträda nya vägar. Krukmakeriet, som i Sverige med
undantag af fajansfabrikationen på senare åren kommit allt mer
och mer på förfall, har deremot i våra södra grannländer nu
uppnått en ganska hög ståndpunkt. Fysiken och kemien hjelpa
det mekaniska förfaringssättet i denna gren långt öfver den
gamla tidens ståndpunkt, utan att den mängd af andra medel,
som stå den närvarande arbetaren till buds, är större än förr.
Råämnets behandling har han fullkomligt i sitt våld, men hvad
det konstnärliga beträffar står han långt efter sina företrädare.
Så höra då till de bästa alstren af den nuvarande keramiken
de, hvilka sluta sig omedelbart till de gamla förebilderna,
hvilket nämligen är fallet med de i Italien alstrade majolikorna
och lerrelieferna, utförda på Robbias sätt, likasom man i Paris
efterhärmar 17:de århundradets fajanser.[1] Att försäljarne icke


[1] De under namn af Robbias bekanta alstren af den keramiska
konsten hafva fått sin benämning af skulptören Lucca della Robbia.
född i Florenz 1388; det var han som gaf upphofvet till att förse
relief af bränd lera med färger och glasyr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free